Annonser

Stiftelserätt

Eviga stiftelser i otakt med tiden?

Stiftelsen är en udda rättslig figur, som länge levt lite i skymundan. Men nu ser många att stiftelsernas betydelse i samhället börjar öka. Samtidigt väcks krav på lagändringar för att bättre fånga in dagens stiftelsevärld. Det gäller bara att skynda lugnt och inte äventyra den svenska stiftelsens goda rykte.

Stiftelsesverige utgör en brokig skara. Från Stiftelsen Hilda Dillströms fond, med ändamålet att genom stipendier eller på annat sätt uppmuntra ”skolungdom, mantalsskriven i Svärdsjö, att bliva goda och duktiga människor”, till Riksbankens jubileumsfond med ett kapital på dryga tio miljarder kronor och över en halv miljard i utbetalda forskningsanslag under 2019.

Många av stiftelserna är små. Andra – som Riksbankens jubileumsfond eller Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, med en förmögenhet på 138 miljarder kronor – är tunga maktfaktorer i den svenska ekonomin och finansierar dessutom en avsevärd del av landets forskning och en lång rad sociala insatser.

Samtidigt är stiftelserna doldisar, som sällan analyseras av ekonomijournalister. Stiftelserna styrs dessutom av regler som bitvis är komplicerade, och där mycket handlar om att tolka en stiftares syfte och önskan när stiftelsen kom till.

Katarina Olsson är professor i civilrätt vid Lunds universitet, och en av få svenska forskare som fördjupat sig just i stiftelserätten. Intresset väcktes när hon som anställd på Sydsvenska handelskammaren fick ansvar för att administrera handelskammarens uppdrag på stiftelseområdet, som att utse styrelseledamöter och revisorer i stiftelser.

– Jag fattade aldrig vad jag gjorde och jag hade ingenstans att leta efter svar. Så jag bestämde mig för att skriva en avhandling om detta, säger Katarina Olsson.

Stiftelsen är en udda rättslig figur. Den studeras ofta i associationsrätten, men är egentligen inte en association. Stiftelsen är en juridisk person, men till skillnad från aktiebolag eller föreningar har stiftelsen varken ägare eller medlemmar.

– Man brukar säga att stiftelsen ägs av sitt ändamål. Det typiska för en stiftelse är ju att man kopplar ihop ett ändamål och en förmögenhet, förklarar Katarina Olsson, som tillägger att kopplingen inte kan ändras, eller bara ändras under väldigt speciella förhållanden.

Kräver eftertanke
Advokat Manfred Löfvenhaft vid advokatfirman Gernandt & Danielsson har stiftelserätten som ett av flera arbetsområden. Hans byrå ger råd till flera av de riktigt stora stiftelserna i landet.

– Stiftelser är ju något som många förknippar med medellösa prästbarn och liknande. Men de har en otroligt stor betydelse för samhället. Det handlar om enorma kapitalansamlingar. Det är intressant, att jobba med något som betyder något för samhället, säger han, och tillägger att det dessutom är spännande juridik.

– Stiftelsen är en ansamling av pengar utan huvudman. Det finns ingen att fråga när det ska tolkas, utan det är texten som är det intressanta, konstaterar Manfred Löfvenhaft.

Att det inte finns några medlemmar eller ägare som kan peka ut riktningen för en stiftelse är ett av stiftelsens särdrag och kanske den faktor som mest påverkar stiftelserätten, enligt alla de intervjuade. Utgångspunkten är att stiftarens vilja ska styra över tid, och oavsett samhällets förändringar. För att det ska fungera ställs stora krav på stiftelseförordnandet.

– Det krävs initierade och långa diskussioner med klienten så att man förstår vad viljan är på kort och lång sikt. Jag har haft någon stiftelse med en förmögen mecenat som har lämnat en massa pengar, och fått diskutera hur givaren vill att de ska användas om kanske ett hundra år. Det blir nästan filosofiska diskussioner, konstaterar Manfred Löfvenhaft.

Även advokat Yngve Kihlström vid advokatbyrån Agenda beskriver det som en utmaning att skriva kloka och bra stiftelseförordnanden.

– Man måste ju försöka bidra till ett riktigt långt perspektiv och verkligt analytiskt och djupt försöka utröna stiftarens avsikt, både nu i dag men också i framtiden, för att få bästa möjliga förståelse för hur förordnandet bör formuleras. Det är en balansgång mellan att skriva generellt och konkret samt tydligt, säger han, och tillägger att förordnandet ska vara lätt att tillämpa och förstå också.

