Demokratins spelregler och grundläggande värden
Nr 2 2006 Årgång 72
Den senaste tidens händelser har åskådliggjort den mycket svåra frågan om balans och proportionalitet i lagstiftning och rättstillämpning. Publiceringen av de satiriska teckningarna med profeten Muhammed, nya lagförslag om terroristbekämpning, införandet av utökade hemliga tvångsmedel liksom pastor Greens famösa predikan handlar alla i viss mening om samma sak.
Det handlar om balansen mellan behov, effektivitet och proportionalitet i regelverken. Dessa händelser adresserar ytterst frågan om de grundläggande fri- och rättigheternas betydelse i ett öppet demokratiskt samhälle. FN-stadgan, Europakonventionen, liksom vår grundlag syftar alla till att skydda dessa värden. Är de alla lika viktiga eller råder det ett hierarkiskt förhållande dem emellan? Är religionsfriheten viktigare än yttrandefriheten eller är det tvärtom? Under vilka förutsättningar ska inskränkningar kunna göras? Vem är det i så fall som ska bestämma och göra de nödvändiga avvägningarna? Är det den som har tillgång till de starkaste maktmedlen eller den som försvarar grundläggande fri- och rättigheter? Vem för besinningens talan? Garanterar demokratins spelregler att grundläggande värden ges ett tillräckligt skydd?
Reaktionerna efter publiceringen av Muhammed-teckningarna liksom efter den 11 september visar tydligt att människor i demokratiska stater – av olika skäl – är beredda att kasta överbord de grundsatser som världssamfundet, inte minst i ljuset av erfarenheterna från det andra världskriget, genom internationella överenskommelser och nationell lagstiftning funnit vara fundamentala för en öppen demokrati.
Lika lite som det är försvarbart att supermakter med hjälp av militära och ekonomiska påtryckningar i politiska syften bedriver utpressning mot andra demokratiska stater, lika lite är det acceptabelt att politiska fundamentalister under religionens skydd i mer eller mindre våldsamma former utövar påtryckningar mot sekulariserade västliga demokratier i syfte att få dessa stater att tumma på principer som för dem är av fundamental betydelse. Inte heller är det godtagbart att terrorister och andra grova brottslingar skall tillåtas skada demokratins grundvalar.
FNs generalsekreterare förklarade häromdagen att han stödde tanken på att införa ett skydd inte bara för individens religionsskydd, utan dessutom för religionen som sådan. Detta krav har rests av ett stort antal muslimska länder i efterdyningarna efter Muhammed-karikatyrerna. Dessa tankar förtjänar uppmärksamhet, ty de antyder en högst betänklig benägenhet att göra eftergifter för våldsverkare och åsiktskontrollanter. Vilka konsekvenser kommer detta att leda till? Vem är det som ska sätta normen för vad vi får säga och tycka? Som alla känner till ställdes Galilei inför inkvisitionens domstol 1633. Han dömdes som kättare till livstids fängelse och tvingades avsvära sig all tro på Copernicus numera av alla accepterade teori om planetsystemets uppbyggnad. Att hävda att jorden var en rund planet som cirklade runt solen var inte förenligt med den katolska kyrkans dåvarande syn på jordens plats i världssystemet. Vatikanen ansåg då, i likhet med vissa religionsutövare i dag, att religionen har tolkningsföreträde. Denna form av tankekontroll inte bara bör ifrågasättas. Den bör bekämpas i ytterst bestämda former.
De religiösa föreställningarna förtjänar respekt i den meningen att människor ges rätt att tro på vad de vill. Alldeles oberoende av om man tror på den kristne Guden, på Allah, på Jahve, på Buddha eller på en totempåle, eller om man inte tror på något av detta, skall man som individ åtnjuta skydd såväl för sin religionstillhörighet som sin rätt att inte bekänna sig till någon religion. De sekulariserade, som inte har någon tro, bör också med stöd av yttrande- och tryckfriheten åtnjuta skydd för ståndpunkten att religion är en vidskepelse. Detta måste få sägas och tryckas även om det förargar vissa. Man måste få framföra religionskritik i full frihet.
De teckningar som väckt så starka känslor må av vissa uppfattas som kränkande. Men de måste trots detta också i framtiden få tilllåtas. Och detta alldeles oberoende av hur dåliga eller utmanande de än må vara. Det är därför oroväckande att vissa politiker på olika håll fördömer publiceringen. Detta visar på hur yttrandefriheten till och med i vissa politiska kretsar endast innefattar en ytterst tunn fernissa som tillåts krackelera vid minsta påfrestning. I själva verket tar man därigenom på sig ett ansvar för vad som publiceras. Det är just det politiker inte har eller ska ha. Det är det som är pressfrihet. En annan sak är att medier själva gör ett val, som man kan gilla eller ogilla, och i det valet av olika skäl avstår från publicering. När man av media nu kräver att dessa skall avstå från publicering i landets intresse eller för att inte utsätta svenskar för fara visar detta på hur kort minnet är. Sådana tankar förekom, som vissa minns, under andra världskriget. Detta hörsammades av vissa. Men inte av alla. En av dem som vågade kritisera Hitler var Torgny Segerstedt. Han blev uppkallad såväl till kungen som till statsministern, som framhöll att Sverige som en följd av Segerstedts skriverier skulle kunna riskera att dras in i kriget. Han anmodades därför att upphöra med sina nazikritiska artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Segerstedt lät sig inte påverkas av detta. Han fortsatte att kritisera Hitler och hans drängar. Vid flera tillfällen drogs upplagan in. Segerstedt fortsatte likväl. En annan som trotsade det vid tidpunkten politiskt korrekta var Karl Gerhard med sin berömda revyhäst från Troja, med sin drift med korpral Hitler och med kupletten om papegojan Quisling.
