Stat, klan och familj – vem bär ansvaret för barnen?

En företeelse som inte förekom i Sverige för ett tiotal år sedan är att mycket grova brott numera utförs av barn, det vill säga personer som är i åldern 12–15 år. Det ”normala” (om man nu kan tala om något ”normalt” i det sammanhanget) är att en äldre person, förmodligen en gängkriminell, anlitar ett barn att utföra ett mycket allvarligt brott, exempelvis ett mord, där anstiftaren har ett intresse av att någon – målsäganden – skall dödas. Anstiftarens ratio bakom att anlita en underårig person är naturligtvis att en sådan person inte är straffmyndig och därmed undgår straff.

I olika typer av samhällen finns olika slags sociala strukturer. En överträdelse av de regler som gäller i samhället leder till olika konsekvenser, beroende på den sociala strukturens normer. I det gamla bondesamhället fanns tydligt uttalade handlingsnormer, som angav vad man kunde och absolut inte kunde göra. Vissa brott, av typen dråp eller våldtäkt, kunde leda till att den utpekade gärningsmannen inte hade annat val än att lämna samhället och flytta, kanske till Amerika.

Dagens sekulariserade Sverige har inte samma dömande – eller ”fördömande” – inställning till överträdelser av detta slag. Mycket allvarliga brott anses nog dock fortfarande vara ganska stigmatiserande i varje normal social miljö.
Emellertid har vi under de senaste decennierna i vårt land drabbats av en ny och brutal typ av brottslighet, där gamla normer inte tycks ha någon betydelse. I konflikter mellan gängkriminella finns inte utrymme för hänsyn. Om klanen kräver att man genomför ett brott – ett mord – för att upprätthålla klanens respekt, så är det inte något att diskutera. 

Påföljden för det brott som begåtts får bäras av den som utfört brottet, och möjligen dennes anstiftare – ingen annan. Var gärningsmannen under 15 år, blir det ingen påföljd alls. I övrigt blir det inga straffrättsliga konsekvenser för gärningsmannens familj. I ett samhälle styrt av klankultur, skulle klanen däremot ha haft ett eget ansvar.

I vårt land, där vi har haft en stark familjetradition i hundratals år, finns inte ett spår av sådant ansvar för familjen. Varför inte?  Vi har en skadeståndslagstiftning, som i vissa situationer ålägger en vårdnadshavare ett principalansvar, som i princip innebär ett strikt ansvar för skadeståndsgrundande handlingar som vårdnadshavarens barn gör sig skyldiga till (3 kap. 5 § skadeståndslagen). Bestämmelsen är förvisso förenad med betydande begränsningar, men principen är ändå klar.

Den intressanta frågan är då, varför man inte skulle kunna ålägga föräldrar/vårdnadshavare ett mera långtgående ansvar för vad deras barn gör sig skyldiga till i straffrättsligt hänseende. Vems är ansvaret? När man talar om på vilka områden det brister, när det gäller barns uppfostran, nämns alltid förskolor, skolor och socialtjänsten. Man kan bli något förvånad över den analysen. Aldrig – eller nästan aldrig – nämns att det trots allt måste vara föräldrarna som bär det primära ansvaret. Så torde det vara i de flesta samhällen, oavsett kultur och religion.

Därför borde det vara en prioriterad uppgift för våra politiker, med detta som utgångspunkt, att försöka hitta ett sätt att se till att alla föräldrar skulle ta det ansvar som förväntas av dem som skaffar barn. Hur man gör detta är upp till politikerna att besluta. Man bör dock inte kapitulera inför somligas påstående, att det alltid är ”någon annans ansvar”. Enligt min mening finns det ingen som har större ansvar för ett barns utveckling och anpassning till samhället än barnets far och mor.