Advokat Bo Hjalmarsson, senior advisor vid Delphi i Malmö, har kommit in i stiftelserätten från arbetsområdet corporate finance. Inom stiftelserätten får han använda sina kunskaper inom juridik och ekonomi, men också vara med och bidra till samhället, menar Bo Hjalmarsson.

Han beskriver stiftelserätten som smal, men djup. Lagstiftningen, liksom förarbetena, är begränsad, och det gäller att hålla sig à jour med praxis i form av rättsfall. Dessutom behandlas äldre och nyare stiftelser delvis olika i lagstiftning och praxis.

Bo Hjalmarsson sitter själv i flera stiftelsestyrelser, för både medelstora och mindre stiftelser. Styrelsearbetet skiljer sig på vissa punkter från det i en aktiebolagsstyrelse, påpekar han.

– Flertalet stiftelser är inte så stora och det finns inte jättemycket pengar i dem. Det gör att väldigt mycket av arbetet bedrivs av styrelsen och dess ledamöter. Styrelsearbetet blir liksom mer omfattande i en stiftelse, säger Bo Hjalmarsson.

Nästan samtliga intervjuade personer har styrelseuppdrag i stiftelser. Ett undantag är dock Manfred Löfvenhaft.

– Vi är generellt sett som advokatfirma väldigt försiktiga med att sitta i styrelser. Vi vill hålla isär rådgivarrollen och beslutarrollen, säger han.

Ger en bild av samhällsutvecklingen
Stiftelseväsendet är gammalt. Några exakta årtal går inte att ange, men den rättsliga figuren stiftelse har rötter tillbaka åtminstone till 1500-talet. Så gamla är förstås inte de flesta verksamma stiftelserna. Ändå speglar landets stiftelser i stort Sveriges utveckling.

Lynda Ondrasek Olofsson, tidigare advokat, men nu verksam på skattebyrån Unum Tax med både stiftelsejuridik och stiftelseskatterätt som specialitet, uppskattar just den historiska aspekten av rättsområdet.

– Stiftelser från olika tidsperioder har inriktning på olika behov i samhället. Man får ett fint tidsperspektiv över vad som har hänt och vad som har varit viktigt under årens lopp. Genom att arbeta med stiftelser får man en bra bild över samhällsutvecklingen, säger hon.

Under 1800-talet skapades exempelvis många stiftelser för att främja social omsorg. I det moderna Sverige var det snarare utbildning, forskning och utveckling som skulle främjas, medan man i dag kanske bildar stiftelser med fokus på kultur-, klimat- och miljöfrågor.

Historiskt sett har många stiftelser bildats genom testamenten från förmögna personer. Men det har börjat ändras. Såväl Katarina Olsson som flera av de intervjuade advokaterna ser nu allt fler stiftelser som grundas av mycket förmögna personer som fortfarande är i livet. Med filantroper som Bill och Melinda Gates som tydliga förebilder vill de nya stiftelsebildarna vara med och påverka samhället.

Manfred Löfvenhaft har gett råd vid flera sådana stiftelsebildningar.

– Dessa personer har varit väldigt framgångsrika i att bygga upp företag, och de utnyttjar den kompetensen i en stiftelse för ett gott ändamål under sin levnad. Stiftelsegrundarna vill vara med och styra och ställa hur pengarna ska användas, och inte lämna dem till eftervärlden, säger han.

En annan typ av stiftelser som sällan uppmärksammas, men som har en avsevärd ekonomisk betydelse, är de näringsdrivande stiftelserna. Här finns exempelvis Wallenbergkoncernens stiftelser, som är huvudägare i investmentbolaget Investor, och Henry och Gerda Dunkers stiftelser, med röstmajoritet i Trelleborgskoncernen.

Professor Katarina Olsson skrev sin avhandling om just näringsdrivande stiftelser. Hon ser två huvudmotiv till att driva eller äga näringsverksamhet i stiftelseform. Det handlar om att hålla samman ett företag vid generationsskiften eller att säkra den ideologiska prägeln på en verksamhet, som en dagstidning.

