Eviga stiftelser i otakt med tiden?
Stiftelsen är en udda rättslig figur, som länge levt lite i skymundan. Men nu ser många att stiftelsernas betydelse i samhället börjar öka. Samtidigt väcks krav på lagändringar för att bättre fånga in dagens stiftelsevärld. Det gäller bara att skynda lugnt och inte äventyra den svenska stiftelsens goda rykte.
Mer beständigt än en pandemi
Vad är beständigt? Inte årstiderna, de kommer och går, var och en med sina naturfenomen och de mänskliga ritualer som hör samman med dem. Ritualerna kan ibland förändras mycket snabbt. Som den så kallade sjösättningen i den lokala båtklubben på Södertörn i våras, som var tydligt förändrad av coronapandemin. Eftersom majoriteten av dem som skulle sjösätta sina båtar under den aktuella helgen tillhör både en och två och i vissa fall tre riskgrupper togs Folkhälsomyndighetens råd på största allvar. De sjösättande, nästan uteslutande äldre kaptener, intog en imponerade fysisk distans till varandra.
I början av oktober var det dags för den så kallade torrsättningshelgen. Nu var bilden en annan. Farbröderna skojade och kivades, höll sig tätt intill varandra i alla tunga lyftmoment, många klappar på axeln och en och annan skojkram. Coronaskräcken var uppenbarligen inte beständig.
Annat är mer beständigt, som stiftelseväsendet. Rötterna kan spåras tillbaka åtminstone till 1500-talet, läs mer i denna utgåvas Fokus. De, liksom föreningar av olika slag, speglar Sveriges utveckling.
Att sia om framtiden blir ofta så fel. Men en sak som är nästan säker, det är att stiftelser är mer beständiga än den eländiga pandemin. Och kanske kan det skänka en viss tröst i höstmörkret.
Tom Knutson
Chefredaktör