Kanariefågeln i kolgruvan

Vad är då Advokatsamfundets uppfattning i frågan om hur den grova brottsligheten bör bekämpas? Detta är en komplicerad fråga, som nog inte har ett enkelt och entydigt svar.

Jag har bland mina bekanta, advokater och andra, observerat tre skilda synsätt, vad gäller frågan hur man skall bekämpa brottsligheten. (Jag bortser då ifrån att det nog kan finnas en och annan som inte anser att brottsligheten alls behöver stävjas mera än vad som sker i dag. Skälet till denna inställning kan vara att vissa personer lever av brottslig verksamhet, eller i vart fall indirekt drar nytta av en viss omfattning av sådan verksamhet. De flesta i vårt land torde dock vara av uppfattningen att det skulle vara bra med en minskad brottslighet.)

Den första uppfattningen som jag har mött är att det behövs väsentligt hårdare tag: mera kameraövervakning, hemlig avlyssning och andra tvångsmedel; längre fängelsestraff och obligatorisk utvisning av brottsdömda som inte är svenska medborgare, för att ta några exempel.

En annan uppfattning är att hårdare tag inte alls kommer att leda till minskad brottslighet, utan det som krävs är förebyggande åtgärder, långt ner i åldrarna. Det krävs flera fritidsgårdar, flera fältassistenter och fritidspedagoger; kommunala kulturprojekt under sommarloven, där unga människor i ”Orten” får betalt för att deltaga i aktiviteter som syftar till att få dem att välja bort den kriminella banan. Det krävs också en grundläggande utbildning i ”rätt värdegrund”, inte minst bland unga killar i ”Orten”, för att förmå dem att inte bli kriminella, utan i stället laglydiga medborgare.

En tredje uppfattning är att det inte spelar någon roll vad politikerna bestämmer, eftersom det redan har gått för långt. Antalet skjutvapensmord, personrån, sprängningar och grova våldtäkter med mera utgör ett tydligt bevis. De som har denna åsikt anser att samhället under de senaste decennierna har genomgått en svårt negativ utveckling, som inte längre går att korrigera, i vart fall inte inom överskådlig tid. Antalet mycket grova brott – och antalet mycket grova brottslingar – har ökat i en sådan omfattning att rättsstaten i realiteten har kapitulerat.

Med dessa vitt skilda uppfattningar, inte minst bland advokater, om hur samhället skall förhålla sig till dagens brottslighet, skulle jag säga att det är svårt, för att inte säga omöjligt, för Advokatsamfundet att uttrycka en bestämd uppfattning om hur brottsbekämpningen bör bedrivas, i vart fall om samfundet vill göra anspråk på att företräda sina drygt 6 600 ledamöter i frågan. Det betyder naturligtvis inte att advokater skall avhålla sig från att argumentera för olika ståndpunkter i den kriminalpolitiska debatten. Tvärtom så bör advokaterna enligt min mening deltaga mera i såväl debatten om kriminalpolitiken, som i allmänpolitiska frågor i övrigt.

Vad kan då Advokatsamfundet göra i den kriminalpolitiska frågan? Jo, Advokatsamfundet bör noga bevaka nya lagstiftningsförslag för att se om dessa är acceptabla från ett rättssäkerhetsperspektiv, liksom ­utifrån kravet på att det inte görs större ingrepp i den personliga integriteten än vad som är nödvändigt. Dessa frågor måste också ses i ett längre perspektiv, så att inte små successiva förändringar så småningom leder fram till något som inte rimligen borde accepteras. Advokatsamfundet skall med andra ord – likt kanarie­fågeln i kolgruvan som varnar för ­giftig gas – vara den som varnar och slår larm, innan allting är för sent.

Magnus Wallander
Vice ordförande i disciplinnämnden