Kompensation för rättegångskostnader i förvaltningsmål i form av skadestånd är inget realistiskt alternativ!
Nr 5 2024 Årgång 90Högsta förvaltningsdomstolen prövade 2022 frågan hur ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader i ett mål i allmän förvaltningsdomstol ska hanteras. HFD avgjorde målet i plenum, alltså med alla 15 justitieråd närvarande, och fann att ersättningsyrkandet skulle avvisas. Två av de sex skiljaktiga justitieråden skriver nu att med facit i hand kan det konstateras att den av HFD införda ordningen är ett orealistiskt och närmast Kafkaliknande alternativ för en enskild part i ett förvaltningsmål.

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) avgjorde i mars 2022 ett mål i plenum som handlade om rätten till ersättning för rättegångskostnader i mål i allmän förvaltningsdomstol och om hur ett yrkande om sådan ersättning ska hanteras av domstolen. (1) Att en enskild kan ha rätt till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål slog HFD enhälligt fast. Den rätten grundar sig på bestämmelserna om en rättvis rättegång i 2 kap. 11 § regeringsformen (RF) och artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Trots det stannade HFD för att ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader inte ska prövas i förvaltningsmålet utan avvisas. (2) I stället hänvisas den enskilde till att skadeståndsvägen begära kompensation för sina kostnader.
Målet i HFD rörde en namnfråga. NN hade hos Skatteverket ansökt om att få byta efternamn. Ansökningen avslogs av verket och det beslutet stod sig i förvaltningsrätten. Kammarrätten gick på NN:s linje och biföll överklagandet. Skatteverket överklagade till HFD och under handläggningen där yrkade NN ersättning för sina rättegångskostnader i HFD. HFD avslog Skatteverkets överklagande samt förordnade att frågan om rätt till ersättning för rättegångskostnader skulle avgöras av HFD i plenum, (3) och där valde domstolen alltså att avvisa ersättningsyrkandet. (4)
Skadeståndsprocessen
I maj 2022 inledde NN en skadeståndsprocess mot staten, genom Justitiekanslern (JK), i Stockholms tingsrätt för att den vägen försöka få kompensation för sina rättegångskostnader. Under processens gång medgav JK att NN hade rätt till skadestånd, men inte på grund av att NN:s grundlagsskyddade rätt till en rättvis rättegång hade kränkts genom att NN hade nekats ersättning för rättegångskostnader utan på grund av att Skatteverkets beslut i namnärendet hade utgjort en kränkning av NN:s rätt till skydd för privat- och familjeliv enligt artikel 8 i EKMR. Efter två års processande och en omfattande skriftväxling valde NN att i maj 2024 ingå en förlikning med staten. (5)
Skadestånd är uppenbarligen inget realistiskt alternativ
I och med förlikningen med staten har NN fått ett belopp i skadestånd för en konventionskränkning som JK ansåg att Skatteverket hade gjort sig skyldig till. Någon prövning av om NN:s grundlagsskyddade rätt till en rättvis rättegång hade kränkts genom HFD:s agerande har NN däremot inte fått. Mot det kan sägas att NN har sig själv att skylla eftersom NN valde att ingå en förlikning i stället för att låta tingsrätten avgöra frågan.
Vi tror att de flesta av oss hyser stor förståelse för NN:s val i detta hänseende. Att driva en skadeståndsprocess kostar både tid och pengar. Den enskilde måste väga anspråkets storlek och betydelse mot risken för att dra på sig rättegångskostnader och för att dessutom behöva stå för motpartens kostnader. Det krävs ingen större fantasi för att förstå att många inte har vare sig ork eller råd att processa mot någon som i likhet med staten har föga att förlora på processen. För JK torde det inte spela någon roll vare sig hur lång tid processen tar eller hur mycket den kostar. För den händelse staten skulle förlora är det ändå skattebetalarna som får stå för notan.
