Ofrivilligt påverkad av vanliga läkemedel

Substanser som påverkar en persons beteende gör så genom att påverka centrala nervsystemet (hjärnan). De kallas därför även för centralverksamma substanser. Sådana substanser kan vara narkotika, alkohol – eller vanliga, icke-narkotikaklassade läkemedel. Vad alla dessa substanser gör är att de påverkar hjärnans signalsubstanser, och därmed kommunikationen mellan hjärncellerna. 

Stimulerande signalsubstanser får nervcellerna att bli mer aktiva, medan hämmande signalsubstanser får dem att gå i ett slags vilomodus. Så kallade centralstimulantia såsom amfetamin, metamfetamin, ecstasy, kokain eller kat ökar mängden aktiverande signalsubstanser, däribland sådana som stimulerar belöningssystemet (till exempel dopamin), något som främjar beroende.

Dämpande missbrukssubstanser utövar sin effekt genom att förstärka effekten av hjärnans hämmande signalsubstanser. De mest omtalade dämpande missbrukssubstanserna är etanol (alkohol), cannabis, opi­oider och bensodiazepiner. Dämpande substanser påverkar först och främst den del av hjärnan (pannloberna) som bland annat styr vårt sociala beteende och gör att vi följer gällande sociala regler och gör således att vi blir mindre brydda om konsekvenserna av vårt beteende. Detta medför att vi slappnar av och grubblar mindre, vilket i sin tur ger en känsla av välbehag och sänker tröskeln för handlingar som kan medföra sanktionering.

Kemiskt/biologiskt sett föreligger ingen skillnad mellan legala/illegala narkotika och icke-narkotikaklassade läkemedel. De gör – eller kan göra – samma saker i hjärnan och skillnaden är rent juridisk. 

Det innebär att många läkemedel kan påverka beteende och omdöme – men också tankeförmåga – på sätt som få känner till. Antidepressiva läkemedel är ett tydligt exempel: De är avsedda att dämpa ångest och depression, men kan i vissa fall ge motsatt effekt i form av aggressivitet och nedsatt impulskontroll. Det finns dokumenterade fall där personer under antidepressiv läkemedelsbehandling begått våldsbrott och senare friats med hänvisning till ofrivillig påverkan av medicin. Flera uppmärksammade skolskjutningar i USA har haft denna koppling. Hur många fall där denna koppling har funnits men där den inte har kommit fram, vet man inte. En orsak till detta är att läkemedelsproducenterna nästan alltid får till en förlikning så att saken aldrig når allmänhetens kännedom, något som skulle ha skadat deras produkt. Flera stora advokatbyråer i USA har därför specialiserat sig på sådana fall av läkemedelsbiverkningar. 

Dessa risker finns inte bara vid behandling med psykofarmaka. Även andra vanliga läkemedel som magsyrehämmande medel, kolesterolsänkare eller kortison kan försämra minne och tankeförmåga, ibland så mycket att det liknar demens. Detta kan få stor betydelse i civilmål – exempelvis vid avtal eller testamenten. Läkemedel som inte är avsedda att påverka hjärnan kan ändå göra det som biverkan. Effekterna varierar mellan individer, och riskerna ökar vid hög eller låg ålder (vilket medför en mer känslig, mer påverkbar hjärna), psykiatriska eller neurologiska sjukdomar eller kombinationer av flera läkemedel.

Kunskap om att läkemedel kan påverka beteende och omdömesförmåga kan ha betydelse för rättsliga bedömningar. I brottmål och civilrättsliga tvister kan frågor om ansvar, tillförlitlighet i minnesuppgifter och beslutsförmåga aktualiseras. Att inkludera dessa aspekter i den juridiska analysen kan bidra till en mer heltäckande förståelse av omständigheterna.  

Arne Reimers
Leg. läkare, dr. med., dr. philos.

Hanna Ljung
Leg. psykolog, PhD

Arne Reimers är specialist i klinisk farmakologi vid universitetssjukhuset i Lund.

Hanna Ljung är psykolog och specialist i neuropsykologi vid universitetssjukhuset i Lund.