Arbetet mot straffrihet och för upprättelse åt människor

Ett anfallskrig i Europa. Konsekvenserna är enorma för människor som drabbas, utsätts för övergrepp, skadas, tvingas fly. Familjer splittras. Allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen sker dagligen.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina har på kort tid lett till den största flyktingkatastrofen i Europa sedan andra världskriget. Över 5,6 miljoner människor har lämnat Ukraina och inne i landet närmar sig antalet internflyktingar 8 miljoner. De flesta som flyr landet finns i angränsande länder och inte minst i Polen. På samma sätt som i andra flyktingsituationer i världen är det i grannländerna som stora antalet människor som korsar en gräns stannar, eller i alla fall förhållandevis nära hemlandet.

I FN-stadgan stipuleras bland annat ett våldsförbud och att stater ska söka fredliga lösningar på konflikter. Att anfalla ett annat land strider mot stadgan och är ett aggressionsbrott. Det är också ett brott mot non-interventionsprincipen och att alla stater är likvärdiga och bestämmer över sitt eget territorium.

Rysslands invasion av Ukraina är i sig ett brott. Hur ett krig sedan förs, regleras i den internationella humanitära rätten, de så kallade krigets lagar. I Genèvekonventionerna från 1949 finns tydliga regler kring bland annat skydd av civila i krig samt behandling av krigsfångar och av sårade soldater. Syftet med krigets lagar är att begränsa det lidande som ofelbart uppstår i en väpnad konflikt, både för civila och för stridande. Civila och civila objekt är skyddade och ska inte anfallas, och urskillningslösa attacker är förbjudna. Som alltid i krig är det civilbefolkningen som drabbas hårdast. Amnestys Crisis evidence lab samlar in och granskar i realtid foton och filmer som kan visa på krigsbrott. Medan en attack upptäcks äger nästa redan rum. Utan hänsyn till överenskommelser och gemensamma regler sker urskillningslösa attacker, utomrättsligt dödande. Det finns rapporter om våldtäkter och tortyr. Uppgifter finns om användning av klusterbomber, attacker mot sjukhus och brist på humanitära korridorer.

Trots allt detta och trots att man kan tvivla på om internationella överenskommelser och folkrätten över huvud taget spelar någon roll, är det tydligt att erfarenheterna från bland andra tribunalerna för forna Jugoslavien och Rwanda samt specialdomstolen för Sierra Leone och den Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har positiva effekter på arbetet mot straffrihet. Värdet finns också i själva existensen av tribunalerna och förstås inte minst av ICC. Erfarenheter ger nya kunskaper.

I detta nu pågående krig i Ukraina är en förundersökning i ICC redan igång med utredare på plats. Man utreder således samtidigt som kriget pågår. Utöver detta finns en mängd olika initiativ från bland andra människorättsorganisationer i och utanför landet, och förstås från ukrainska myndigheter där riksåklagaren för närvarande utreder en stor mängd misstänkta krigsbrott. Svenska åklagare vid riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet har också inlett en förundersökning i syfte att kunna utreda misstankar om krigsförbrytelser, och flyktingar från Ukraina som befinner sig i Sverige uppmanas att kontakta Polisens enhet för utredning av krigsbrott om de har vittnesmål om misstänkta krigsförbrytelser eller kanske själva har utsatts för brott.

Allt detta ökar chanserna för att arbetet mot straffrihet ger resultat och att ansvariga kommer att ställas till svars – även om det kommer att ta tid och Romstadgans brott är svåra att leda i bevis. Forna Jugoslavien, Kosovo och Sierra Leone är några exempel på att arbetet kan ge resultat och att förövare inte ska känna sig säkra.

Vad gäller flyktingar från Ukraina tillämpas nu för första gången EU:s så kallade massflyktsdirektiv. Direktivet innebär i korthet att alla människor som var bosatta i Ukraina före den 24 februari 2022 eller som kom till Sverige den 30 oktober 2021 eller senare och har stannat i Sverige sedan de reste in beviljas ett tillfälligt uppehållstillstånd som gäller till och med den 4 mars 2023. Tillståndet kan förlängas i upp till tre år, om direktivet är i bruk under hela den tiden. Tillståndet ger samma rättigheter som asylsökande har och man omfattas av reglerna i lag om mottagande av asylsökande. Alla har rätt att arbeta. Alla har också rätt att söka asyl och därmed få en individuell prövning av skyddsbehovet.

Är detta bra? Ja. Det är att beklaga att det inte vid tidigare massflyktssituationer, som den för Syrien, har funnits en politisk möjlighet att använda sig av direktivet. Det innebär dock inte att beslutet i detta fall var annat än att välkomna.

 Däremot är det betydelsefullt att understryka att samma rättigheter gäller för alla människor på flykt. Vi har tyvärr i vissa europeiska länder sett exempel på diskriminering och rasism i förhållande till människor i Ukraina med ursprung i andra delar av världen. Vi ser i Sverige en enorm vilja till att bidra med stöd och hjälp till ukrainska flyktingar. Kommuner och landsting ger särskilda förmåner till ukrainska flyktingar och advokater och jurister ger gratis rådgivning. Allt detta ska välkomnas. Men insatserna får inte skilja på flykting och flykting, eller särskilja asylsökande och person med tillfälligt tillstånd enligt massflyktsdirektivet. Diskussioner om behovet av att höja dagbidraget för asylsökande (och personer med tillstånd enligt direktivet) som inte har ändrats sedan 1994 måste handla om alla som omfattas. Traumabehandling måste bli en del av den vård som alla människor på flykt vid behov får rätt till. Och låt alla asylsökande få resa gratis i kollektivtrafiken.

Arbetet mot straffrihet och för upprättelse för människor som har utsatts för brott under krig är av så enormt stor betydelse. För samhället och världssamfundet är det en förutsättning för människors tilltro till folkrätten och mänskliga rättigheter. För den enskilda individen kan det innebära en faktisk möjlighet att kunna fortsätta med sitt liv och i vissa fall för flyktingar att kunna återvända hem.

Madelaine Seidlitz
Senior juridisk rådgivare, Amnesty Sverige