Det minst sagt skeva styrkeförhållande som råder mellan en enskild och staten gör det än mer ledsamt att HFD valde att hänvisa NN till en skadeståndsprocess i stället för att pröva NN:s ersättningsyrkande. En prövning i HFD skulle inte ha kostat NN eller staten någonting alls i vare sig tid eller pengar.
Det må framstå som en självklarhet men vi vill ändå påpeka att NN inte heller har fått en prövning av sitt yrkande om ersättning för kostnader i HFD; någon sådan prövning hade för övrigt inte kunnat komma till stånd i skadeståndsmålet. Den enda som kunde pröva det yrkandet var HFD. Allmän domstol kan inte i ett skadeståndsmål ta ställning till ett ersättningsyrkande i ett mål i allmän förvaltningsdomstol utan bara till om den enskilde har fått sin rätt till en rättvis rättegång i förvaltningsmålet kränkt genom att inte ha beviljats ersättning.
Vi anser att redan det faktum att HFD avvisade NN:s ersättningsyrkande utgjorde en kränkning av NN:s rätt till en rättvis rättegång i ersättningsdelen av målet. Genom att avvisa yrkandet fick ju NN ingen rättegång alls i den delen; än mindre en rättvis sådan. Kränkningen består enligt vår mening i första hand i att någon prövning inte kom till stånd. Om NN borde ha beviljats ersättning är en annan fråga som vi inte har haft anledning att ta ställning till.
Avslutning
Vi kan nu med facit i hand konstatera att den av HFD införda ordningen är ett orealistiskt och närmast Kafkaliknande alternativ för en enskild part i ett förvaltningsmål.
Någon prövning av ett yrkande om ersättning för rättegångskostnader i målet har man inte rätt till trots att man enligt HFD faktiskt kan ha rätt till ersättning med stöd av 2 kap. 11 § RF. Däremot kan man ha rätt till skadestånd på grund av att rätten till en rättvis rättegång har kränkts genom att man inte har beviljats ersättning. Men det förutsätter att man inleder en ny process med allt vad det innebär av arbete och tidsutdräkt innan frågan är slutligt avgjord. Dessutom riskerar den processen att bli mycket kostsam för den enskilde. Om ersättningsanspråket inte skulle uppgå till mer än säg 15 000 kr skulle nog de flesta av oss välja att avstå från en skadeståndsprocess; risken är överhängande att den skulle kosta mer än den smakar.
Det är glädjande att regeringen nu har aviserat en utredning om rätten till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål. (6) Men i avsaknad av och i avvaktan på lagstiftning ankommer det på HFD att fylla ut bestämmelsen i 2 kap. 11 § RF med materiellt innehåll. Så länge det inte finns någon lagstiftning på plats är det HFD:s uppgift att mejsla ut de situationer där det kan vara motiverat att bevilja ersättning. Genom att avvisa NN:s ersättningsyrkande har HFD undandragit sig det ansvaret.
Margit Knutsson och Mats Anderson
Justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen
Margit Knutsson är sedan 2005 justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen. Hon var tidigare chefsrådman vid dåvarande Länsrätten i Stockholms län och dessförinnan verksam som jurist vid Sveriges Industriförbund.
Mats Anderson är sedan 2018 justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen. Han var tidigare advokat och delägare i Linklaters.
1. HFD 2022 ref. 10. Rättsfallet har kommenterats av Margit Knutsson i Förvaltningsrättslig tidskrift 2022, s. 281, av Olof Wilske i Svensk Juristtidning 2022, s. 617, samt av Sebastian Wejedal i Förvaltningsrättslig tidskrift 2022, s. 471, och i Svensk Juristtidning 2023, s. 175.
2. Frågan avgjordes med röstsiffrorna nio mot sex. Vi ingick i minoriteten som ansåg att ersättningsyrkandet borde ha prövats.
4. Det var alltså ett val som HFD gjorde när man avvisade ersättningsyrkandet. Något processuellt hinder mot att pröva det fanns inte.