Fara för rättsstaten?
Nr 3 2002 Årgång 68
På sina klienters vägnar, tre svenska medborgare av somalisk härkomst, besökte advokaterna Leif Silbersky och Thomas Olsson Washington den 21 februari 2002. Deras ärende var att sammanträffa med företrädare för USA:s utrikes- och finansministerier och syftet med besöket var att söka beveka amerikanerna att från USA:s terroristlista stryka deras klienter. Amerikanerna sägs ha utlovat besked “inom några veckor” (Dagens Nyheters nätupplaga 22 februari).
Svenskarnas tillgångar har vid det här laget varit spärrade i mer än tre månader och ännu är det alltså inte slut på deras vedermödor. Detta är så mycket märkligare som USA:s regering frånfallit tidigare uttalade brottsmisstankar mot svenskarna; sedan en tid påstås ju i stället att det är “i förebyggande syfte” som de satts upp på terroristlistan.En sådan hållning måste betraktas som fullkomligt oacceptabel.Särskilt för en advokat får det väl anses helt centralt att ge akt på skiljelinjen mellan efterhandsingripanden och förhandsingripanden, mellan ingripanden på grund av brottsmisstanke och preventiva ingripanden utan brottsmisstanke. Rättsstaten finns bara på ena sidan gränsen - på den andra upptornar sig despotin med alla sina “vederstyggliga och stora fel och lyten” (för att citera 1734 års lag). Despotin låter sig inte bakbindas av principerna “inget brott utan lag” och “inget straff utan lag”, men en stat som är en rättsstat respekterar, ja hyllar dessa principer - även när det blåser hårt.Sverige är av ålder en rättsstat och bekänner sig som en självklarhet till de nämnda principerna. Vår rättsordning slår fast dem i både grundlag, regeringsformen och vanlig lag. I regeringsformen är formuleringen denna: Straff eller annan brottspåföljd får icke åläggas för gärning som icke var belagd med brottspåföljd, när den förövades (2 kap. 10 § första stycket RF).Det är att beklaga att FN:s säkerhetsråd och rådets sanktionskommitté hösten 2001 okritiskt svalde alla namnen på USA:s terroristlista - av krassa realpolitiska skäl måste förmodas. Hur kritisk man än kan vara mot detta är det dock genom förordningar beslutade av EU som den konkreta skadan uppkommit för de aktuella svenska medborgarna. En EU-förordning har nämligen - i motsats till en FN-resolution - ställning som omedelbart tillämplig lag i Sverige.
Den svenska regeringens medverkan till EU-förordningarna gör det motiverat att uppmärksamma fem viktiga rättssäkerhetsgarantier i regeringsformen:1) kravet på den offentliga maktutövningens lagbundenhet, varvid med lag förstås generella normer som har en allmän syftning; som lag betraktas därför inte in casu-avgöranden i enskilda fall (1 kap. 1 § tredje stycket RF och förarbetena till den bestämmelsen),2) förbudet mot rättskipning av andra organ än domstolar (1 kap. 8 § RF),3) förbudet mot retroaktiv strafflag, se ovan (2 kap. 10 § första stycket RF),4) förbudet mot ståndrätter och andra särskilda domstolar inrättade för redan begångna gärningar (2 kap. 11 § första stycket RF) och5) förbudet mot lagar och andra föreskrifter i strid med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (2 kap. 23 § RF).Inget av dessa krav uppfylls i här aktuella EU-förordningar:1) Förordningarna kan inte betecknas som generella normer utan måste betraktas som in casu-avgöranden.2) Förordningarna har därmed karaktär av rättskipning, men enligt regeringsformen får bara domstolar syssla med rättskipning, inte politiska organ.3) Någon EG-rätt på straffrättens område finns inte. Likväl har EU dömt de aktuella svenskarna till något som i regeringsformens mening måste betraktas som en brottspåföljd.4) Svenskarna har dömts av en ståndrätt i skepnad av EU-kommissionen, ett i högsta grad politiskt organ.5) De har dömts i strid med regeringsformens förbud mot lagar som är oförenliga med Europakonventionen. Kort sagt har EU här uppträtt som den vederstyggligaste despoti.Sedan EU-inträdet den 1 januari 1995 lever svenska folket under två legala regimer - vår inhemska rättsstatliga av vördnadsbjudande ålder och den nya EU-regimen. Sveriges riksdag ville i samband med beslutet om EU-inträde att det mellan dessa regimer skulle finnas en förenande länk. En sådan togs in i regeringsformens särskilda EG-paragraf (10 kap. 5 § första stycket RF), en föreskrift som just nu är mycket aktuell på grund av ett ändringsförslag av regeringen (se regeringens proposition 2001/02:72). Den nämnda bestämmelsen handlar om riksdagens möjligheter att överlåta beslutanderätt på grund av Sveriges EU-medlemskap. Sådan beslutanderätt kan än så länge bara överlåtas till Europeiska gemenskaperna och till dem bara så länge som de har ett fri- och rättighetsskydd motsvarande bl a “det som ges i denna regeringsform”.
Bör denna föreskrift anses ha någon betydelse för svenska regeringsledamöter, då de uppträder i EU:s ministerråd? Det är rimligt att hävda det; alltså att det får anses åligga dem att göra vad de kan för att hindra åtgärder från EU:s sida som kränker regeringsformens ovan nämnda rättssäkerhetsgarantier. De två första av dessa står i regeringsformens inledningskapitel som har den uppfordrande rubriken “Statsskickets grunder”. Det vore bra märkligt om svenska regeringsledamöter, då de uppträder i EU:s ministerråd, skulle anses befriade från skyldigheten att hävda det svenska statsskickets grunder.
