Svenska domstolar brister betänkligt i motiveringsskyldigheten enligt Europakonventionen

Undertecknad har under 30 års advokatverksamhet löpande och återkommande hanterat frågor angående Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Under tiden har det upptäckts mycket allvarliga brister vad gäller besluts- och domsmotiveringar vid rimligt grundade påståenden om konventionsöverträdelser på nationell nivå och i grunden därmed också allvarliga brister i den materiella tillämpningen. Nakna formuleringar som att ”vad part anför om Europakonventionen och dess praxis föranleder ingen annan bedömning” är snarare regel än undantag.

Detta har givit anledning till en omfattande utredning som kan sammanfattas enligt följande: Domstolar måste ge explicita och konkreta skäl för sina beslut och domar.

Vid konventionsargument måste nationella domstolar visa att, hur och varför de prövat argumenten. Ju mer grundläggande rättighet som berörs, desto mer omfattande motivering krävs.

Det brister således betänkligt vad gäller motiveringsskyldigheten vid svenska myndigheter – särskilt vid prövning av konventionsrättsliga argument. Det är min erfarenhet att det snarare har blivit värre än bättre med tiden. Innan jag går in närmare på den rättsliga redovisningen, ägnar jag mig inledningsvis åt att spekulera om varför det är dåligt – och inte har blivit bättre.

Europakonventionen betraktats ofta som ultra vires av MyndighetsSverige. På något plan är inställningen begriplig, men inte försvarlig. Det givna svaret på varför så är fallet är att det i princip saknas utbildning i metod- och tolkningslära om konventionen på juristprogrammen. [1] Detta torde räcka som förklaring. Det går emellertid även att skönja en förändring i inställningen till domaryrket. Det framstår som att den egna arbetsmiljön prioriteras allt högre framför rättsstatens principer och ambitionen att ytterst upprätthålla en anständig demokrati.

En annan sannolik förklaring är Högsta domstolens vägledande roll och dess inställning. Men HD tillämpar så kallad fördragskonform tolkning i alltför stor utsträckning. En sådan lojalitet mot lagstiftaren har naturligtvis goda skäl för sig. Emellertid är ju inkorporeringslagen (1994:1219) också svensk lag, som domare genom domareden har svurit att upprätthålla. En praktisk omedelbar effekt av detta är att domar inte får den prejudicerande verkan som de borde. Kunskapen om metod- och tolkningslära sipprar inte ner i instanserna. Detta är inte tillfredsställande.

Rättsfallsanalys

Jag övergår nu till den rättsliga redovisningen över Europakonventionens krav på doms- och beslutsmotiveringar.

Motiveringskravet framgår framför allt av artikel 6 om rättvis rättegång, som därtill också är stadgad i regeringsformen. Det framgår också av den allmänna principen om processuella garantier under varje enskild rättighet i konventionen. Det är således en allmän konventionsrättlig princip.

Motiveringskravet och proportionalitetsbedömningen måste läsas ihop eftersom det naturligtvis också måste framgå av domskälen vilka överväganden som domstolen har gjort. Framgår det inte tillräckligt tydligt, betraktas det som att ingen eller en otillräcklig avvägning har skett. Detta kan också leda till en separat överträdelse av artikel 6 eller överträdelse av de processuella garantierna under varje enskild rättighet.

Det förekommer ofta att domstolar enbart uppger att ”vad part anfört om Europadomstolens praxis föranleder ingen annan slutsats” och dylika intetsägande motiveringar. Det är en mycket vanlig formulering inom alla rättsområden där rättighetsjuridiken aktualiseras (samt även i andra fall). Användandet av frasen var initialt sannolikt ämnat för att inte behöva besvara uppenbart irrelevanta argument och ren snedargumentation, men har kommit att användas mycket frekvent även avseende rena rättsfakta. Det går att skönja missbruk.

Emellertid följer av Europadomstolens praxis att även relevanta bevisfakta måste motiveras (Europadomstolen tillämpar inte distinktionen rätts-/bevisfakta utan talar om relevanta argument). En bedömning av ett rimligt grundat påstående om en överträdelse (arguable claim) måste alltid motiveras – särskilt om argumentet underkänns.