Staten bildar stiftelser
Stiftelser brukar räknas till det civila samhället, och ses som något skilt från staten. Samtidigt har staten själv varit en betydande stiftelsebildare. Det kanske mest slående exemplet är de så kallade löntagarfondsstiftelserna, som skapades sedan den borgerliga regeringen avskaffat löntagarfonderna efter valsegern 1991. Tio miljarder kronor från de omdebatterade löntagarfonderna fick bilda grunden för sammanlagt nio forskningsstiftelser, däribland Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (Mistra), Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) samt KK-stiftelsen. Även den befintliga stiftelsen Riksbankens jubileumsfond fick en del av kakan, med ett tillskott på 500 miljoner kronor.

Yngve Kihlström är verksam i Uppsala, en stiftelsetät stad, med många stiftelser knutna till bland annat universiteten, studentnationerna och Svenska kyrkan. Många av dessa stiftelser har ingen egen styrelse, utan förvaltas av andra juridiska personer. Den anknutna förvaltningen skapar delvis andra juridiska frågor än stiftelser med egna styrelser, konstaterar Yngve Kihlström. Det blir exempelvis centralt att dra gränser mellan förvaltarens egen verksamhet och stiftelserna. Ofta är dessutom förvaltaren destinatär, direkt eller indirekt.

– Det kan vara hundratals stiftelser anknutna till en förvaltare, och det ger en helt annan karaktär på rådgivningen, berättar Kihlström, som bland andra arbetar med Uppsala Akademiförvaltning, som förvaltar drygt 600 stiftelser med Uppsala universitet som förvaltare.

Praxis spretig
Det är alltså en brokig skara av små och stora stiftelser och förvaltningar som samlas under det stiftelserättsliga paraplyet. Länge var området rättsligt oreglerat. 1929, efter många år av diskussioner, kom lagen om tillsyn av stiftelser. Drygt 60 år senare, 1996, trädde stiftelselagen i kraft. Varför tog det sådan tid att skapa en lag för just stiftelser?

– Det är politiskt intressanta frågor som vi har att göra med, där samhällets kontrollintresse står emot att främja donationsviljan. För samtidigt som man vill reglera så vill ju också staten att det bildas nya stiftelser och att folk är givmilda. I den här konflikten har de två lagarna uppstått, förklarar Katarina Olsson.

Stiftelselagen utgör ett rättsligt ramverk. Många av stiftelselagens regler är dock dispositiva, och trumfas av stiftarens vilja som den kan utläsas av stiftelseförordnandet. Eftersom tillsynen är uppdelad på sju länsstyrelser är praxis bitvis spretig eller rent motsägelsefull.

En sådan spretighet rör vilket kapital en stiftelse måste ha för att avkastningen ska kunna täcka ändamålet. Lagen ger här inga tydliga besked. Resultatet har blivit att någon länsstyrelse säger 100 000 kronor som minimum, medan andra kräver 300 000 kronor.

Två myndigheter har delvis överlappande uppgifter i stiftelserna. Länsstyrelserna utövar tillsyn och Kammarkollegiet är tillståndsmyndighet för vissa typer av ändringar i stiftelseförordnandet.

– Det är det absolut största problemet ur rättssäkerhetssynpunkt, fastslår Katarina Olsson.

Den uppdelade tillsynen innebär också praktiska problem för stiftelser som ibland arbetar med små medel, påpekar Lynda Ondrasek Olofsson.

– Det kan vara jättesvårt för stiftelsestyrelsen att veta till vilken instans man ska vända sig, säger hon, och tillägger att ibland är inte ens länsstyrelsen och Kammarkollegiet överens om vilken av myndigheterna som har beslutskompetens i en viss fråga.

Blir reaktiv tillsyn
Stiftelselagen har hunnit bli närmare 25 år. Och enigheten bland de intervjuade stiftelsejuristerna är stor om att det nu är hög tid för en översyn av lagen.

– Stiftelselagen är skriven för en annan tid. Stiftelsebildningarna ser annorlunda ut än de gjorde när lagen kom, säger Katarina Olsson.

Uppfattningen om att lagen behöver ses över delas också av stiftelsemyndigheterna. Sommaren 2019 vände sig Kammarkollegiet och de sju länsstyrelserna till regeringen och begärde att stiftelselagen skulle ändras. I sina respektive skrivelser pekade de på problem med lagen och den splittrade tillsynen över stiftelser.

