Etik, kompetens och synlighet kan rädda förtroendet för advokaterna

Advokatens arbete och uppdrag bygger på förtroende. Först och främst klientens förtroende förstås. Men advokatens roll och särskilda ställning vilar också tungt på förtroende från rättssamhällets övriga aktörer, från makthavare och från allmänheten.

Redan den första paragrafen av de vägledande reglerna om god advokatsed tar upp vikten av förtroende, och stadgar: ”En advokat skall uppträda sakligt och korrekt samt så att förtroendet för advokatkåren upprätthålls.”

Under hösten 2019 och våren 2020 har just förtroendet för advokatkåren diskuterats flitigt, både i medierna och inom kåren. I centrum av diskussionen hamnade några uppmärksammade publiceringar i sociala medier och en rapvideo inspelad i en rättssal. Men även klimatet i rättssalen och hur advokater egentligen får marknadsföra sig avhandlades.

Även många advokater reagerade starkt mot vad som ansågs vara en ny ton och mer aggressiv attityd från vissa kollegor. I Advokaten nr 2 2020 resonerade brottmålsadvokaten Patric Lindblom om hur även förmågan att tillvarata klientens intressen är beroende av förtroende.

”För att nå för klienten bästa möjliga resultat är det en klar fördel om mottagaren av advokatens budskap, det vill säga domstolen, har en positiv bild av advokaten ifråga men även av advokatkåren i stort. Positiv bild i bemärkelsen att advokaten är påläst, uppträder sakligt och professionellt, och allra helst också att han beter sig anständigt och inte låter sina egna känslor ta över i rättssalen. Detsamma gäller naturligtvis även för åklagare. Allt detta sammantaget gör förhoppningsvis att domstolen känner ett visst förtroende för advokaten, vilket i sin tur leder till att domstolen har lättare att ta till sig advokatens argumentation. Vilket gynnar klienten”, skrev Lindblom.

Hoppas på sund debatt
Startskottet för höstens debatt var en debattartikel av kammaråklagare Lisa dos Santos, där hon kritiserade vissa brottmålsadvokaters aggressiva marknadsföring och tonläge i rättssalen. Lisa dos Santos berättar att hon fått mycket positiv respons på sitt inlägg från såväl poliser, åklagare och misstänkta, som advokater.

– Många ville dela sina historier med mig, där man upplevt att advokater inte hållit sig till sin etik, säger Lisa dos Santos.

Lisa dos Santos understryker att hon bara kan uttala sig om brottmålsadvokater, och att hon har ett stort förtroende för många enskilda skickliga och professionella advokater. Andra, som tillhör samma advokatkår, är förtroendet lägre för.

– Ibland upplever jag att samfundet lutar sig tillbaka på principer som inte riktigt efterlevs i verkligheten, och att det inte alltid finns en verkningsfull motkraft när dessa inte följs, säger hon, och tillägger att etiska övertramp drabbar den egna kåren hårt, där advokater plötsligt inte kan konkurrera på samma villkor.

Frågan om hur förtroendet ska återupprättas diskuteras bäst inom advokatkåren, anser Lisa dos Santos, som dock har en fundering kring samfundets organisation.

– Från där jag står kan jag tycka att Advokatsamfundet rymmer otroligt många skilda arbetsområden. Kanske borde det finnas en del av samfundet som huvudsakligen svarar för frågor som berör brottmålsadvokater, säger hon.

Förhoppningen nu är ett gott samtal, snarare än ställningskrig mellan åklagare och advokater.

– Jag väckte några frågor till liv och hoppas att det kan leda till en fortsatt sund debatt, viss självrannsakan och en gemensam strävan efter ett gott rättsklimat, summerar Lisa dos Santos.

Byggde förtroende
Förtroende är ett centralt begrepp i diskussionen i dag. Men även historiskt har förtroendefrågan ofta varit uppe till diskussion i kåren och i samhället.

Under det sena 1800-talet var förtroendet för advokaterna inte direkt på topp. Riksdagens lagberedning skrev år 1884 om att allmänheten främst kände till ”brännvinsadvokater” och att ”det svenska sakförareväsendet erbjuder en verkligt sorglig anblick”. Tre år senare grundades Advokatsamfundet, med uppgiften att garantera en professionell, kompetent, etiskt högstående och förtroendeingivande advokatkår.