Efter en fördjupad rättsfallsundersökning åberopas nedan följande avgöranden. Redogörelsen innehåller enbart ett axplock av Europadomstolens praxis vad gäller motiveringskravet. Det har saknats anledning att systematisera och/eller kronologisera avgörandena på något speciellt sätt. Till följd av domstolens erkänt kasuistiska domskrivningsteknik och frekventa hänvisningar till dess tidigare avgöranden, skapar avgörandena en helhetsbild av vad konventionen kräver av nationella domstolar när det gäller att motivera beslut och domar. De visar entydigt att domstolars och myndigheters benägenhet att ”undvika” konventionsfrågor med intetsägande motiveringar inte godtas enligt konventionsrätten.

Ett tidigt och grundläggande avgörande är Hadjianastassiou mot Grekland (dom den 16 december 1992 i mål nr 12945/87): Domstolen fastställde att nationella domstolar måste ”indicate with sufficient clarity the grounds on which they based their decision”.

I fallet Moreira Ferreira mot Portugal (nr 2) (stor kammare, dom den 11 juli 2017 i mål nr 19867/12) betonade domstolen att när parter framför specifika och relevanta argument måste domstolarna ge specifika svar på dessa. Detta är särskilt viktigt när det gäller grundläggande rättigheter (se §§ 84–85). [2] I Buzescu mot Rumänien (dom den 24 maj 2005 i mål nr 61302/00) fann domstolen att det förelåg betydande osäkerhet om hur en överinstans ändrade ett beslut från lägre rätt. Av fallet måste dras slutsatsen att det inte räcker med att ange att den nationella domstolen har kommit till vissa slutsatser – den måste visa hur bedömningen har gjorts (§§ 67–73). Vidare framgår att det är otillräckligt att enbart hänvisa till lagtext utan att applicera den på omständigheterna. I Wagner och J.M.W.L. mot Luxemburg (dom den 28 juni 2007 i mål nr 76240/01) noterades först att även om det inte kan krävas att nationella domstolar redogör för varje argument som part framför, är de ändå ”inte befriade från skyldigheten att göra en ordentlig prövning av och bemöta de huvudsakliga påståendena som parten har framfört”. [3] När argumenten dessutom berör de rättigheter och friheter som garanteras av konventionen och dess protokoll, måste de nationella domstolarna granska dem med särskild noggrannhet samt att när nationella domstolar avvisar ett konventionsargument måste de förklara varför (§ 96). [4]

I Pronina mot Ukraina (dom den 18 juli 2006 i mål nr 63566/00) kritiserade Europadomstolen explicit nationella domstolars tendens att ignorera eller summariskt avfärda konventionsargument samt utvecklar varför sådan praxis är problematisk ur ett rättssäkerhetsperspektiv (§§ 23–25). Klaganden begärde att de nationella domstolarna skulle avgöra en tvist med socialtjänsten angående hans pension samt hänvisade till en nationell bestämmelse. Emellertid ignorerade de nationella domstolarna vad klaganden hade framfört samt gjorde inga försök att analysera klagandens ståndpunkt ur denna synvinkel. Det utgjorde en överträdelse.

I fallet Kuznetsov m.fl. mot Ryssland (dom den 11 januari 2007 i  mål nr 184/02) uttalade domstolen att ytterligare en funktion med att motivera beslut är att visa för partnerna att de blivit hörda. Vidare  gör motiverade beslut att part ges möjlighet att överklaga beslutet och få det överprövat av högre instans. Det är vidare enbart genom motiverade beslut som en offentlig granskning av rättstillämpningen kan ske (§ 83).

