Viktigt att vuxna vågar agera

Du har på regeringens uppdrag utrett hur arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck kan stärkas i förskolan, skolan och fritidshemmet. Varför gick uppdraget just till dig?

– Det är egentligen en fråga för regeringen, men jag tror att min bakgrund har haft betydelse. Jag har jobbat länge med barnrätt, mäns våld mot kvinnor och barn och hedersrelaterat våld och förtryck och har ett praktiskt perspektiv. Jag möter ofta konsekvenserna när samhället inte har upptäckt ett barns utsatthet eller agerat i tid och vet därför hur avgörande systemen är för det enskilda barnet.

Hur har du gått till väga för att kartlägga hedersförtrycket?

– Det har inte gått att kartlägga omfattningen inom ramen för uppdraget. Vi har gått igenom forskning, rapporter och myndighetsunderlag, men framför allt talat med dem som möter barn och unga i praktiken. För mig har det viktigaste varit att förstå vilka hinder och svårigheter personalen möter och varför man ibland inte agerar trots oro. Allra viktigast har varit att lyssna på barn och unga själva. Vad de lever med, vad vuxenvärlden missar och vad de säger krävs för att de ska våga berätta och faktiskt få hjälp.

Har något förvånat dig i arbetet?

– Ja, att okunskapen och osäkerheten fortfarande är så stor. Det finns en beröringsskräck kring hedersfrågor, och vuxnas osäkerhet riskerar att gå direkt ut över barns stöd och skydd. Man frågar inte trots misstanke om att ett barn far illa och gör inte alltid en orosanmälan trots faktisk oro. Föräldraperspektivet är också starkt. Dessutom är skillnaderna mellan skolor stora. Vissa arbetar fantastiskt och systematiskt, andra nästan inte alls. Barns skydd blir därmed ojämlikt och beroende av var barnet bor eller vilken skola barnet går i.

Du lämnar flera förslag för att hedersförtrycket ska upptäckas och motverkas. Vad är det absolut viktigaste som kan göras för att hjälpa barn och unga som utsätts för förtrycket?

– Det viktigaste är att vuxna runt barn och unga vågar agera tidigare. Vågar fråga när något skaver, vågar ta oro på allvar och vågar göra en orosanmälan när det finns skäl för det. Barn ska inte behöva formulera exakt vad de utsätts för eller själva bära ansvaret för att bli skyddade. Vi behöver ett starkare barnfokus där barnets rätt till trygghet, frihet och utbildning väger tyngre än vuxnas osäkerhet och rädsla för att göra fel eller ovilja att hamna i konflikt med föräldrar.

Vad kan advokater som möter barn och unga göra för att upptäcka och motverka förtryck och våld i hederns namn?

– Förstå signalerna och att barn och unga sällan berättar allt direkt. Det kan krävas många frågor vid många olika tillfällen. Barn och unga kan vara avvisande, motsägelsefulla eller ta tillbaka det som sagts.  Då måste vi stå kvar. Vi måste också förstå vad det kan kosta att berätta. Föräldrarna, familjen och hela släkten kan försvinna och den unge kan bli helt ensam. Vi behöver ge tid, bygga förtroende och veta vart barn och unga kan slussas vidare för stöd och skydd. Det räcker inte att få någon att berätta, vi måste också kunna hjälpa vidare.