Mänskliga rättigheter – farligt att ta dem för givna!

För mindre än ett år sedan anordnade Sverige under sitt ordförandeskap i Europeiska unionens råd en konferens i Lund om institutionellt skydd av grundläggande rättigheter i kristider. Budskapet under konferensen var tydligt: robusta och motståndskraftiga system för att skydda mänskliga rättigheter är avgörande i tider av kris. Detta gäller inte bara vid pandemier eller krigshot, utan även vid stora samhällsutmaningar som gängkriminaliteten innebär. Oberoende nationella institutioner för mänskliga rättigheter är en del av ett sådant robust och motståndskraftigt system. 

Globalt ser vi en omfattande tillbakagång för demokrati och rättsstatens principer och ökad social och ekonomisk ojämlikhet. I flera EU-länder finns utbredda problem vad gäller rättigheter för människor på flykt, begränsningar av utrymmet för civilsamhällsorganisationer, ekonomisk utsatthet, rasism och diskriminering samt bristande respekt för rättsstatens principer. Även i Sverige inger utvecklingen oro. Vi ser just nu en pågående normförskjutning vad gäller respekten för fri- och rättigheter. 

Institutet för mänskliga rättigheter inrättades genom ett riksdagsbeslut och startade verksamheten 2022. Advokatsamfundet, Sveriges lärosäten och Rådet för de mänskliga rättigheterna nominerar personer till institutets styrelse. Institutet har motsvarigheter i över 100 länder och i nästan alla andra europeiska länder. Vårt arbete styrs av de så kallade Parisprinciperna som slår fast vikten av att oberoende kunna granska och kommentera förslag som påverkar mänskliga rättigheter i det egna landet.

Den pågående utvecklingen där grundläggande rättsstatliga principer utmanas understryker behovet av ett oberoende människorättsinstitut som vakthund även i Sverige. Det handlar inte bara om enstaka lagförslag som kan bidra till att urholka skyddet för grundläggande fri- och rättigheter, utan om att förslagen sammantaget riskerar att utmana många av de viktiga principer rättsstaten vilar på. Vi ser förslag om vistelseförbud, anonyma vittnen, visitationszoner (säkerhetszoner), preventiva tvångsmedel, tillgång för polisen till biometriska uppgifter, utökade möjligheter för socialtjänsten att göra kontroller i belastningsregister och så vidare. 

Lagen om vistelseförbud innebär att personer som varken är dömda eller misstänkta för ett brott ska kunna få förbud att under sex månaders tid vistas inom ett visst område som till och med kan omfatta personens bostad, skola eller arbete. Åklagare, och inte domstol, har rätt att fatta beslutet, och grundregeln är att den person det gäller inte har rätt till ett offentligt biträde. 

Grundläggande komponenter av rätten till rättvis rättegång hotas genom införandet av ett system med anonyma vittnen. Staten har fått det lättare att avlyssna personer som inte är misstänkta för ett brott genom ny lagstiftning om preventiva tvångsmedel som infördes i oktober förra året. Anmärkningsvärt är att regeringen bara ett par veckor senare presenterade nya förslag om att utvidga möjligheterna till användning av preventiva tvångsmedel ytterligare. En utredning som presenterades strax före jul föreslår att polisen (inte domstol) ska få möjlighet att införa säkerhetszoner där polisen har breda befogenheter att visitera personer på godtyckliga grunder och utan misstanke om att personen begått ett brott. Risken för att oskyldiga personer drabbas är uppenbar och faran för diskriminering är överhängande. 

Gemensamt för alla dessa förslag är att de inte bara testar gränserna, utan även i många fall går över gränserna, för vad som är förenligt med mänskliga rättigheter. Lagstiftningstakten är dessutom väldigt hög. Det är inte bara många nya lagförslag som staplas på varandra, utan även snabbspår, korta utredningstider och förkortade svarstider för remissinstanser. Konsekvensanalyserna i beslutsunderlagen är bristfälliga, och i flera fall har det inte gjorts en seriös bedömning av om förslagen står i överensstämmelse med de krav som finns i den svenska grundlagen eller internationella regelverk. Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen ska regeringen säkerställa att ett ärende har belysts från olika perspektiv innan den fattar beslut. Det finns med andra ord skäl att påpeka att även det sätt som förslag tas fram på utmanar rättsstatens principer. Institutet ser också ett brådskande behov av att utvärdera förslagens sammantagna effekt. 

I tider av kris och vid stora samhällsutmaningar är det viktigare än någonsin att ha ett starkt skydd för mänskliga rättigheter. Redan när skyddet för fri- och rättigheterna utvidgades i regeringsformen 1976 slog man i propositionen fast att ett grundlagsskydd för fri- och rättigheter har sin största betydelse när den demokratiska samhällsordningen hotas av antidemokratiska rörelser inom landet. I propositionen konstateras att ”[d]et är främst i sådana situationer som det kan finnas risk för att de demokratiska institutionerna sviktar i omsorg om medborgarfriheterna”.

Krig i närområdet, tilltagande gängkriminalitet och hot från internationell terrorism sätter hård press på våra beslutsfattare. Verkligheten kräver åtgärder, men det sätt på vilket dessa åtgärder tas fram och vilka dessa åtgärder är och de långsiktiga konsekvenserna av åtgärderna har betydelse. Alla invånares rätt till liv och deras möjlighet att röra sig fritt i samhället måste tryggas. Gängkriminaliteten måste bekämpas. Men de åtgärder som sätts in för att skydda allmänheten och bekämpa gängkriminaliteten måste vara förenliga med vår grundlag och de internationella konventioner Sverige är bundna av. Institutet för mänskliga rättigheter, men även aktörer som Advokatsamfundet, har en viktig roll att påminna om att våra demokratiska institutioner inte får svikta i sin omsorg om grundläggande fri- och rättigheter. I vår kommande årsrapport kommer vi att presentera skarpa förslag som syftar till att stärka skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige. Det är farligt att ta mänskliga rättigheter för givna, de måste försvaras. 

Fredrik Malmberg
Direktör, Institutet för mänskliga rättigheter

Fredrik Malmberg arbetade tidigare som generaldirektör på  Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM). Han var dessförinnan barnombudsman under åtta år.