Segerstedt och Karl Gerhard har på grund av sitt publicistiska mod kommit att bli förebilder för hög integritet och det fria ordet. De lät sig inte påverkas. De accepterade inte den politiska korrekthetens diktat och de iklädde sig inte den påtvingade självcensur som i dag förespråkas inte bara av politiska opportunister utan till och med av en del tidningsutgivare och journalister.
Det finns en skillnad mellan Segerstedts artiklar, Karl Gerhards revyer och Muhammed-teckningarna. De senare påstås vara dåliga satirteckningar till skillnad från den begåvade klarsynthet som präglade både Segerstedts och Karl Gerhards verk. Men yttrandefriheten skall skydda också de åsikter som är mindre begåvade, de som är dumma eller smaklösa, eller som för dagen bara är politiskt inkorrekta.
Parallellt med debatten om Muhammed-teckningarna införs för närvarande i England nya terrorlagar innebärande bland annat ett förbud att ”glorifiera terrorism”. I likhet med den strategiplan för att motverka radikalisering och rekrytering av terrorister som i hemlighet diskuteras inom EU riktar sig förbudet just mot muslimer. Förslaget väcker frågor av skilda slag. Vem är terrorist och vad betyder det att ”glorifiera”? En ledamot av parlamentet ifrågasatte om innebörden av lagförslaget var att ett hyllande av Robin Hood skulle komma att vara brottsligt. Svaret från den ansvariga ministern var att det berodde på motivet om man skulle anses som brottslig eller inte. Detta illustrerar de svåra gränsdragningsproblem som förbudsreglerna medför.
Vi har en Författningsutredning som kommer att överväga de grundläggande fri- och rättigheternas konstitutionella ställning. Många åtgärder kan övervägas för att åstadkomma ökat skydd. En utvidgad lagprövningsskyldighet, borttagandet av uppenbarhetsrekvisitet, liksom införandet av en författningsdomstol är några viktiga steg i rätt riktning. De skulle kunna utgöra säkerhetsspärrar när de demokratiska krafterna inte räcker till. Tanken med grundläggande rättigheter är just att de ska äga giltighet också i orostider. Att det i ljuset av utvecklingen den senaste tiden föreligger ett angeläget behov av att försvara och stärka dessa rättigheter är bara alltför uppenbart.
ANNE RAMBERG
Publicerad i nr 2, 2006
Reaktionerna efter publiceringen av Muhammed-teckningarna liksom efter den 11 september visar tydligt att människor i demokratiska stater – av olika skäl – är beredda att kasta överbord de grundsatser som världssamfundet, inte minst i ljuset av erfarenheterna från det andra världskriget, genom internationella överenskommelser och nationell lagstiftning funnit vara fundamentala för en öppen demokrati.
Lika lite som det är försvarbart att supermakter med hjälp av militära och ekonomiska påtryckningar i politiska syften bedriver utpressning mot andra demokratiska stater, lika lite är det acceptabelt att politiska fundamentalister under religionens skydd i mer eller mindre våldsamma former utövar påtryckningar mot sekulariserade västliga demokratier i syfte att få dessa stater att tumma på principer som för dem är av fundamental betydelse. Inte heller är det godtagbart att terrorister och andra grova brottslingar skall tillåtas skada demokratins grundvalar.
FNs generalsekreterare förklarade häromdagen att han stödde tanken på att införa ett skydd inte bara för individens religionsskydd, utan dessutom för religionen som sådan. Detta krav har rests av ett stort antal muslimska länder i efterdyningarna efter Muhammed-karikatyrerna. Dessa tankar förtjänar uppmärksamhet, ty de antyder en högst betänklig benägenhet att göra eftergifter för våldsverkare och åsiktskontrollanter. Vilka konsekvenser kommer detta att leda till? Vem är det som ska sätta normen för vad vi får säga och tycka? Som alla känner till ställdes Galilei inför inkvisitionens domstol 1633. Han dömdes som kättare till livstids fängelse och tvingades avsvära sig all tro på Copernicus numera av alla accepterade teori om planetsystemets uppbyggnad. Att hävda att jorden var en rund planet som cirklade runt solen var inte förenligt med den katolska kyrkans dåvarande syn på jordens plats i världssystemet. Vatikanen ansåg då, i likhet med vissa religionsutövare i dag, att religionen har tolkningsföreträde. Denna form av tankekontroll inte bara bör ifrågasättas. Den bör bekämpas i ytterst bestämda former.