Den problembild som presenteras av myndigheterna är i huvudsak densamma som de intervjuade pekar på. Den uppsplittrade tillsynen är ett sådant problem. Såväl Katarina Olsson som advokat Bo Hjalmarsson pekar dessutom på det motsägelsefulla i att det civilrättsliga fenomenet stiftelser övervakas av regeringens förlängda arm, länsstyrelserna, och att stiftelsefrågor dessutom prövas av förvaltningsdomstolarna.

– Kanske är det dags att överväga införandet av en myndighet med ansvar för registrering, ändringstillstånd och tillsyn med överprövning av allmänna domstolar i högre utsträckning än i dag, funderar Bo Hjalmarsson.

Katarina Olsson pekar här på grannlandet Norge som en förebild. Där sköts tillsynen över stiftelser av en myndighet, Lotteri- og stiftelsestilsynet.

Tillsynsfrågan är förstås central för stiftelserna, som ju varken har ägare eller medlemmar som kan utöva kontroll över förvaltningen.

– Den enda tillsyn och intressekontroll som finns, förutom länsstyrelserna och Kammarkollegiet, är i vissa fall destinatärerna som kan ifrågasätta förvaltningens beslut. Någon naturlig ägar- eller medlemskontroll eller styrning finns inte, konstaterar advokat Yngve Kihlström.

Det är en tung uppgift som vilar på länsstyrelserna, med över 19 000 stiftelser att granska.

– Av förklarliga skäl tror jag att länsstyrelsernas tillsyn och kontroll blir reaktiv. Det är svårt att granska allting fortlöpande, säger Lynda Ondrasek Olofsson, som tillägger att i de situationer där hon stött på länsstyrelsens tillsyn har det varit motiverat att agera.

Ett exempel på när länsstyrelsen tvingats agera är Ratzingers minnesfond (se faktaruta), där två styrelseledamöter som dessutom var advokater utnyttjade positionen för att berika sig själva och sina anhöriga. Alla intervjuade är dock överens om att Ratzingerfallet är ett undantagsfall.

– Det finns misskötsel i stiftelserna precis som i alla organisationsformer. Men efter att ha jobbat med stiftelser i 30 år skulle jag säga att det inte är vanligare i stiftelser än i bolag. Det här är något man ofta flaggar för, att det skulle förekomma misskötsel. Men de bevis jag har sett är alldeles för vaga för att man ska kunna dra sådana slutsatser, säger Katarina Olsson.

Och Manfred Löfvenhaft lyfter fram att många seriösa stiftelser har egna system för att granska verksamheten, exempelvis i form av lekmannarevisorer.

Förändring behövs
Förutom tillsynen pekar också tillsynsmyndigheterna på behovet av att i vissa fall underlätta ändringar av stiftelsers villkor, så kallad permutation. Även här får myndigheternas hemställan stöd av de intervjuade advokaterna och juristerna.

Det ligger förstås i sakens natur att stiftelserna ska vara trögrörliga, eftersom stiftarens vilja ska styra verksamheten. Risken är dock att stiftelser med föråldrade ändamål till slut inte kan åstadkomma något av allt det goda de skapats för, eftersom samhället förändrats så mycket.Katarina Olsson kallar dagens stränga ändringsregler för kontraproduktiva, och jämför med aktiebolag och föreningar som hela tiden kan uppdatera sig efter samhällsutvecklingen.

Och Manfred Löfvenhaft vill särskilt lyfta behovet av att kunna ändra i de stiftelser som faktiskt skapats med skattemedel.

– Vad som är ett gott ändamål kan ju skattebetalarna bestämma från en tid till en annan. Stiftelselagen borde då kunna underlätta att man försiktigt följde den utvecklingen, i vart fall när styrelsen och staten är överens. Det är så mycket pengar det handlar om. Det skulle vara lätt och jag vet inte riktigt vad motintresset skulle vara, säger han.

Ett annat problem är att dagens regelverk kan skapa osäkerhet om när en stiftelse är bildad, och om den verkligen uppfyller kraven på en stiftelse. Visserligen måste numera alla stiftelser registreras hos länsstyrelserna, men registreringen är inte konstitutiv för stiftelsen. Stiftelsen uppstår enligt lagen när kriterierna är uppfyllda, alltså enligt lagtexten när ”egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål” (1 kap. 2 § stiftelselagen). Frågan om en stiftelse verkligen uppfyller lagens krav prövas, till skillnad från de flesta stiftelsefrågorna, endast av allmän domstol.

