Bekymmersamt att försvara demokratin med odemokratiska metoder
Nr 2 2006 Årgång 72
Agneta Lindblom Hulthén, ordförande i Svenska Journalistförbundet, om det bekymemrsamma med att försvara demokratin med odemokratiska metoder.
”Vi har fått uppgifter om effektiviteten i olika avseenden men kan av sekretesskäl inte redogöra för dessa.”
”Vi har fått beskrivet även vilka röjningsrisker som finns och sätten att reducera dessa. Inte heller i den delen går det att avslöja några detaljer.”
Den första meningen handlar om dataavläsning. Den andra handlar om möjligheten att upptäcka dataavläsning.
Båda står att läsa i en statlig svensk utredning, Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar mm, Delbetänkande av beredningen för rättsväsendet (SOU 2005:38, sid 366).
Utredningar gör vi (vi=staten) för att få underlag till beslut. Olika intressenter i det demokratiska samhället ska dessutom ha möjlighet att lämna synpunkter innan riksdagen får det förhoppningsvis väl genomtänkta förslaget och kan fatta ett klokt beslut för vårt allmänna bästa.
Absurt är det att remissinstanser och riksdagsledamöter ska ta ställning till utredningsförslag som vill införa integritetskränkande hemliga tvångsmedel där de starkaste bevisen för deras effektivitet är sekretessbelagda.
Är det någon som driver med oss? Nej, detta är på fullt allvar.
Vi är i full karriär på väg mot ett integritetskränkande övervakningssamhälle där rättssäkerheten betänkligt uppluckras.
För den enskilde medborgaren är det inte enkelt att skaffa sig en bild av vad som är på väg och vad som är sant och relevant i debatten.
Jag hörde justitieministern säga i TV att detta inte är något nytt, detta finns redan, detta ska vi bara lagreglera.
Halvsanning eller halvljug vill jag påstå.
Hemlig teleavlyssning har vi redan. Kameraövervakning har vi redan.
Men vi har inte hemlig husrannsakan, där inte ens protokoll ska behöva föras.
Vi har inte kvalificerad skyddsidentitet för poliser som vill uppträda som journalister till exempel.
Vi har inte hemlig dataavläsning och vi har inte tilllåten buggning av medborgare som inte begått något brott.
Om denna lagstiftning går igenom har riksdagen ”bakvägen” lyckats punktera grundlagen.
I Sverige har vi meddelarskydd för personer som vill rapportera till journalister för att missförhållanden ska kunna bli kända för allmänheten.
Journalister är skyldiga att skydda sina källor. Om det är källor som är anställda i offentlig verksamhet har arbetsgivaren inte heller rätt att efterforska källan.
Detta är demokratiska funktioner som garanterar medborgarna insyn, som skyddar mot korruption och har en pedagogisk effekt:
I ett öppet samhälle är risken mindre för att paranoida föreställningar ska få näring, föreställningar om att samhället styrs av konspirationer bakom lyckta dörrar. Ytterlighetsriktningar suger näring ur konspirationstänkande.
Ingen vettig människa ifrågasätter att demokratin har rätt att försvara sig mot totalitära krafter, terrorism, organiserad brottslighet, extremister och kriminella fähundar i allmänhet.
Om vi däremot anser att det är helt i sin ordning att använda vilka odemokratiska metoder som helst för att försvara demokratin har vi stora problem och kommer förmodligen att få ännu större.
Under ett drygt decennium har vi i Sverige sett tre inskränkningar av yttrandefriheten i grundlagen, närmare 80 inskränkningar i sekretesslagen och flera ändringar i sekretessförordningen. Praktiskt taget alla förslag som idag läggs om lagändringar handlar om att minska öppenheten och kringskära den personliga integriteten. Tystnaden har blivit större på arbetsplatserna till men för individerna och företagens utveckling.
Dessa inskränkningar är inte gjorda av illvilja utan har i de flesta fall goda och humanistiska om än kortsiktiga motiv. Paradoxalt nog spelar dessa inskränkningar av öppenheten och yttrandefriheten och det minskade försvaret för den personliga integriteten de grupper i händerna som riksdagen med dessa åtgärder vill motverka. Extremister och terrorister vill inte ha ett öppet samhälle.
Vi som har förmånen att leva i en utvecklad demokrati har en skyldighet att åtminstone ge oss tid att seriöst och ingående diskutera den gråzon som uppstår när demokratin anser sig ha rätt att använda tvångsmedel, speciellt om denna gråzon av utredare föreslås vidgad som aldrig tillförne och dessutom motiveras med sekretessbelagda skäl.
Djupt bekymmersamt är det att tanken att försvara demokratin med odemokratiska metoder verkar vara väl förankrad i riksdagen. Djupt bekymmersamt är det att den utvecklingen kan gå så långt som den gått idag innan den uppmärksammas i det offentliga samtalet.
Förhoppningsvis kan den sent uppflammade debatten driva fram ett rådrum som gör att vi får en seriös diskussion om var gränsen går för demokratin när det gäller att försvara sig med odemokratiska metoder.
Time out, moratorium eller rådrum, skit samma vad vi kallar det. Nu behövs tid för eftertanke och diskussion.
