Advokaterna, taxorna och kostnadsräkningarna

Jag är ganska nybliven advokat, är medlem i Advokatsamfundet sedan 2021. Jag har arbetat i olika branscher tidigare i livet. Jag har reagerat på dels det system vi advokater arbetar i, dels den debatt som rasar om höga advokatkostnader och de ingivna kostnadsräkningarna.

En av de första saker jag reagerade på när jag började som biträdande jurist var ersättningen för tidsspillan. Jag har arbetat som konsult tidigare i livet, bland annat som managementkonsult. I ”konsultbranschen” tog man bra betalt för sitt arbete per timme, men det enda kunden därutöver normalt betalade för var reskostnader och eventuella hotellnätter etc. Visst kunde man arbeta, till exempel på tåget, och fakturera litet tid för det, men själva restiden/väntetiden fakturerades inte.

När jag lägger samman detta med kritiken mot advokater och deras kostnadsräkningar gör jag reflektionen att vi har väldigt bra betalt för vår dödtid, det vill säga det vi kallar tidsspillan. Vi får drygt 90 procent av ersättningen för arbetad tid i ersättning för tidsspillan. Detta synes leda till att vissa advokater dels söker sig till uppdrag på längre avstånd, dels överskattar tiden som går åt att ta sig från punkt A till punkt B. Jag vill också i detta sammanhang nämna det värde domstolarna sätter på att kunna förordna advokater som är verksamma inom domsagan.

En lösning på ovan beskrivna situation vore att radikalt sänka ersättningen för tidsspillan, eller kanske avskaffa den helt, samtidigt som ersättningen för arbetad tid då också höjs betydligt. Naturligtvis skall ersättning för reskostnader, kost och logi utgå. Ett sådant system skulle ha många fördelar, bland annat skulle det med stor sannolikhet upplevas som ”hederligare” av allmänheten. Det skulle sannolikt också ge advokatkåren ett förbättrat renommé. Domstolarna skulle inte medelst olika regler behöva förhindra ”utomsocknes” advokater att ta uppdrag inom domsagan. Denna effekt skulle sannolikt uppnås av sig självt.

En annan sak jag reagerat på är de, från min synpunkt skönsmässiga, småprutningar som domstolar (och Migrationsverket) allt oftare ägnar sig åt. Det vill säga jag har yrkat ersättning för 12,5 timmars arbete och får 11 av domstolen. Jag har inget problem med större prutningar. Jag kan ha blivit överengagerad i exempelvis en häktad klient och yrkat 15 timmar mer än målskamraternas försvarare. OK pruta mig då, helt OK! Men att domstolen bara konstaterar att de ifrågasätter inte att jag lagt ner 12,5 timmar men jag borde ha klarat av det på 11 timmar! 

Vilken annan yrkesgrupp skulle ställa upp att arbeta på dessa premisser?

Hur man skall komma till rätta med detta är nog svårt. Utökning av taxemålen är en lösning. Kanske inte en lösning jag nödvändigtvis tycker vore bra, men mer om det nedan. Ett annat sätt vore att ha normaltaxor. Till exempel i LVU-mål får man ett tidsspann, i praktiken en maxtid, inför ett uppdrag när man är offentligt biträde för barn eller förälder, barn skulle kunna differentieras i olika åldersspann också, samt en multipliceringskoefficient per ytterligare barn eller för bägge föräldrarna. Samma princip skulle kunna användas av Migrationsverket. Då vet man vad man får betalt när man accepterar uppdraget.

Till sist de så kallade taxe­målen och förordnandemålen. Jag tycker faktiskt att ersättningen i dessa mål i normalfallet är helt OK. Problemet blir för mig när man är med både på polisförhör och sedan på huvudförhandlingen. Då trollas tiden för polisförhöret bort! Det känns inte så rättvist. Ofta kan ett polisförhör ta längre tid eller i vart fall lika lång tid som en huvudförhandling sedan gör. Här borde man få tillgodoräkna sig både tiden för förhör och huvudförhandling, den förstnämnda framgår dessutom i förundersökningsprotokollet som domstolen har tillgång till. Eller i vart fall tid enligt det moment som tog längst tid, polisförhöret eller huvudförhandlingen.

Kanske har dessa synpunkter varit uppe för diskussion inom Advokatkåren tidigare, kanske till och med flera gånger. Kanske är jag på grund av min bristande erfarenhet inte medveten om vilka konsekvenser olika förändringar skulle kunna få. Dessa saker bör ändå inte hindra mig från att uttrycka mina funderingar, med förhoppningen om att de kan bidra på något positivt sätt till en utveckling av advokatrollen. 

Peter Nordström
Advokat

Peter Nordström blev juris kandidat vid Uppsala universitet 1991 och är sedan  2021 medlem i Advokatsamfundet. Peter har arbetat såväl inom den offentliga sektorn som den privata, bland annat som häkteschef, socialchef, direktör,  managementkonsult och vd. Peter har deltagit som expert i en utredning i  Justitiedepartementets regi som utmynnade i  SOU 2013:27.