Systemet kan ge märkliga effekter. Ett exempel är Stiftelsen Norrbottenspress, som bildades 1966. År 2018 fann Hovrätten för Övre Norrland att det inte var en stiftelse. Norrbottenspress hade då verkat som juridisk person i drygt 50 år.

Ett fjärde förändring som efterlyses av intervjupersoner är att bättre anpassa lagen efter andra typer av stiftelser än rena avkastningsstiftelser. Både Yngve Kihlström och Katarina Olsson lyfter här fram stiftelser med anknutna förvaltningar som skulle behöva betydligt bättre egna regler. Även de näringsdrivande stiftelserna skiljer sig mycket från traditionella stiftelser som delar ut anslag från avkastningen av ett kapital. Här pekar Katarina Olsson på Danmark, där näringsdrivande stiftelser regleras i en egen lag.

Är kostnadskänsliga
Stiftelserätten rör stora pengar och styrs av ett komplicerat regelverk. Ändå är det enligt alla intervjuade ganska få advokater som behärskar området. Varför är det så? En viktig förklaring är att stiftelserna är kostnadskänsliga. Styrelser och förvaltare vill helt enkelt att pengarna ska gå till de välgörande ändamålen, inget annat. Lynda Ondrasek Olofsson anser att det i grunden är helt rätt tänkt.

– Stiftelsernas pengar ska inte användas till advokat- eller andra konsultarvoden, utan pengarna ska användas till det de är avsedda för, fastslår hon.

Samtidigt är regelverket komplext och kan kräva kvalificerad rådgivning. Advokat Bo Hjalmarsson har samma erfarenhet.

– Advokattjänster är dyra tjänster, och det är nog inte så många små stiftelser som vänder sig till advokatbyråer. De försöker snarare sköta administrationen på egen hand, säger han, och tillägger att han själv sitter i styrelsen för en del stiftelser med ganska litet kapital.

– Då ställer jag upp mer eller mindre ideellt, för att jag har någon form av genuint intresse för ändamålet, exempelvis om ändamålet faller inom industrihistoria.

Även Yngve Kihlström och hans byråkollegor är vana vid att hjälpa stiftelser och sitta i styrelser mot ingen eller en begränsad ersättning. Samtidigt, påpekar han, är variationen stor även inom stiftelsevärlden.

– Man väljer inte att arbeta med stiftelser för att ”skära guld med täljkniv”. Jag gör det för att jag är engagerad. Men de större förvaltningarna och verksamhetsstiftelserna är ofta mer kommersiella som köpare, säger Kihlström.

Manfred Löfvenhaft bekräftar att stiftelserätten ofta innebär ett inslag av pro bono-arbete. Samtidigt ger det möjlighet att knyta värdefulla kontakter, påpekar han. Dessutom uppskattar medarbetarna att få arbeta för en god sak.

– Det är så viktigt för våra medarbetare att få vara med och känna att de gör gott i samhället. Kan de jobba med detta och göra gott så innebär det att vi blir en attraktiv arbetsgivare, säger han.

Katarina Olsson känner väl igen stiftelsernas tradition av ideellt eller lågarvoderat arbete.

Intresset ökar
Stiftelsen är alltså en gammal företeelse. Frågan är om den har framtiden för sig. Katarina Olsson tror i alla fall det.

– Intresset för att driva verksamhet i stiftelse ökar, av flera anledningar. En är den internationella trenden som innebär att statens finansiering av samhällssektorer minskar. Det ökar i sin tur kraven på de privata aktörerna att ta ansvar för allmännyttiga intressen, som forskning, utbildning, barn och ungdom, behövande äldre och sjukvård, säger hon.

En annan faktor som driver på utvecklingen, menar Olsson, är det ökade intresset hos välbärgade personer att bilda stiftelser för att påverka samhället.

Manfred Löfvenhaft tycker sig inte se någon större efterfrågeökning på stiftelserättslig rådgivning. Det gör däremot de andra rådgivarna.

– Kanske kan man säga att stiftelsen har fått en liten renässans på senare tid. Fler intresserar sig för filantropi, och många tycker att det är fint att ge tillbaka till samhället. Så allmänhetens intresse för stiftelseformen har tilltagit på senare år, säger Lynda Ondrasek Olofsson.