– De som sysslade med advokatverksamhet ville professionellt bygga upp en identitet, den kompetente advokaten. Deras syn på advokatkåren var närmast att yrket var ett kall, som för prästen eller läkaren. Det var ett kall att ta vara på klientens rätt. Det berättar Kjell Åke Modéer, professor emeritus i rättshistoria vid Lunds universitet och en av de få som studerat den svenska advokatkårens utveckling.

– Advokatsamfundet har ju genom hela sin historia haft som sitt adelsmärke att ge förtroende för advokaterna. Advokatsamfundets ”founding fathers” strävade efter att markera förtroendet för en kompetent advokat, fastslår han.

Advokaten var från det sena 1800-talet och under en ganska lång tid framåt en generalist med en långvarig och allsidig professionell relation till klienterna. Klienten kände sin husadvokat och anlitade honom eller (så småningom) henne för alla typer av juridiska angelägenheter, både familjerättsliga och affärsrättsliga. Förtroendet byggdes i den personliga relationen.

Vid sidan av klientarbetet var de tidiga advokaterna ofta också djupt engagerade i samhället och dess utveckling. Många av dem, som Karl Staaf, Erik Martin och Philip Leman, satt i riksdagen.

Inför tillkomsten av 1948 års rättegångsbalk, där advokatens särställning i rättssamhället slogs fast, spelade advokaterna en viktig roll.

– De som lyckades få igenom åttonde kapitlet i rättegångsbalken är värda all beundran. De kunde just genom att visa att de var förtroendeingivande övertyga lagstiftaren att advokaten ska få spela en obunden roll i det svenska samhällslivet, påpekar Kjell Åke Modéer.

Rättegångsbalkens advokatroll är alltså både en frukt av advokaters arbete och ett slags kvitto på det förtroende som advokatkåren åtnjöt, och åtnjuter, anser Kjell Åke Modéer.

Men samhället fortsatte att förändras, och med det advokaternas verksamhet. När såväl klientföretag som advokatbyråer växte sig allt större påverkades också relationen mellan advokat och klient, påpekar Kjell Åke Modéer. Det blev helt enkelt mer komplicerat att bygga personligt förtroende, men även att utkräva ansvar, menar Kjell Åke Modéer.

– Det individuella förtroendet är något man bygger upp genom advokatbyråerna. Det kollektiva förtroendet är det som visas genom Advokatsamfundet, säger Kjell Åke Modéer, som tillägger:

– Därför är det väldigt viktigt att Advokatsamfundets ledning också på skilda sätt synliggör detta.

Förtroende ganska stabilt
Hur är det då ställt med förtroendet för advokaterna i dag? Ja, rena data om förtroendet för advokatkåren visar sig vara svåra att finna. Vid fyra tillfällen har dock Institutet för samhälle, opinion och massmedia (SOM) tagit med advokater i sin årliga undersökning av förtroendet för olika institutioner och yrkesgrupper. Vid samtliga tillfällen hamnade advokaterna strax under mitten, med en något längre förtroendesiffra än genomsnittet för de undersökta professionerna.

Något senare, 2015, presenterade en mäklarfirma sin, betydligt mindre, undersökning av förtroendet för olika yrkesgrupper. Advokaterna hamnade då på tredje plats, dock långt efter läkare och poliser som toppade listan. Ingen direkt förtroendekris alltså, även om det förstås är svårt att säga exakt hur siffrorna ser ut i dag.

Lennart Svensson, professor emeritus i sociologi vid Göteborgs universitet och professionsforskare, har som mediekonsument följt diskussionen om advokaternas agerande. Han talar om manlig jargong och beklagar att några få män riskerar att påverka ryktet för en hel profession. Däremot visar forskningen att förtroendet för olika professioner generellt är ganska stabilt och inte svänger särskilt mycket utifrån enstaka händelser.

– Jag tror inte att de här affärerna har skadat yrket så mycket som man kan förledas att tro. Det ska mycket till för att en hel yrkeskår ska ta skada, säger han.

