Den halvråa fladdermusen
Nr 2 2021 Årgång 87”Den som sa att en enda person inte kan förändra världen har aldrig ätit en fladdermus som inte var färdigkokt.” Det populära internetmemet från förra våren är byggt på stötande stereotyper, men det fångar insikten att en samhällskatastrof kan börja med en enda individ.
Covid-19-pandemin började troligen inte på det sätt memet beskriver. Men det är tänkbart att den globala krisen kunde ha förhindrats av snabba åtgärder från några modiga individer.
I Dagens Nyheter har författaren Ingrid Carlberg berättat hur Alfred Nobel övervägde att instifta ett epidemipris när han hade blivit orolig över koleraepidemin 1892. Priset skulle tilldelas ”den som först lyckas identifiera en farlig smitta av epidemisk karaktär och göra den känd” så tidigt som möjligt, helst så att spridningen kunde stoppas, skrev Nobel.
Nobels epidemipris blev aldrig instiftat, men Carlberg anser att det borde finnas, och hon föreslår en första pristagare. Li Wenliang var ögonläkaren på ett sjukhus i Wuhan i Kina som i slutet av december 2019 lade märke till sarsliknande symptom hos sju patienter som var anslutna till stadens marknad för levande djur. Han larmade omedelbart flera kolleger i en privat chattgrupp för kliniskt verksamma läkare. På grund av det blev han gripen av polisen, hotad och tvingad att be om ursäkt offentligt för att ha ”stört den allmänna ordningen”. Doktor Li dog av covid-19 några veckor senare.
Teoretiska fysiker har föreslagit att det finns ett oändligt antal universum, så att varje kontrafaktiskt historiskt påstående kan vara sant någonstans. Jag tycker om att drömma om att Li i ett universum tog emot Nobels epidemipris ur kungens hand i december förra året och sedan satt bredvid kronprinsessan vid banketten. Och ingen av dem bar munskydd, för Lis snabba handling hade kvävt pandemin i dess linda.
Men som Fjodor Dostojevskij påminner oss är kärleken i handling ”hård och skrämmande i jämförelse med kärleken i drömmar”. I det universum där vi lever är det mer sannolikt att visselblåsare och andra kritiska röster straffas än hedras.
Eller ibland bådadera, som i fallet med Edward Snowden, dataspecialisten som larmade världen om Amerikas övervakningssystem som avlyssnar och permanent lagrar telefon-, internet- och annan kommunikation från individer och hela nationer. Precis som doktor Li försökte Snowden förhindra en katastrof – i Snowdens fall att en stats övervakningsapparat skulle bli så omfattande att härskare skulle kunna hitta och nedkämpa sina kritiker och därmed upprätthålla ett bestående herravälde.
Snowden flydde till Hongkong för att överlämna bevisen till utvalda journalister. Han litade till sina spionagefärdigheter för att undvika att bli infångad eller dödad. Som en nyhetsrapport uttryckte det: Under två veckor träffade presidenten dagligen cheferna för de sjutton amerikanska underrättelsetjänsterna och ”väntade på att Edward Snowden skulle begå ett misstag. Det gjorde han inte”. När jag intervjuade Snowden 2014 förundrades jag över att han levde och frodades i exil i stället för att få tillbringa återstoden av sitt liv i ett högsäkerhetsfängelse i Kansas.
När jag håller offentliga föreläsningar om medborgerligt mod, får jag ibland frågan om i vilken utsträckning individer som Snowden, Rosa Parks och Malala Yousafzai har lyckats med att montera ned de orättvisor de har belyst.
Fram tills nyligen frestades jag att citera den kinesiske premiärministern Zhou Enlais svar när han 1972 ombads att bedöma effekterna av franska revolutionen: ”Det är för tidigt att säga.”
Men för några år sedan uppgav en diplomat som var närvarande vid det berömda mötet att det rörde sig om ”ett missförstånd som var för delikat för att föranleda en rättelse”, eftersom Zhou trodde att frågan avsåg studentrevolten i Paris 1968, inte 1789.
Som biografientusiast – jag har tillsammans med Ola Larsmo skrivit en bok som heter 101 historiska hjältar – slås jag ofta av hur svårt det är även för de skickligaste individer att knuffa historien i positiv riktning. Mohandas Gandhi var till exempel en av 1900-talets mest innovativa och kunniga ledare, när han förfinade en metod för ickevåldsmotstånd som med ett moraliskt ändamål kunde ge energi till de rättslösa och ibland väcka de mäktigas samvete. Men till och med han misslyckades med det han ansåg som sin kanske viktigaste uppgift: att förhindra Indiens delning efter religiösa skiljelinjer.
Jag åkte till Indien som ung för att studera Gandhis arv. Nu ligger jag ibland vaken i det som Ingmar Bergman kallade vargtimmen och funderar över hur Gandhis misslyckande kunde lämna den troligaste platsen för ett framtida kärnvapenkrig i arv till världen.
I början av 2019, när spänningar blossade upp mellan Indien och Pakistan, hade jag i uppgift att förklara i SVT Morgonstudion vad ett kärnvapenkrig mellan dessa två länder skulle kunna innebära. Några studier har försökt modellera effekterna av ett sådant krig: eldstormar runt städer och sotmassor som skickas ut i övre atmosfären och som blockerar solljuset och minskar skördarna under många år. Ett kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan skulle kunna döda mer än en miljard människor världen över, mestadels genom svält.
Kärnvapen är ett annat område där en enda person kan förändra världen. De är ”out-of-ratio weapons” (oproportionerliga vapen) skriver Elaine Scarry, eftersom de låter en eller några individer utplåna många miljoner människor. Det är detta som gör deras existens så farlig: En enda hackare, terrorist eller självmordsbenägen befälhavare eller ett datavirus kan utnyttja vad Scarry kallar den ”folkmordskärnvapenarkitektur” som vi har uppfört.
Atombomben är ”the greatest thing in history”, förklarade president Harry Truman efter bombningen av Hiroshima. En mindre känd person är Vasilij Archipov. I oktober 1962 var Archipov ombord på en sovjetisk ubåt i Karibien som bombades med sjunkbomber från amerikanska krigsfartyg och som hade förlorat kontakten med omvärlden. Ubåtens kapten misstänkte att ett krig mellan USA och Sovjetunionen hade inletts och ville avfyra en kärnvapentorped mot amerikanerna:
– Nu spränger vi dem! Vi kommer att dö, men vi ska sänka dem allihop – vi ska inte bli en skam för flottan!
För att torpeden skulle avfyras, behövde Archipov vara överens med kaptenen och vrida om en nyckel – men han vägrade. Därmed förhindrade han vad som kunde ha blivit ett allomfattande kärnvapenkrig, följt av atomvinter och mänsklighetens potentiella utdöende. Jag vill tacka herr Archipov för att han har gjort en värld möjlig där Advokaten fortfarande kan ges ut och dess artiklar läsas och diskuteras över en kopp morgonkaffe.
Brian Palmer
Lektor vid teologiska institutionen,
Uppsala universitet