Genom internationaliseringen kommer också allt fler i kontakt med utländska rättsfigurer som mer eller mindre liknar stiftelser. Den anglosaxiska trusten är ett exempel, som dyker upp emellanåt, inte minst i skattemål.

Men även om trust ofta översätts med stiftelse går det sällan att sätta likhetstecken mellan stiftelse och trust, enligt Katarina Olsson, som i december publicerar en bok om trusten sedd med svenska ögon. Det är som regel fråga om helt olika företeelser, med skilda historiska bakgrunder.

Det verkar som att de flesta tror på en växande marknad för stiftelserätten framöver. Men kan vi då räkna med att få en ny eller uppdaterad stiftelselag inom överskådlig tid? Meningarna går isär.

– Det är kanske rimligt att tro på en uppdatering av stiftelselagen, med hänsyn till att såväl samtliga länsstyrelser som handlägger stiftelsefrågor och Kammarkollegiet gemensamt har vänt sig till regeringen och begärt det, säger Bo Hjalmarsson.

– De stora allmännyttiga stiftelserna, de funkar ganska bra redan nu. De andra är för obetydliga för att man ska lägga stora samhällsresurser på det. Så nej, jag tror inte på någon stor justering i närtid i alla fall, säger Manfred Löfvenhaft.

Lynda Ondrasek Olofsson hör till dem som tror att en ändring på sikt kan vara på gång. Hon vill samtidigt försvara den svenska stiftelsebildningen mot dem som påstår att den är för rigid och brister i flexibilitet.

– Jag vill behålla den här robustheten och det goda rykte som den svenska stiftelsen har både i Sverige och internationellt, säger hon, och tillägger att stiftelser inte lämpar sig för alla verksamheter och att det finns andra associationsformer om man vill ha mer flexibla lösningar. ¶

Fakta stiftelser

Stiftelser regleras i stiftelselagen (1994:1220), som trädde i kraft 1996.

Stiftelselagen 1 kap. 2 §: ”En stiftelse bildas genom att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Stiftelsens egendom skall anses vara avskild när den har tagits om hand av någon som har åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet.”

Endast allmän domstol kan slå fast att en stiftelse verkligen utgör en stiftelse. Registrering hos länsstyrelse krävs sedan 2010, men den är inte konstitutiv, och registreringsmyndigheten ska endast göra en översiktlig bedömning om kraven ­uppfyllts.

Tillsynen över stiftelser sköts av sju länsstyrelser (fram till 2010 delades ansvaret av samtliga länsstyrelser).

Kammarkollegiet prövar ansökningar om permutation, alltså förändring av ändamålet med en stiftelse. Kammarkollegiet handlägger cirka 350 permutationsansökningar per år.

Huvuddelen av de svenska stiftelserna har ett allmännyttigt ändamål med syfte att på ett eller annat sätt dela med sig av förmögenheten eller dess avkastning till destinatärerna genom utdelande av bidrag.

Statistik

I mars 2020 fanns totalt drygt 19 500 stiftelser i Sverige. Deras samlade förmögenhet enligt årsredovisningarna var närmare 167 miljarder kronor (detta är alltså enligt årsredovisningar, inte marknadsvärde).

Drygt 15 000 var vad länsstyrelserna kallar andra stiftelser (anslagsstiftelser, familjestiftelser, kulturstiftelser, företagsstiftelser m.m.), med ett samlat kapital enligt årsredovisningarna på 84 miljarder.

Drygt 1 700 är näringsdrivande stiftelser med kapital närmare 30 miljarder.

Drygt 1 400 är pensionsstiftelser med närmare 45 miljarder i kapital.

759 är insamlingsstiftelser med drygt en miljard i kapital.

Källa: Länsstyrelsernas stiftelseregister

Länsstyrelserna och Kammarkollegiets hemställan till Justitiedepartementet

Sommaren 2019 vände sig Kammarkollegiet och de sju länsstyrelserna med ansvar för
tillsyn över stiftelser till regeringen och begärde att stiftelselagen skulle ändras. I sina respektive skrivelser pekade de på problem med lagen och den splittrade tillsynen över stiftelser.

