Diskussionen om rättegångskostnaderna i förvaltningsmål

Förvaltningsprocesslagen innehåller inga regler om kostnadsfördelning mellan parterna, eller offentlig ersättning, vid sidan av reglerna om offentligt biträde. Parternas kostnader kvittas, var och en står alltså för sina egna kostnader. Undantaget är skattemål, där det sedan 1989 finns en begränsad möjlighet för enskilda och företag att begära ersättning av staten för ­rättegångskostnader.

Frågan om vem som ska stå för kostnaderna i förvaltningsmål har diskuterats gång på gång inom politik och förvaltning. Redan 1948 pekade riksdagens lagutskott på ordningen där enskilda själva får stå för sina kostnader i förvaltningsärenden, och ansåg att den ”ej sällan” kunde leda till ”stötande konsekvenser”. Och i samband med förvaltningsprocesslagens tillkomst diskuterades vilka ärendetyper som skulle omfattas av reglerna om offentliga biträden. Utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden 1971 övervägde om rätten till offentligt biträde även skulle omfatta socialförsäkringsmål. Utredningen valde dock att dra gränsen snävare och stannade för att ”institutet offentligt biträde [bör] begränsas till ingripanden avseende den personliga rörelsefriheten”. Utredningen utgick samtidigt ifrån att kostnadsfrågan i förvaltningsprocessen skulle fångas upp av en ”utvidgad offentlig rättshjälp”.

Så blev det nu inte. Även om kostnader för förvaltningsmål i princip kan ersättas via rättshjälpen godtas ansökningarna nästan aldrig. Värdet av rättshjälpen har dessutom urholkats allt mer, eftersom den låga inkomstgränsen numera gör att bara personer med riktigt låg inkomst omfattas av regelverket.

Saken återkom i Domstolsutredningen 1991, då utredarna ville införa en begränsad, ensidig kostnadsregel, i de fall där det är ”oskäligt” att den enskilde själv ska bära kostnaden. Nästan tjugo år senare, 2009, var det dåvarande regeringsrådet (titeln är numera justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen) Anna-Karin Lundin som pekade på behovet i festskriften Regeringsrätten 100 år.

Lundin konstaterar att förvaltningsprocessen numera är ett tvåpartsförfarande och att de argument som motiverar särreglerna för skattemål också har bärkraft för många andra förvaltningsmål. ”Min utgångspunkt är att det enda naturliga, rimliga och rättvisa är att en part som vinner en rättegång ska kunna göra det utan att dra på sig några kostnader” skrev hon bland annat.