Avslutningsvis ett par principiella synpunkter. Både FN och EU måste upphöra att använda sanktionsvapnet mot enskilda individer på det sätt som har skett. FN är en organisation av stater, och FN:s uppgift är att på det politiska planet verka för internationell fred och säkerhet. FN:s säkerhetsråd bör nöja sig med den rollen och inte även ikläda sig rollen som åklagare och domstol i en och samma person. Även EU måste sluta att använda sanktionsvapnet på det här sättet. Till saken hör att EU över huvud taget inte har någon skyldighet att implementera resolutioner av FN:s säkerhetsråd; en sådan skyldighet har bara medlemmar av FN och EU är inte medlem av FN. Om EU i det här fallet följt linjen att låta genomförandet av FN:s resolutioner vara en fråga för EU:s medlemsstater, hade genomförandet i Sverige kunnat ske med förnuft och utan att rättsförluster behövt drabba svenska medborgare.Eller vad anser landets advokater? Ett rikstäckande och av staten oberoende advokatförbund är alltid en nyckelinstitution i en rättsstat. Därför är det viktigt att Sveriges advokater i den här frågan inte fortsätter att vara tysta som möss.
TOR BERGMAN
f.d. revisionssekreterare
Den svenska regeringens medverkan till EU-förordningarna gör det motiverat att uppmärksamma fem viktiga rättssäkerhetsgarantier i regeringsformen:1) kravet på den offentliga maktutövningens lagbundenhet, varvid med lag förstås generella normer som har en allmän syftning; som lag betraktas därför inte in casu-avgöranden i enskilda fall (1 kap. 1 § tredje stycket RF och förarbetena till den bestämmelsen),2) förbudet mot rättskipning av andra organ än domstolar (1 kap. 8 § RF),3) förbudet mot retroaktiv strafflag, se ovan (2 kap. 10 § första stycket RF),4) förbudet mot ståndrätter och andra särskilda domstolar inrättade för redan begångna gärningar (2 kap. 11 § första stycket RF) och5) förbudet mot lagar och andra föreskrifter i strid med Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (2 kap. 23 § RF).Inget av dessa krav uppfylls i här aktuella EU-förordningar:1) Förordningarna kan inte betecknas som generella normer utan måste betraktas som in casu-avgöranden.2) Förordningarna har därmed karaktär av rättskipning, men enligt regeringsformen får bara domstolar syssla med rättskipning, inte politiska organ.3) Någon EG-rätt på straffrättens område finns inte. Likväl har EU dömt de aktuella svenskarna till något som i regeringsformens mening måste betraktas som en brottspåföljd.4) Svenskarna har dömts av en ståndrätt i skepnad av EU-kommissionen, ett i högsta grad politiskt organ.5) De har dömts i strid med regeringsformens förbud mot lagar som är oförenliga med Europakonventionen. Kort sagt har EU här uppträtt som den vederstyggligaste despoti.Sedan EU-inträdet den 1 januari 1995 lever svenska folket under två legala regimer - vår inhemska rättsstatliga av vördnadsbjudande ålder och den nya EU-regimen. Sveriges riksdag ville i samband med beslutet om EU-inträde att det mellan dessa regimer skulle finnas en förenande länk. En sådan togs in i regeringsformens särskilda EG-paragraf (10 kap. 5 § första stycket RF), en föreskrift som just nu är mycket aktuell på grund av ett ändringsförslag av regeringen (se regeringens proposition 2001/02:72). Den nämnda bestämmelsen handlar om riksdagens möjligheter att överlåta beslutanderätt på grund av Sveriges EU-medlemskap. Sådan beslutanderätt kan än så länge bara överlåtas till Europeiska gemenskaperna och till dem bara så länge som de har ett fri- och rättighetsskydd motsvarande bl a “det som ges i denna regeringsform”.
Bör denna föreskrift anses ha någon betydelse för svenska regeringsledamöter, då de uppträder i EU:s ministerråd? Det är rimligt att hävda det; alltså att det får anses åligga dem att göra vad de kan för att hindra åtgärder från EU:s sida som kränker regeringsformens ovan nämnda rättssäkerhetsgarantier. De två första av dessa står i regeringsformens inledningskapitel som har den uppfordrande rubriken “Statsskickets grunder”. Det vore bra märkligt om svenska regeringsledamöter, då de uppträder i EU:s ministerråd, skulle anses befriade från skyldigheten att hävda det svenska statsskickets grunder.
Avslutningsvis ett par principiella synpunkter. Både FN och EU måste upphöra att använda sanktionsvapnet mot enskilda individer på det sätt som har skett. FN är en organisation av stater, och FN:s uppgift är att på det politiska planet verka för internationell fred och säkerhet. FN:s säkerhetsråd bör nöja sig med den rollen och inte även ikläda sig rollen som åklagare och domstol i en och samma person. Även EU måste sluta att använda sanktionsvapnet på det här sättet. Till saken hör att EU över huvud taget inte har någon skyldighet att implementera resolutioner av FN:s säkerhetsråd; en sådan skyldighet har bara medlemmar av FN och EU är inte medlem av FN. Om EU i det här fallet följt linjen att låta genomförandet av FN:s resolutioner vara en fråga för EU:s medlemsstater, hade genomförandet i Sverige kunnat ske med förnuft och utan att rättsförluster behövt drabba svenska medborgare.Eller vad anser landets advokater? Ett rikstäckande och av staten oberoende advokatförbund är alltid en nyckelinstitution i en rättsstat. Därför är det viktigt att Sveriges advokater i den här frågan inte fortsätter att vara tysta som möss.
TOR BERGMAN
f.d. revisionssekreterare