Spikrak karriär styrdes av slumpen

Justitiekansler Thomas Bull kommer själv ner och möter Advokatens båda redaktörer i den minimala receptionen i huset vid Birger jarls torg på Riddar­holmen i centrala Stockholm. Den nyblivne JK är glad och chose­fri när han hälsar välkommen. Med spänstiga steg leder han vägen upp för trapporna till tornrummet i Birger jarls torn, där han själv slår sig ner i en av de blåa, klädda stolarna, och korsar vänster ben över det högra. 

Efter ett par månader som JK, har han börjat komma in i rollen?

– Det vet jag inte riktigt. Men lite mer inblick än de första veckorna har jag väl fått. Jag har försökt komma in i lite rutiner och förstå verksamhetens alla grenar, men jag tror inte att jag har landat riktigt än, svarar Thomas. 

Det trevliga arbetsrummet underlättar förstås. Och snart blir det ännu mer hemtamt, berättar Thomas, som väntar på att få upp bokhyllor längs den vägg som just nu pryds av en målning i gröntoner. 22 lådor med böcker ska komma på plats, och göra rummet mer hemtamt för en ”gammal professor” som Thomas själv säger. 

Erbjudandet att bli JK kom oväntat, berättar Thomas Bull. Efter ungefär tio år i Högsta förvaltningsdomstolen trivdes han utmärkt med rollen som justitieråd, och han hade inga planer på att söka sig vidare. När justitieministern väl ställde frågan bad Thomas om ett par dagars betänketid. 

Hur gick tankarna under helgen? 

– Jag tänkte att det skulle innebära att gå från att vara en i ett gäng, ett kollegium, till en lite mer utsatt position som JK och också myndighetschef, vilket jag ju aldrig varit. Men sedan tänkte jag att jag är ju  60 år. Kanske skulle jag göra något nytt och spännande, säger Thomas, och tillägger att han också är väldigt förtjust i tryck- och yttrandefrihetsfrågorna. 

– De har legat nära mitt hjärta under hela min karriär i akademin. Frågeställningarna om frihetens gränser, och JK:s roll som ensam åklagare i tryckfrihetsmålen, det kändes spännande och principiellt viktigt, konstaterar han. 

Straffrätten väckte intresset

Svaret till justitieministern blev alltså ett ja. Sedan mars är Thomas Bull chef för vad som brukar beskrivas som Sveriges äldsta tillsynsmyndighet, med anor tillbaka till 1713. 

Utifrån sett ser karriären spikrak ut. Men från Thomas Bulls perspektiv har i stället slumpen flera gånger fällt avgörandet. Som när han inte kom in på journalisthögskolan efter gymnasiet. Efter ett år av samhällsvetenskapliga studier i Uppsala – bra att ha om man skulle bli samhällsjournalist – tipsade en god vän som läste juridik om utbildningen. Thomas gav den en chans. 

– Jag hade väldigt vaga föreställningar om vad juridikstudier skulle leda till. Jag hade ju ingen i släkten eller så som jobbade med juridik, säger Thomas. 

Thomas Bull är uppvuxen i Örnsköldsvik. Fortfarande anas ångermanländskan, som en lugn och böljande rytm när han berättar om sin studietid. Liksom för många norrlänningar var Uppsala det självklara valet för studier, även om Lund också lockade. 

Juridiken intresserade inledningsvis inte särskilt mycket. Det uppsaliensiska studentlivet hade så mycket annat roligt att erbjuda, konstaterar Thomas, som beskriver sig som en medelmåttig student under de första två åren på juristlinjen. Först när det blev dags för straffrätt vaknade nyfikenheten ordentligt. 

– Straffrätten är rätt teoretiskt grundad, eller var det i varje fall då. Filosofiska frågor om människors ansvar och kontroll över kroppen kom in, liksom samhällsfrågor om straff och ansvar. Juridiken fick ett djup som jag inte hade sett tidigare, eftersom jag var för ung och omogen för att förstå att det fanns sånt i civilrätten också, berättar Thomas.

Intresset var väckt och höll i sig. Arbetet med examensuppsatsen väckte lusten att forska. Forskardrömmarna fick dock vänta lite. Under studierna hade Thomas träffat Soile som kom att bli hans fru, och mot slutet av studietiden kom det första barnet. Thomas behövde ett jobb, och det blev notarietjänst på Länsrätten i Stockholm. 

Notarietiden avslutade han aldrig. När det dök upp en doktorandtjänst sökte han sig snabbt tillbaka till Juridicum vid Uppsala universitet. Institutionen förblev han sedan trogen i omkring 20 år, innan han tog steget till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, 2013. 

Den HFD som Thomas arbetade i var en effektiv domstol, befolkad av ambitiösa och begåvade domare och skicklig beredningspersonal, fastslår han. Och en jämförelse med universitetet utfaller till domstolens fördel. 

– Akademien är ibland lite mer full av prestige. Man håller korten nära kroppen och vill inte vara så generös. Men i domstolen upp­levde jag verkligen att kollegorna är väldigt måna om att slutresultatet ska bli bra. Det försöker alla bidra till, även när man är oenig i olika juridiska delar, säger Thomas. 

Chefskapet nytt

Utanför fönstren och de tjocka murarna är majdagen kylig och Mälarens vatten grått. Men Thomas Bull själv utstrålar värme och nyfikenhet. Under samtalets gång stryker han då och då med handen genom den långa luggen, och det mörka, gråsprängda håret landar emellanåt efteråt lite rufsigt.