De religiösa föreställningarna förtjänar respekt i den meningen att människor ges rätt att tro på vad de vill. Alldeles oberoende av om man tror på den kristne Guden, på Allah, på Jahve, på Buddha eller på en totempåle, eller om man inte tror på något av detta, skall man som individ åtnjuta skydd såväl för sin religionstillhörighet som sin rätt att inte bekänna sig till någon religion. De sekulariserade, som inte har någon tro, bör också med stöd av yttrande- och tryckfriheten åtnjuta skydd för ståndpunkten att religion är en vidskepelse. Detta måste få sägas och tryckas även om det förargar vissa. Man måste få framföra religionskritik i full frihet.
De teckningar som väckt så starka känslor må av vissa uppfattas som kränkande. Men de måste trots detta också i framtiden få tilllåtas. Och detta alldeles oberoende av hur dåliga eller utmanande de än må vara. Det är därför oroväckande att vissa politiker på olika håll fördömer publiceringen. Detta visar på hur yttrandefriheten till och med i vissa politiska kretsar endast innefattar en ytterst tunn fernissa som tillåts krackelera vid minsta påfrestning. I själva verket tar man därigenom på sig ett ansvar för vad som publiceras. Det är just det politiker inte har eller ska ha. Det är det som är pressfrihet. En annan sak är att medier själva gör ett val, som man kan gilla eller ogilla, och i det valet av olika skäl avstår från publicering. När man av media nu kräver att dessa skall avstå från publicering i landets intresse eller för att inte utsätta svenskar för fara visar detta på hur kort minnet är. Sådana tankar förekom, som vissa minns, under andra världskriget. Detta hörsammades av vissa. Men inte av alla. En av dem som vågade kritisera Hitler var Torgny Segerstedt. Han blev uppkallad såväl till kungen som till statsministern, som framhöll att Sverige som en följd av Segerstedts skriverier skulle kunna riskera att dras in i kriget. Han anmodades därför att upphöra med sina nazikritiska artiklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Segerstedt lät sig inte påverkas av detta. Han fortsatte att kritisera Hitler och hans drängar. Vid flera tillfällen drogs upplagan in. Segerstedt fortsatte likväl. En annan som trotsade det vid tidpunkten politiskt korrekta var Karl Gerhard med sin berömda revyhäst från Troja, med sin drift med korpral Hitler och med kupletten om papegojan Quisling.
Segerstedt och Karl Gerhard har på grund av sitt publicistiska mod kommit att bli förebilder för hög integritet och det fria ordet. De lät sig inte påverkas. De accepterade inte den politiska korrekthetens diktat och de iklädde sig inte den påtvingade självcensur som i dag förespråkas inte bara av politiska opportunister utan till och med av en del tidningsutgivare och journalister.
Det finns en skillnad mellan Segerstedts artiklar, Karl Gerhards revyer och Muhammed-teckningarna. De senare påstås vara dåliga satirteckningar till skillnad från den begåvade klarsynthet som präglade både Segerstedts och Karl Gerhards verk. Men yttrandefriheten skall skydda också de åsikter som är mindre begåvade, de som är dumma eller smaklösa, eller som för dagen bara är politiskt inkorrekta.
Parallellt med debatten om Muhammed-teckningarna införs för närvarande i England nya terrorlagar innebärande bland annat ett förbud att ”glorifiera terrorism”. I likhet med den strategiplan för att motverka radikalisering och rekrytering av terrorister som i hemlighet diskuteras inom EU riktar sig förbudet just mot muslimer. Förslaget väcker frågor av skilda slag. Vem är terrorist och vad betyder det att ”glorifiera”? En ledamot av parlamentet ifrågasatte om innebörden av lagförslaget var att ett hyllande av Robin Hood skulle komma att vara brottsligt. Svaret från den ansvariga ministern var att det berodde på motivet om man skulle anses som brottslig eller inte. Detta illustrerar de svåra gränsdragningsproblem som förbudsreglerna medför.
Vi har en Författningsutredning som kommer att överväga de grundläggande fri- och rättigheternas konstitutionella ställning. Många åtgärder kan övervägas för att åstadkomma ökat skydd. En utvidgad lagprövningsskyldighet, borttagandet av uppenbarhetsrekvisitet, liksom införandet av en författningsdomstol är några viktiga steg i rätt riktning. De skulle kunna utgöra säkerhetsspärrar när de demokratiska krafterna inte räcker till. Tanken med grundläggande rättigheter är just att de ska äga giltighet också i orostider. Att det i ljuset av utvecklingen den senaste tiden föreligger ett angeläget behov av att försvara och stärka dessa rättigheter är bara alltför uppenbart.
ANNE RAMBERG
Publicerad i nr 2, 2006