AGNETA LINDBLOM HULTHÉN. ORDFÖRANDE I SVENSKA JOURNALISTFÖRBUNDET
Publicerad i nr 2, 2006
”Vi har fått beskrivet även vilka röjningsrisker som finns och sätten att reducera dessa. Inte heller i den delen går det att avslöja några detaljer.”
Den första meningen handlar om dataavläsning. Den andra handlar om möjligheten att upptäcka dataavläsning.
Båda står att läsa i en statlig svensk utredning, Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar mm, Delbetänkande av beredningen för rättsväsendet (SOU 2005:38, sid 366).
Utredningar gör vi (vi=staten) för att få underlag till beslut. Olika intressenter i det demokratiska samhället ska dessutom ha möjlighet att lämna synpunkter innan riksdagen får det förhoppningsvis väl genomtänkta förslaget och kan fatta ett klokt beslut för vårt allmänna bästa.
Absurt är det att remissinstanser och riksdagsledamöter ska ta ställning till utredningsförslag som vill införa integritetskränkande hemliga tvångsmedel där de starkaste bevisen för deras effektivitet är sekretessbelagda.
Är det någon som driver med oss? Nej, detta är på fullt allvar.
Vi är i full karriär på väg mot ett integritetskränkande övervakningssamhälle där rättssäkerheten betänkligt uppluckras.
För den enskilde medborgaren är det inte enkelt att skaffa sig en bild av vad som är på väg och vad som är sant och relevant i debatten.
Jag hörde justitieministern säga i TV att detta inte är något nytt, detta finns redan, detta ska vi bara lagreglera.
Halvsanning eller halvljug vill jag påstå.
Hemlig teleavlyssning har vi redan. Kameraövervakning har vi redan.
Men vi har inte hemlig husrannsakan, där inte ens protokoll ska behöva föras.
Vi har inte kvalificerad skyddsidentitet för poliser som vill uppträda som journalister till exempel.
Vi har inte hemlig dataavläsning och vi har inte tilllåten buggning av medborgare som inte begått något brott.
Om denna lagstiftning går igenom har riksdagen ”bakvägen” lyckats punktera grundlagen.
I Sverige har vi meddelarskydd för personer som vill rapportera till journalister för att missförhållanden ska kunna bli kända för allmänheten.
Journalister är skyldiga att skydda sina källor. Om det är källor som är anställda i offentlig verksamhet har arbetsgivaren inte heller rätt att efterforska källan.
Detta är demokratiska funktioner som garanterar medborgarna insyn, som skyddar mot korruption och har en pedagogisk effekt:
I ett öppet samhälle är risken mindre för att paranoida föreställningar ska få näring, föreställningar om att samhället styrs av konspirationer bakom lyckta dörrar. Ytterlighetsriktningar suger näring ur konspirationstänkande.
Ingen vettig människa ifrågasätter att demokratin har rätt att försvara sig mot totalitära krafter, terrorism, organiserad brottslighet, extremister och kriminella fähundar i allmänhet.
Om vi däremot anser att det är helt i sin ordning att använda vilka odemokratiska metoder som helst för att försvara demokratin har vi stora problem och kommer förmodligen att få ännu större.
Under ett drygt decennium har vi i Sverige sett tre inskränkningar av yttrandefriheten i grundlagen, närmare 80 inskränkningar i sekretesslagen och flera ändringar i sekretessförordningen. Praktiskt taget alla förslag som idag läggs om lagändringar handlar om att minska öppenheten och kringskära den personliga integriteten. Tystnaden har blivit större på arbetsplatserna till men för individerna och företagens utveckling.
Dessa inskränkningar är inte gjorda av illvilja utan har i de flesta fall goda och humanistiska om än kortsiktiga motiv. Paradoxalt nog spelar dessa inskränkningar av öppenheten och yttrandefriheten och det minskade försvaret för den personliga integriteten de grupper i händerna som riksdagen med dessa åtgärder vill motverka. Extremister och terrorister vill inte ha ett öppet samhälle.
Vi som har förmånen att leva i en utvecklad demokrati har en skyldighet att åtminstone ge oss tid att seriöst och ingående diskutera den gråzon som uppstår när demokratin anser sig ha rätt att använda tvångsmedel, speciellt om denna gråzon av utredare föreslås vidgad som aldrig tillförne och dessutom motiveras med sekretessbelagda skäl.
Djupt bekymmersamt är det att tanken att försvara demokratin med odemokratiska metoder verkar vara väl förankrad i riksdagen. Djupt bekymmersamt är det att den utvecklingen kan gå så långt som den gått idag innan den uppmärksammas i det offentliga samtalet.
Förhoppningsvis kan den sent uppflammade debatten driva fram ett rådrum som gör att vi får en seriös diskussion om var gränsen går för demokratin när det gäller att försvara sig med odemokratiska metoder.
Time out, moratorium eller rådrum, skit samma vad vi kallar det. Nu behövs tid för eftertanke och diskussion.
AGNETA LINDBLOM HULTHÉN. ORDFÖRANDE I SVENSKA JOURNALISTFÖRBUNDET
Publicerad i nr 2, 2006