Som justitiekansler ska Thomas förkroppsliga myndigheten, men också leda dess 45 anställda. JK har vuxit snabbt under de senaste åren. Ett viktigt skäl till detta är att myndigheten sedan 2015 alltmer drivit mål i domstol med hjälp av egen personal, i stället för att ta in advokater. 

Just chefsrollen är ny för Thomas, och den utgör den del av uppdraget som han känner mest ödmjukhet inför. Som chef förväntas Thomas vara på plats, tillgänglig för medarbetarna och ett gott exempel. Till det kommer administrativa uppgifter, som lönesamtal och budget. 

– Chefskapet är nog det som jag har funderat mest kring, säger Thomas, som tillägger att han har god hjälp av sina fyra byråchefer som ansvarar för varsin del av verksamheten. 

Hittills har Thomas hunnit samtala med alla medarbetare vid JK, och fått en grundkurs i ekonomi och säkerhet. Men mer inskolning återstår. 

Vad har varit roligast då? 

– Mötet med alla dessa nya människor och alla nya frågor, svarar Thomas på sitt spontana sätt, och fortsätter:

– Det som kanske har förvånat mig mest, och som är professionellt glädjande, har varit att det blir ganska mycket förvaltningsrätt och frågor om ansvar och makt­utövning som vi hanterar. I grund och botten hamnar man i de konstitutionella frågorna som har intresserat mig under hela mitt professionella liv.

Som JK ska Thomas Bull i vissa fall föra statens talan, mot den enskilde. Men detta är inget som präglar inställningen på myndigheten, enligt Thomas. 

– Här på JK har man inte inställningen att det är vi mot den enskilda. Om den enskilda har rätt, och det har han eller hon ibland, då ska han eller hon ha ersättning. Det är väldigt tydligt att medarbetarna har den approachen, säger han.

Ska vara vaksam

På Thomas Bulls kontorslampa hänger en vit mjukisfågel, misstänkt lik en stork. Prydnaden är en gåva från HFD:s ordförande Helena Jäderblom, och föreställer enligt både henne och Thomas en trana, jättefågeln från JK:s heraldiska vapen. Lilla riksvapnet flankeras där av två tranor, en med en våg som symboliserar rättvisan, och den andra med en sten i ena klon. Stenen ska tolkas som en symbol för den vaksamhet som JK måste upprätthålla i sin övervakning av statens verksamhet. 

Dagens JK är vaksam men ser ändå inga direkta hot mot den svenska rättsstaten. Den står stabil, de snabba förändringarna på straffrättens område till trots, anser Thomas. Han svarar som en sann ämbetsman på frågan om hur han ser på utvecklingen med nya tvångsmedel och hårdare straff. 

– Jag har ingen uppfattning annat än att det finns mycket kritik.

I många av sina remissvar har dock även JK problematiserat och kritiserat olika förslag, nu senast om en ökad möjlighet att samköra olika register för att avslöja brott. 

– Mycket av det där är ju politik. Som jurist kan man framför allt ha kritiska synpunkter på processerna snarare än på utfallet, säger Thomas.

Regeringen har nyligen lagt fram en proposition med förslag för att stärka domstolarnas ställning. I paketet finns att JK, som myndighet under regeringen, inte längre ska ha tillsyn över den dömande verksamheten. Thomas Bull säger sig förstå förslaget. 

– Det är säkert bra. Inte minst mot bakgrund av att JK:s roll som processförare har blivit mycket starkare de sista fem, tio åren. Det är fler processer, de är större och de gäller större saker också. Att JK så att säga uppträder i rätten och samtidigt är tillsynsmyndighet över rätten är en paradox, konstaterar han. 

Advokaterna gör bra jobb

En av Justitiekanslerns många uppgifter är att bedriva tillsyn över Advokatsamfundets disciplinära verksamhet. Vilken bild har då Thomas av den svenska advokatkåren?

– Jag tror att vi på det hela taget har en välfungerande advokatkår med skickliga personer som vill göra ett bra jobb, säger han, som läst en hel del advokatinlagor under tiden i HFD. 

Thomas är positiv till Advokatsamfundets nya tillsynsenhet, som han menar svarar mot de senaste årens uppmärksammade fall där några advokater gravt misskött sig. Han tror att övergången från fem års kvalificeringstid för att få inträde i samfundet, till tre år, har en viss betydelse i sammanhanget. 

– Det kan vara så att vi ser effekterna av det i form av att många är ganska unga när de får ett stort ansvar och en roll som kräver mycket. Det finns också frestelser som unga människor har svårare att stå emot än äldre, säger Thomas, och pekar på att unga därmed kan bli mer sårbara för påtryckningar från exempelvis gängkriminella. 

Hur ser då Thomas Bull på framtiden för JK och för förhållandet mellan stat och enskilda? 

– Jag tror att den enskildes ställning kommer att fortsätta att utformas i domstol ibland. Det JK upplever är ju att andelen processer ökar. Både människor och företag är mer processbenägna än tidigare, säger han. 

Samtidigt är Thomas övertygad om att även JK:s frivilliga skadereglering har framtiden för sig. För enskilda innebär den ett sätt att få en snabb och effektiv prövning, samtidigt som domstolarna avlastas. 

Intervjutiden är över. Thomas leder trion ned för trapporna och tar hand om besöksbrickorna. Han ställer upp på den stenlagda terrassen mot Mälaren och låter sig tålmodigt fotograferas. Leende och med kommentarer om stort och smått.