Tack för mig!

Det är med visst vemod jag skriver min sista ledare i Advokaten. Jag har på denna plats under snart tjugo år behandlat frågor om rättssäkerhet, integritet, mänskliga rättigheter, lagstiftning, konstitutionella utmaningar, pressetik, advokatetik och andra yrkesrelaterade frågor. Min första text som nybliven generalsekreterare 2000 handlade om advokatens oberoende och varför advokater inte ska tillåtas ingå närmare samarbeten med revisorer, så kallade MDP. Frågan är alltjämt aktuell. Argumenten mot att acceptera MDP håller fortfarande. Rättssäkerhetsfrågorna är än mer angelägna än för tjugo år sedan. Sommarens uppmärksammade våldtäktsdom från Högsta domstolen, där en man dömdes till ansvar för oaktsam våldtäkt, är ett av flera exempel på att kvaliteten i lagstiftningen inte alltid utvecklats till det bättre. Den oproportionerliga uppmärksamheten rörande en rappartist och ett gatuslagsmål satte, om än på helt felaktiga grunder, fokus på frågan om svenska häktningsregler. Bristerna i dessa regler är alltjämt tydliga, trots allvarlig och upprepad kritik från FN och Europarådet. Till detta kommer att hoten mot integriteten är mer påtagliga än någonsin. Teknikimperativet firar dagligen nya triumfer. Ett sådant exempel är utvecklingen mot användande av ansiktsigenkänning.

Utmaningarna för rättsstaten är större idag än för tjugo år sedan. Då, tio år efter Berlinmurens fall, levde vi alla i ett skimmer av förhoppning om en bättre värld. Det fanns goda skäl till det. Den positiva utvecklingen har dock brutits och rättsstaten är idag under allvarliga hot, och detta även i Europa. Men, inte heller Sverige är förskonat. Också hos oss syns tecken på tilltagande populism, bristande respekt för demokratiska principer, intolerans och brutalitet, inte minst i det offentliga samtalet. Grupper ställs mot varandra, repressionen firar nya framgångar, humanismen får vika för maktambitioner, och fri- och rättigheter riskerar på allvar att beskäras. I Sveriges riksdag sitter numera ledamöter som offentligt ger uttryck för åsikter som inte hör hemma i ett demokratiskt parlament. Vad värre är, denna historielösa och antiintellektuella stämning påverkar lagstiftningen. Lagrådet har den senaste tiden levererat allvarlig kritik mot flera lagförslag, som riksdagen emellertid har valt att inte beakta. Mot denna utveckling finns anledning att starkt reagera.

I det rättsstatliga samtalet har Advokatsamfundet en viktig roll att fylla. Men, det kräver att Advokatsamfundet och dess ledamöter med kraft fortsätter att stå upp för rättsstaten och skyddet för mänskliga rättigheter. Det förutsätter bland annat att generalsekreteraren inte låter sig skrämmas till tystnad när ledarskribenter och politiker som ogillar våra ståndpunkter beklagar sig över samfundets inställning och kräver generalsekreterarens avgång. I stället för att diskutera sakfrågorna ifrågasätts inte sällan befogenheten för generalsekreteraren att uttala sig samtidigt som det insinueras att samfundet är politiserat. Denna kritik är obefogad. Flertalet av de frågor som samfundet yttrar sig över har en rättspolitisk dimension. När plakatpolitiken hotar grundläggande värden måste och ska Advokatsamfundet reagera. Då gäller det att inte bli skotträdd utan att vara ännu tydligare och med kraft stå upp för de rättsstatliga principerna. Det gäller också när kritiken kommer från ledamöter.

En kår av fria advokater är en hörnsten i ett demokratiskt rättssamhälle. Oberoende och kritiska advokater ses på sina håll som oönskade. Inte sällan kommer kritiska synpunkter på advokatkåren, från anhängare till vanföreställningar om värdet av kraftfull politik och enkel rättvisa eller tron på det goda samhället. En del politiker tycker inte heller alltid om när advokatkåren lägger sig i serveringen. Försöken att tysta advokater har regelmässigt förekommit. Både den franska och den ryska revolutionen avskaffade advokatståndet. Advokater ansågs obehövliga. Det tyckte även det svenska bondeståndet, som 1723 hemställde om att advokater och prokuratorer skulle förbjudas. Ännu på 1800-talet argumenterade JO mot inrättandet av ett advokatstånd i Sverige. Den bakomliggande tanken var att lagen var folkets bok och folket skulle lösa sina tvister själv. Man anammade den napoleonska föreställningen om att lagen kunde göras så ”suffisament claire” att tolkning inte behövdes. Föreställningen om det goda samhället som tillvaratar allas intressen bygger också den på tanken att advokater inte bara är onödiga utan mest utgör ”grus i maskineriet”. I totalitära stater, liksom i välfärdssamhällen, vinner en sådan föreställning lätt framgång. Även i Sverige framkommer ibland den typen av argument. Ekobrottsmyndigheten lämnade nyligen i en intern promemoria rätt oförblommerat anvisningar på hur advokater skulle kunna motarbetas och deras arbete och ersättning på felaktiga grunder ifrågasättas. Ett svenskt, tidigare statsbärande, politiskt parti har också försökt påverka samfundet i syfte att tysta generalsekreteraren. Det lyckades inte.

