Häktade i polisarrester – inte en proportionerlig åtgärd?

Inte så få brottmålsadvokater torde numera ha varit med om att deras klienter, som blivit häktade, i strid med vad som uttryckligen stadgas i 24 kap. 22 § första stycket tredje meningen rättegångsbalken, inte ”utan dröjsmål” förts till häkte. Skälet i nämnda lagrum till bestämmelsen om ofördröjligt överförande till häkte torde vara att häktena generellt sett är bättre utrustade för att tillgodose frihetsberövades behov, till exempel genom tillgång till sjukvård och gemensamhetslokaler, och att häktena har personal som är särskilt utbildad att ta hand om frihetsberövade. (1)

Åklagaren har visserligen möjlighet att med stöd av bestämmelsen i 24 kap. 22 § andra stycket första meningen rättegångsbalken begära rättens tillstånd att förvara den häktade på ”annan plats” (till exempel i en arrestlokal) än i häkte. Men om en sådan begäran från åklagarens sida grundat sig enbart på den omständigheten att det råder platsbrist på häktena, finns det exempel på att hovrätten upphävt tingsrättens förordnande om förvaring på annan plats än i häkte, se Svea hovrätts beslut 10/10 2023 i mål nr Ö 12427-23, beslut 18/10 2023 i mål nr Ö 12881-23 och beslut 12/12 2023 i mål nr
Ö 15701-23 (17-åring). (2) 

När det gäller nu berörd situation kan nämligen konstateras att platsbrist i häkten inte utgör något rättsligt hållbart skäl för att tillåta förvaring av häktade i polisarrest (se  JO 1990/91 s. 88 och Gunnel Lindberg i Lexinokommentaren till 24 kap. 22 § rättegångsbalken: ”Platsbrist på häktena är [– – –] inte något skäl att tillåta förvaring av häktade i polisarrest.”). (3)

Vilka möjligheter finns det då för en försvarsadvokat – i den situationen att något beslut inte fattats om förvaring av den häktade på annan plats än i häkte (4) – att reagera på att hans eller hennes klient, som blivit häktad av tingsrätten, på grund av platsbrist inte ”utan dröjsmål” förts till häkte? 

En möjlighet är att försvarsadvokaten i ett överklagande av tingsrättens häktningsbeslut lyfter fram, utom annat, det förhållandet att den häktade på grund av platsbrist inte ”utan dröjsmål” förts till häkte. Försvaret kan vidare i sitt överklagande begära att överklagandet ska kommuniceras med åklagaren för att få svar på frågan om huruvida den häktade numera förts till häkte och att – för den händelse åklagaren med hänvisning till rådande platsbrist ger frågan ett nekande svar – hävda att häktningen inte längre är en proportionerlig åtgärd (24 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken).(5) 

Peter Borgström
F.d. hovrättsråd

Peter Borgström  är före detta  hovrättsråd  i Svea hovrätt  samt före detta  lektor vid  den forna  Polishögskolan.

Fotnoter

1. Se Gunnel Lindberg i Lexinokommentaren till  24 kap. 22 § rättegångsbalken.

2. Se Svea hovrätts viceordförandekonferens, protokoll 6/3 2024 vid sammanträde 1:24, s. 2.

3. En annan sak är att förvaring av häktad på annan plats än i häkte kan vara nödvändig av utredningsskäl eller på grund av beslut om rättspsykiatrisk undersökning m.m., se lagtexten i 24 kap. 22 § andra och tredje styckena rättegångsbalken. 

4. Det är alltså inte fråga om sådana situationer som behandlas i 22 kap. 22 § andra och tredje styckena rättegångsbalken.

5. Jfr Göta hovrätts viceordförandekonferens, sammanträde 8/12 2023, punkten 2.