En mycket personlig yrkeshandledning

Våra mest kända brottmålsadvokater skriver inte sällan memoarer eller andra böcker om sitt yrke. På senare år kommer jag att tänka på Peter Althin, Sargon De Basso och Johan Eriksson.

Mera sällsynt – mycket mera sällsynt – är det att advokater inom andra verksamhetsfält skriver om yrket.

Ett undantag är Ulf Ohrlings ”Affärsjurist. En bok om yrket”, som kom ut 2019. Boken är bara på drygt 90 sidor men Ohrling lyckas i detta korta format kasta ljus över alla möjliga aspekter av verksamheten och livet på en affärsjuridisk advokatbyrå. Ohrling har en bakgrund på landets två största advokatbyråer, Mannheimer Swartling och Vinge.

I år har en annan advokat med samma byråbakgrund kommit ut med (som han skriver) ”en bok om själva arbetet – processjuristens arbete, som består av att vara rådgivare och sakförare”. Författare är Olle Flygt, som först var 15 år på Vinge och sedan lika länge på Mannheimer Swartling. Numera är han sin egen. Titeln är ”Process­juristens dom. Och råd till andra, m.m.”

Flygt har i många år varit en av landets bästa sakförare på tvistemålsområdet och har mycket stor erfarenhet, som han i boken utförligt delar med sig av.

I ett företal skriver Stefan Lindskog att boken är ”en mycket personlig yrkeshandledning”, och det är det lätt att skriva under på. Den är även – som Lindskog också noterar – en ingående självbetraktelse, där författaren öppenhjärtigt reflekterar över sina 30 år i storbyråvärlden.

En passus i författarens förord sammanfattar vad han kommit fram till: ”Inte bara ett sätt eller en stil är rätt, så längre klientintresset sätts i första rummet som man brukar säga. Det sistnämnda är viktigt. Den som är ung kan lära sig av många (även motpartsombud), plocka upp lite här och där, men får inte glömma bort vem han eller hon själv är och vad som passar hans eller hennes personlighet. Alltså: För klientens bästa på ditt sätt.”

Som Lindskog skriver i företalet är texten skriven ”[m]ed adress till dem som vill ha lite hjälp på vägen att förstå vad som skiljer en bra sakförare från en dålig”. Och sådan hjälp får läsaren, alltifrån generella förhållningssätt till hur man som processjurist bör – och inte bör – agera i enskilda situationer. Ett bra exempel – bland många – på handfast vägledning är bokens två sidor om hur ombudet bör använda sig av en rättssakkunig.

Jag – i samma generation och med likartad bakgrund som författaren – hade stor behållning av boken och anbefaller den till läsning av alla som sysslar med tvistemålsprocesser i domstol och skiljeförfarande som sakförare men också som domare och skiljedomare.

Christer Danielsson
Advokat, Advokatsamfundets tidigare ordförande