Lennart Svensson tillägger att han bara känner till ett exempel där en enskild yrkesutövares agerande dragit en hel kår i smutsen: en läkare i Storbritannien som på egen hand dödade mellan 200 och 300 personer.

– Det skadade faktiskt hela yrket en ganska lång tid framöver. Annars har det mindre betydelse än man tror.

Sociologiprofessorn Bengt Larsson har studerat förtroendet för revisorer, en yrkeskår som har vissa likheter med advokaterna. Precis som advokatrollen byggde revisorns ställning länge på ett personligt förtroende, där revisorer utsågs utifrån sina rent personliga egenskaper.

Med en växande kår av revisorer har förtroendet kommit att bli mer opersonligt. I stället för den enskilda revisorns personliga värderingar och kompetens kopplas förtroende, enligt Larsson, till gemensamma värden. Relationen har ersatts av regler och normer, utbildningskrav, oberoende från staten liksom förekomsten av kontroll och disciplinåtgärder.

Förtroendet har alltså institutionaliserats. Grunden är dock densamma, eftersom institutionerna syftar till att säkerställa att revisorn är en hederlig och pålitlig person, som respekterar lagstiftningen och kårens kärnvärden, som tystnadsplikt och oberoende.

Kännedom ökar förtroendet
Även Lennart Svensson betonar den interna kontrollen som en viktig grund för förtroende. Kontrollen står, enligt honom, på två viktiga ben: de etiska reglerna och disciplinnämnden, och den kollegiala kontrollen ute på arbetsplatserna.

– Städar framför sin egen dörr, det gör man framför allt på kontoret. Jag skulle vilja kalla det för kontorskultur, säger Svensson.

Han tillägger att Advokatsamfundet skött sin del av kontrollen bra i de ärenden han följt. Frågan är, menar han, bara om allmänheten ser och känner till disciplinåtgärderna på samma sätt som de ser övertrampen.

Kommentaren om vad allmänheten känner till om advokater och kårens disciplinära system pekar mot en viktig insikt i forskningen om förtroende för olika professioner. Förtroende bygger nämligen på kunskap om aktören. Kunskapen kommer från olika håll: dels egna erfarenheter, dels andras uppgifter, inte minst mediernas.

Här skiljer sig advokatkåren från många av de grupper som toppar förtroendeligan, som tandläkare och läkare, påpekar Lennart Svensson.

– Vår personliga kännedom om advokater är begränsad i jämförelse med andra professioner. Det gör ju också att vi är mycket mer beroende av mediernas rapportering än för en del andra yrken, säger han.

Han bedömer därför att en studie enbart bland advokaternas klienter eller andra som har personliga erfarenheter av advokater skulle ge andra resultat – kanske mer negativa, men mest troligt mer positiva.

– Man kan också se att föräldrar till skolbarn har både mer positiv och mer kritisk inställning till skolan än andra. Men oftast har de som har kännedom om ett yrke också en positivare hållning till yrket, fastslår Lennart Svensson.

En förlorad advokatkår
Kunskap är alltså en viktig grund för förtroende. Samtidigt har samhällsutvecklingen gjort att advokater blivit mer anonyma för allmänheten. Så hur kan nu förtroendet stärkas?

Den frågan har diskuterats livligt i USA, där advokaterna har en mer synlig roll i samhället, men också är mer ifrågasatta. Från slutet av 1980-talet växte där bilden fram av advokaten som materialistisk, ja närmast girig, påpekar rättshistorikern Kjell Åke Modéer.

Advokatbyråernas fokus på vinst och debiterbara timmar väckte också motreaktioner. Vid mitten av 1990-talet publicerade juristen Anthony Kronman, professor vid Yale-universitetet, boken The Lost Lawyer. Han beskriver en advokatkår i kris som förlorat sin professionella identitet, och efterlyser en återgång till värdena från vad han kallar the lawyer-statesman.

The lawyer-statesman målas upp som en jurist som värderar gott omdöme och god förmåga till avvägningar och beslut framför rent teknisk kompetens. Oberoendet är grundläggande i den professionella identiteten hos Kronmans idealadvokat. Just oberoendet gör denne kapabel att se till klientens men också det allmännas bästa framför egen vinning.