I fallet Hirvisaari mot Finland (dom den 27 september 2001 i mål nr 49684/99) konstaterar domstolen att motiveringen i en del endast hänvisade till relevanta lagbestämmelser samt att motiveringen i en annan del var för svepande. Även om korthet i resonemanget inte nödvändigtvis i sig skulle vara oförenlig med artikel 6, uppfyllde beslutsmyndigheten under omständigheterna inte motiveringskraven. Med hänsyn till att klaganden tidigare fått helt rätt drog domstolen slutsatsen att det måste ha lämnat klaganden ”med en viss känsla av förvirring”. Under dessa omständigheter ansågs resonemanget inte vara adekvat, varvid det förelåg en överträdelse av artikel 6.

I fallet Boldea mot Rumänien (dom den 15 februari 2007 i mål nr 19997/02) noterade domstolen att omfattningen av motiveringsskyldigheten kan variera beroende på beslutets karaktär. Motiveringsskyldigheten måste därför analyseras mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet. Dessutom kräver begreppet rättvis rättegång enligt domstolen ”att en nationell domstol som endast kortfattat har motiverat sitt beslut, vare sig det sker genom att införliva motiveringen från en lägre instans eller på annat sätt, verkligen har prövat de väsentliga frågorna som har lagts fram och inte bara rent formellt har godkänt slutsatserna från en lägre instans”.

I Hiro Balani mot Spanien (dom den 9 december 1994 i mål nr 18064/91) betonades att domstolar måste specificera varför de avvisar specifika rättsliga argument, särskilt – men inte enbart – när dessa är avgörande för utgången.

Domstolen noterade att det i fallet krävdes ett specifikt och uttryckligt svar (fråga var om varumärkesregistrering). I avsaknad av ett sådant svar blev det omöjligt att fastställa om Spaniens högsta domstol helt enkelt försummade att behandla argument som grundades på en tidigare rätt till varumärket eller om den hade för avsikt att avfärda det och, om det var dess avsikt, vilka skälen var för att besluta så. Detta framgick inte, varför det förelåg en överträdelse av artikel 6. 

Slutsatser

Det följer således av Europadomstolens praxis att nationella domstolar måste ge explicita och konkreta skäl för sina beslut och domar. Det räcker inte att enbart återge lagtext, använda standardformuleringar eller summariskt avfärda konventionsargument.

Vid konventionsargument måste nationella domstolar visa att, hur och varför de prövat argumenten. Intetsägande motiveringar som att ”vad part anfört om Europakonventionen förändrar inte bedömningen” är oacceptabla per se. Men det är inte enbart helt nakna och fullständigt intetsägande motiveringar som underkänns. Det avgörs i hög grad av omständigheterna i det konkreta fallet. Motiveringarna ska kunna tjäna som utgångspunkt för effektiva överklaganden. De måste också möjliggöra en granskning av utomstående för att kontrollera domstolars regelföljsamhet. Ju mer grundläggande rättighet som berörs, desto mer omfattande motivering krävs. Syftet är att säkerställa transparens, möjliggöra effektiv överprövning och upprätthålla förutsebar rättstillämpning samt att bibehålla allmänhetens förtroende för rättsväsendet.

Jan Södergren 
Advokat

Advokat Jan Södergren är innehavare av J. Södergren Advokatbyrå med särskild inriktning  på Europarätt. Han har fört ett flertal processer avseende Europa- konventionen såväl på nationellt plan som i Europadomstolen.

1 Veterligt läser studenterna i dag ett block under fyra veckor som innefattar hela folkrätten, hela unionsrätten, internationella brottmålsdomstolen i Haag och – för all del – Europakonventionen. Förvisso finns det inte så mycket omedelbar metodlära vad gäller den strikt nationella rättsordningen heller – men detta lär vara något som studenterna successivt plockar upp under den 4,5 år långa utbildningen. Men den konventionsrättsliga metodläran får studenten inte med sig inom det ordinarie juristprogrammet. Detta medför negativa konsekvenser som visar sig i domstolars rättstillämpning.

2 Jfr också fallet Hansen mot Norge (dom den 2 oktober 2014, mål nr 15319/09).

3 Jfr García Ruiz mot Spanien (stor kammare, dom den 21 januari 1999 i mål nr 30544/96).

4 Se även Konstantin Markin mot Ryssland (stor kammare, dom den 22 mars 2012 i mål nr 30078/06).