De största problemen enligt myndigheterna:

  • Med dagens regler är det ofta oklart när en stiftelse är bildad. Frågan kan komma
  • upp i en rad sammanhang, bland annat hos Skatte­verket och hos tillsynsmyndigheterna, och tar mycket tid och resurser i anspråk.
  • Kompetenskonflikter uppstår mellan ­Kammarkollegiet och tillsynsmyndigheten i fråga om ändringar av stiftelsers föreskrifter.
  • Kraven för att godkänna en permutation är alltför högt ställda, och kriterierna för att ­godkänna permutation är oklara.
  • Kraven för permutation är olika formulerade i stiftelselagen och permutationslagen.
  • Många stiftelser är osäkra på vad som gäller för upplösning av en stiftelse.
  • Länsstyrelsen tar också upp problem med tillsättande av styrelseledamöter och bristen på jävsregler för styrelseledamöter. Även problem med revision och bokföring tas upp.

Förslag:

  • Inför en ordning som tydliggör när en stiftelse bildats.
  • Lägg alla frågor om ändring av stiftelsers föreskrifter hos en myndighet.
  • Underlätta möjligheten till permutation något och tydliggör reglerna för permutation.
  • Låt permutationslagens formulering ersätta stiftelselagens. l Inför en regel i stiftelselagen om när en stiftelse upphört.
  • Utred om det ska krävas ett reserverat kapital vid bildandet av insamlingsstiftelser.

Stiftelsen Ratzingers minnesfond

Stiftelsen Ratzingers minnesfond bildades genom förordnande i testamente 2002. Förmögenheten utgjordes bland annat av en hyresfastighet i Stockholms innerstad. Stiftelsen har som ändamål ”att främja välgörande ändamål såsom bidrag till Frälsningsarmén, forskningen för hjärt- och kärlsjukdomar samt alkoholrelaterade sjukdomar”.

Enligt förordnandet skulle två advokater vara styrelseledamöter. De båda utgjorde ensamma styrelsen fram till den 7 december 2017. Under den tiden hann de genomföra en omfattande ombyggnad av huset i Stockholm, stycka fastigheten i två delar och sedan sälja ena delen till ett eget bolag, som i sin tur sålde vidare till en bostadsrättsförening. De båda styrelseledamöterna bodde då själva i huset, liksom flera nära anhöriga till dem.

I december 2017 reagerade länsstyrelsen på det som hände i stiftelsen, och beslutade att interimistiskt entlediga de båda styrelseledamöterna från styrelseuppdraget. Länsstyrelsen ansökte samtidigt vid tingsrätten om att de skulle entledigas.

Stockholms tingsrätt fann 2018 att de båda styrelseledamöterna ”misskött sitt respektive uppdrag för stiftelsens räkning genom att
vid upprepade tillfällen handlägga avtal i strid med jävsbestämmelsen i stiftelselagen”. Ledamöterna entledigades därför med omedelbar verkan och tills vidare. Såväl hovrätten som Högsta domstolen delade tingsrättens bedömning. De båda styrelseledamöternas agerande prövades tidigare i år av Advokatsamfundets disciplinnämnd, som uteslöt dem. Stiftelsen Ratzingers minnesfond har också väckt skadeståndstalan mot de två tidigare advokaterna.

Källor

Advokatsamfundets cirkulär nr 1/2020 och nr 19/2020.

Faktablad Fideikommissnämnden, Kammarkollegiets webbplats.

Fideikommissariernas Intresseorganisations webbplats, www.fideikommiss.se.

Hovrättens för Övre Norrland mål T 850-17.

Justitiedepartementet: Faktablad, Nya regler för registrering av och tillsyn över stiftelser, m.m., november 2009.

Kammarkollegiet: Hemställan om översyn av stiftelselagen, inkommen till Regeringskansliet i juni 2019.

Länsstyrelserna: Behov av översyn av vissa bestämmelser i stiftelse­lagen m.m., skrivelse till Justitiedepartementet, juli 2019.

NJA 2019 s. 335.

Olsson, Katarina: Näringsdrivande stiftelser, N & S Bibliotek, 1996.

Olsson, Katarina: Stiftelserna inom kulturområdet. En utredning av ­stiftelsernas rättsliga status, Lunds universitet, 2019.

Olsson, Katarina: Trusten. Om en udda figur i vårt rättssystem och särskilt om skattedomstolarnas hantering av civilrätten, i Festskrift till Christina Moëll, Juristförlaget i Lund 2017.

Ulrika Öster, Tom Knutson