När processjuristen får en ny kollega

Olle Flygts bok Processjuristens dom har en tydlig särprägel. Den är inte en lärobok i processrätt, inte en traditionell yrkesmemoar och inte heller en handbok i hur man skriver inlagor, håller sakframställningar eller genomför förhör. Boken är snarare en personlig yrkeshandledning, en självrannsakan och ett långt samtal om vad det innebär att vara processjurist när arbetet är som bäst – och när det inte är det. 

I den andra upplagan nöjer sig inte Flygt med att lägga till några nya erfarenheter från åren efter den första upplagan. Han låter i stället boken möta den teknik som just nu utsätter hela juristbranschen för förändringstryck: artificiell intelligens. AI-inslaget blir inte ett fristående tillägg. I den nya upplagan används AI som en lins genom vilken bokens grundfråga framträder ännu skarpare. Vad är det egentligen som gör en processjurist värdefull?

Det grepp som präglar upplagan är typiskt för bokens okonventionella upplägg. Flygt berättar öppet att mycket av det nya materialet har tagits fram med hjälp av språkmodellen Claude. I del 3 får Claude rentav en sammanhållen röst och boken blir något av ett flerstämmigt samtal mellan Flygts egna röster och Claude. Claude anlägger – kanske väntat – ofta ett mer övergripande perspektiv än Flygt, som skriver mer personligt. Just den kontrasten ger greppet skärpa. Läsaren får inte bara läsa om AI, utan får också en inblick i hur Flygt låter AI bidra samtidigt som han själv läser, ändrar, stryker, begär omarbetningar och tar ansvar för slutresultatet.

I just denna ansvarsfråga återkommer Flygt, och ibland Claude genom Flygt, till en enkel men viktig skiljelinje. AI kan sammanfatta långa texter, föreslå struktur, kontrollera hänvisningar, fungera som motpart, hjälpa till med processoddsbedömningar och ge en trött jurist ett bollplank sent på kvällen. Allt detta är inte bara användbart utan i vissa avseenden omvälvande. Men AI kan inte upprätthålla en relation till klienten. AI kan inte se klienten i ögonen och säga att en tvist inte bör drivas. AI kan inte ta det yrkesetiska ansvaret att gå emot en uppdragsgivares önskemål. AI kan inte läsa rummet i en förhandling eller avgöra om tystnaden mellan två personer betyder att en förlikning plötsligt blivit möjlig.

Det är här andra upplagan blir mer än en uppdatering. AI gör inte Flygts ursprungliga budskap mindre relevant. Tvärtom framträder de delar av processjuristens arbete som inte kan eller bör automatiseras ännu tydligare. Omdöme, integritet, erfarenhet, mod och förmågan att sätta klientintresset framför det egna intresset var viktiga även före dagens generativa AI-verktyg. Skillnaden är att de nu blir mer framträdande som advokatyrkets och process­juristens egentliga kärna. 

Boken riktar också tydlig kritik mot vissa invanda mönster inom den kommersiella processjuridiken. Den är skeptisk mot fåfänga, mot tvister som drivs onödigt långt, ekonomiska incitament som kan motverka klientintresset och ett ensidigt fokus på juridiskt hantverk på bekostnad av omdöme. Det kan nog ligga mycket i kritiken. Den har funnits hos Flygt från början, men AI gör den vassare. Och även om Flygt inte berör saken själv, kan man undra om inte riskkapitalets inträde på den svenska juristmarknaden gör detsamma. En process­jurist som av ekonomiska skäl släpper siktet från klientens bästa eller låter sitt omdöme drunkna i juridiskt källmaterial har, även om det sker omedvetet, förlorat en betydande del av sitt existensberättigande. Om ett första utkast till inlaga, en första rättsutredning eller en omfattande dokumentgenomgång kan tas fram snabbare och billigare väcker det också den obekväma frågan hur effektivitetsvinsten ska fördelas mellan klient och byrå och hur yngre jurister ska få den mängdträning som tidigare låg i dessa arbetsuppgifter.

Flygt ger i boken konkreta råd om processföring och yrkesansvar men undviker tvärsäkra förutsägelser om teknikens utveckling. Flygt är nyfiken på tekniken utan att vara okritisk och varnar för riskerna utan att avfärda utvecklingen. Samtidigt håller han fast vid enkla råd, som att aldrig citera ett rättsfall man inte själv har läst. AI har inte förändrat den regeln, men har kanske gjort det lättare att råka bryta mot den.