En gissning är att Kronmans resonemang inspirerat Jonathan Goldsmith, generalsekreterare i den europeiska advokatorganisationen CCBE 2002–2015 och i dag styrelseledamot i Law Society of England and Wales. Goldsmith talade under sin tid som generalsekreterare, och även i dag i Law Society, kraftfullt för advokatkårens engagemang för rättsstaten.

Goldsmiths period som generalsekreterare präglades starkt av hårdare statlig reglering av advokatkåren framför allt i Storbritannien, men även i andra europeiska länder. Jonathan Goldsmith beskriver i en artikel hur marknadstänkandet har segrat och hur ekonomism förutsätts styra alla professioners beslut. Konsekvensen blir att advokaternas självreglering ifrågasätts, enligt tankegången ”om inte taxichaufförerna får reglera sin egen verksamhet, varför ska advokaterna få det?”

När advokatens privilegier och särställning ifrågasätts på marknadsekonomiska grunder måste advokaterna motivera sin ställning på annat sätt, hävdade Jonathan Goldsmith.

– Advokaters verksamhet kännetecknades tidigare av ”förtroende” som i sin tur grundades i det förhållandet att advokatverksamheten reglerades. Men nu har detta ”förtroende” i stället kommit att förlöjligas. Och på så sätt har advokatkåren tvingats söka, i blindo och utan att koordinera detta mellan olika länder, efter ett nytt sätt att definiera sig själva eftersom ”förtroende”-varumärket har devalverats, sa Goldsmith i en intervju i Advokaten år 2008.

Svaret på sökandet är att bli ”försvararen av rättsstatens principer”, en roll som är naturlig för just advokater, menade Goldsmith i intervjun.

Viktigt spela politisk roll
Precis som Jonathan Goldsmith efterlyste Anthony Kronman i sin bok om den förlorade advokaten en advokat som var mer synlig i det offentliga och politiska livet. Men framför allt ville Kronman återupprätta en advokatroll byggd på förtroende, från såväl klienter som från rättssamhället och allmänheten. Kronmans bok är perspektivrik, och här finns det mycket att hämta för advokaterna, menar Kjell Åke Modéer.

– Jag skulle säga att det är en klassisk bild av ­advokatrollen som lever vidare i uttrycket the lawyer-statesman. Jag tror faktiskt att den rollen blir allt ­viktigare ju fler advokater vi får, och ju fler som också ägnar sig åt juridisk verksamhet i advokaternas etiska gränsland, säger han. Här har också Advokatsamfundet en central roll att spela, enligt Kjell Åke Modéer, som uppmanar samfundet att fortsätta sin rättspolitiska kamp för rättsstaten och mänskliga rättigheter. ¶

Debatten om förtroendet för advokaterna

En av de hårdaste rösterna i debatten var kammaråklagare Lisa dos Santos. I en debattartikel i Aftonbladet i oktober anklagade hon brottmålsadvokaterna, i alla fall de  manliga, för att ha övergett etiken och att ­marknadsföra sig med hjälp av gangster­romantik.

Som exempel tog hon en advokats radioreklam med skottlossning i bakgrunden och olika inlägg i sociala medier.

dos Santos anklagade också försvarsadvokaterna för att ägna sig åt ”hätsk jargong, personangrepp, härskarteknik och rent tjafs” i stället för sak­frågor i rättssalen.

Debatten ledde till att Advokatsamfundets styrelse i december kom med ett vägledande uttalande om användning av sociala medier i marknadsföringssyfte. I uttalandet skriver ­styrelsen bland annat att en advokat ”ska vara förvissad om att hans eller hennes användande av sociala medier inte negativt påverkar klienters, motparters, domstolars eller allmän­hetens förtroende för advokaten eller advokatkåren som helhet”.

Några månader senare hakade Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi på kritiken och hävdade att vissa advokater ”lismar för brottslingar”. Arpi tar bland annat upp en omtalad video med rapparen Z.E, inspelad i en rättssal med advokater och jurister från några etablerade brottmålsbyråer som statister. Ivar Arpi fick senare ändra vissa uppgifter i sin ledartext, efter att Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander pekat på flera felaktigheter. I sitt svar på generalsekreterarens replik stod dock Arpi fast vid sin kritik mot dels vissa advokater, dels Advokatsamfundet, som han ansåg slöt leden och vände taggarna utåt i stället för att ta tag i problem i kåren.