Som läsupplevelse är Processjuristens dom personlig, rolig, självironisk och tydlig i sina ställningstaganden. Flygt varvar anekdoter med praktiska råd och uppriktiga reflektioner kring vad som fungerat väl och mindre väl. Flygt väjer inte heller för att beskriva hur processvärlden faktiskt fungerar och raljerar friskt över företeelser som han under karriären har funnit mindre lyckade. Boken har en egen röst – eller till och med flera – och de personliga anekdoterna ger framställningen mycket av dess charm.

Upplägget kommer dock i stunder i vägen för texten. Den andra upplagan försöker förena tre ambitioner: att bevara innehållet i den första upplagan, kommentera det i efterhand och dokumentera samarbetet med Claude. De många efterhandskommentarerna märkta ”Efterord 2026”, de skiftande rösterna och metakommentarerna ger aktualitet men gör framställningen splittrad och bitvis något svårläst. Tilläggen i den nya upplagan konkurrerar ibland med huvudtexten. Boken hade möjligen vunnit på en stramare redaktionell integration av det nya materialet och några fler strykningar.

Även AI-diskussionen har en begränsning. Flygt beskriver sig själv som nybörjare, och flera exempel speglar ett arbetssätt där språkmodellen främst används för enskilda frågor, utkast och kommentarer. För jurister som redan använder AI i mer sammanhängande arbetsflöden för att strukturera, söka igenom, jämföra och kontrollera material kan delar av framställningen därför framstå som väl försiktig. Bokens främsta bidrag ligger emellertid inte i att beskriva teknikens yttersta möjligheter utan i att koppla användningen till yrkesansvar, klientintresse och personligt omdöme.

Ett av de mest träffande partierna finns i avslutningen, där Flygt genom ledande frågor med motsatta utgångspunkter får Claude att bekräfta sinsemellan oförenliga påståenden. Scenen är rolig men också mer upplysande än många abstrakta varningar för AI. Den visar konkret hur ett välformulerat svar kan anpassas till frågans premiss och varför den mänskliga granskningen är nödvändig.

För unga processjurister är boken en uppmaning att tidigt reflektera över vilken sorts rådgivare de vill bli. För den mer erfarna juristen är den en påminnelse om att erfarenhet inte befriar från att omvärdera invanda arbetssätt. För båda grupperna tydliggör boken skillnaden mellan att utarbeta juridiskt material och att faktiskt ta ansvar för rådgivningen – en skillnad som blir allt viktigare i takt med att text, struktur och utkast blir lättare att ta fram. 

Boken försöker inte framställa processjuristens arbete som enklare än det är. Flygt konkretiserar vilka professionella överväganden som kan förbättra arbetet och framhåller värdet av tydliga prioriteringar, intellektuell hederlighet, klar ansvarsfördelning och en beredskap att kritiskt pröva den egna ståndpunkten innan motparten angriper den eller domstolen underkänner den. Trots den något ojämna formen är boken väl värd att läsa från pärm till pärm och ger gott om material för byråinterna samtal om utbildning, ansvar och AI-användning.

Den andra upplagan argumenterar för att AI inte gör den goda processjuristen överflödig. Däremot ökar tekniken kraven på jurister vars arbete till stor del består av sådant som kan automatiseras. Det är ett obekvämt men hoppfullt budskap som Flygt formulerar med stöd i sin långa erfarenhet. AI kan skriva, sammanfatta, pröva perspektiv och frigöra tid, men ansvaret för rådets innehåll och konsekvenser ligger kvar hos processjuristen. Framtidens processjuridik handlar därför mindre om att konkurrera med AI än om att hitta en klok arbetsdelning mellan teknikens snabbhet och processjuristens omdöme. Den nya kollegan kan bidra med snabbhet och perspektiv, men omdömet, ansvaret och klientrelationen förblir process­juristens.

Erik Wernberg
Advokat och delägare på Advokatfirman Cederquist

Upplysning: I Flygts anda och i linje med den metod som beskrivs i boken har AI-assistenten Vesence använts som stöd i arbetet med recensionen. Skribenten har granskat och bearbetat texten och ansvarar fullt ut för slutresultatet.