Förtroendet för advokaterna

Institutet för samhälle, opinion och massmedia (SOM) undersöker sedan 1996 förtroendet för olika yrkesgrupper i samhället. Advokater fanns med i fyra undersökningar, 1995, 2000, 2010 samt 2012.

1995 fick advokaterna betyget 3,14 på en femgradig skala när människor svarade på frågan om hur stort förtroende de hade för olika yrkesgruppers sätt att sköta sitt arbete. I toppen hamnade tandläkare med betyget 4,06 följda av läkare med 3,97. Minst förtroende knöts till ekonomer (2,94) och psykologer (2,93). Genomgående uppgav personer med högre utbildning och SACO-medlemmar ett större förtroende för alla professionerna.

Förtroendet för advokaterna ökade kraftigt mellan 1995 och 2010, särskilt bland övriga professionella. Även förtroendet för de övriga grupperna ökade dock, vilket gjorde att advokaterna fortsatte att ligga under mitten i listan.

Även i undersökningar riktade till olika professioner hamnar advokater kring mitten.

Mäklarfirman Fastighetsbyrån presenterade 2015 resultaten av en riksrepresentativ undersökning där 1 000 personer fått uppge om de hade förtroende för olika yrkesgrupper. I undersökningen uppgav 22 procent av de svarande att de kände förtroende för advokater. Advokaterna kom därmed på tredje plats, dock långt efter läkarnas 52 procent och polisernas 50 procent. I botten av listan hamnade politiker och bilhandlare med vardera 3 procents förtroende.

Vägledande regler om god advokatsed (VRGA) regel 1

En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten. Advokaten skall som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen, inom ramen för gällande rätt och god advokatsed. Advokaten får inte låta sitt handlande påverkas av tanke på egna fördelar eller obehag eller av hänsyn till andra ovidkommande omständigheter. En advokat skall utöva sin verksamhet med integritet och på ett sätt som främjar det goda rättssamhället. En advokat skall uppträda sakligt och korrekt samt så att förtroendet för advokatkåren upprätthålls.

Källor

Arpi, Ivar: Gangsteradvokater lismar för brottslingar; Svenska Dagbladet, 9 mars 2020.

Lågt förtroende för mäklare; Dagens fastigheter, 6 februari 2015.

Goldsmith, Jonathan: The Core Values of the Legal Profession for Lawyers Today and Tomorrow; Northwestern Journal of International Law & Business, Volume 28, Issue 3 Spring, 2008.

Hussey Freeland, Deborah M.: Recovering the Lost Lawyer, Journal of the Professional Lawyer; American Bar Association, 2014.

Edwall Insulander, Mia: Replik: Advokatsamfundet och god advokatsed; Svenska Dagbladet, 10 mars 2020. 

Knutson, Tom: Fullmäktige och allmänt advokatmöte: Jonathan Goldsmith om advokatyrkets framtid; Advokaten nr 6 2008.

Kronman; Anthony T.: The Lost Lawyer : Failing Ideals of the Legal Profession; The Belknap Press of Harvard University Press, 1995.

Larson, Bengt: Revisorn och den institutionaliserade misstron – professionaliseringen av svensk bolagsrevision; Sociologisk forskning 2007.

Lindblom, Patric: Försvarsadvokater och vårt uppträdande, i ljuset av ett antal nyligen avgjorda disciplinärenden; Advokaten nr 2 2020.

Modéer, Kjell Åke: Den kämpande och gränslöse advokaten; Advokatsamfundet 125 år, Advokatsamfundet, 2012.

dos Santos, Lisa: Gangsterromantik styr gängens advokater; Aftonbladet, 28 oktober 2019.

Svensson, Lennart: Professionellas förtroende; i Thomas Brante, Kerstin Svensson, Lennart G. Svensson (red.) Det professionella landskapets framväxt, Studentlitteratur, 2019.