Till skillnad från andra länder i Europa saknade Sverige länge en oberoende advokatkår. Förklaringarna är sannolikt flera. Sverige var ett fattigt land som industrialiserades sent, med en stark tradition av ämbetsmän som anonymt lekte sakförare vid sidan av sina statliga uppdrag. När samfundet bildades 1887 var det i syftet att främja god rättsvård genom att åstadkomma en hög professionell och etisk standard i kåren. I den andan har samfundet verkat alltsedan dess.

När jag ser tillbaka på min tid som ledamot och ordförande i Stockholmsavdelningen, som ledamot av huvudstyrelsen under sju år och de senaste tjugo åren som generalsekreterare, gör jag det med tacksamhet och glädje. Tacksamhet för att ha givits möjligheten att bidra till att utveckla Advokatsamfundet till en central aktör inom rättssamhället och juridiken. Glädje över att ha fått förmånen att arbeta nära många utomordentligt skickliga ledamöter och framstående företrädare för rättsväsendet, liksom inspirerande kolleger från andra länder. Det har varit en stor förmån. Många har kommit att förbli mina nära vänner.

Jag har älskat mitt uppdrag och har med entusiasm varje dag gått till kansliet, inrymt i vår vackra fastighet på Djurgården. Det har givetvis funnits stunder när dagen inte endast fyllts med glädje. Men, dessa har varit få och även de mindre positiva erfarenheterna har lärt mig mycket, inte minst om män­niskor och ledarskap i organisationer. Att vara generalsekreterare kan ibland vara ensamt. Jag har dock haft förmånen att ha några föredömligt starka och lojala ordförande, som med stor integritet visat prov på gott ledarskap och stor lojalitet när det har blåst kalla vindar från vissa håll. Jag har därutöver haft sällsynt professionella och lojala medarbetare. I det sammanhanget vill jag särskilt framhålla Maria Billing som på ett föredömligt sätt fungerat som ställföreträdande kanslichef de senaste åren.

Att leda en organisation som Advokatsamfundet har sina alldeles särskilda utmaningar. Samfundet är en ovanligt heterogen organisation, vars medlemmar arbetar under högst skiftande betingelser. Men de har det gemensamt att de alla är individualister med starka åsikter och inte sällan är vana att bli lyssnade till. I organisationer som inte är myndigheter eller vinstdrivande bolag ställs alldeles särskilda krav. Skälet är att det inom myndighetssfären, liksom inom vinstdrivande bolag, som huvudregel finns ett tydligt uppställt mål och i allmänhet också en gemensam agenda för att nå detta mål. Man arbetar i väl beprövade strukturer för att styra och att lösa problem. I politiska och ideella föreningar, i likhet med nationella och internationella advokatorganisationer, är det gemensamma målet inte lika tydligt. Erfarenheterna av att leda och synpunkterna på hur målet ska uppnås kan variera kraftigt. Internt politiserande går ibland före saken. I sådana organisationer är utrymmet större för att populism och särintressen tar överhanden. Detta är något som inte drabbar rättsväsendet lika lätt. Det genomsyras alltjämt av den gamla svenska tjänstemannatraditionen och påverkas inte av vinstintresse. Advokatkåren står inte fri från framtida utmaningar. En gäller den ekonomiska sidan. På samma sätt som vidgade inkomstklyftor ute i samhället leder till att många känner sig utanför, finns en risk att de mycket stora skillnaderna i intjäningsförmåga bland medlemmarna inom advokatkåren kan medföra en liknande utveckling. Följden av detta kan bli splittring. Splittring kan också komma att uppstå därför att yrkets kärnvärden utsätts för påfrestningar betingade av ekonomiska intressen. Yrkesstolta advokater bör inte ersättas av enkla väskdängare. Advokatsamfundet behöver ett starkt och oberoende ledarskap som med integritet, utan hänsyn till ovidkommande intressen, värnar advokatyrkets kärnvärden och rättsstatens principer. Och som inte låter sig begränsas till en fackföreningsliknande yrkesorganisation med blicken riktad inåt.

En utmaning under mina år som generalsekreterare har varit att skapa en samsyn i yrkesrollen. Detta är en alldeles särskild utmaning i tider där advokatyrket hotas, inte bara av föreställningar om den enkla rättvisan och det goda samhället, utan också av en egen identitetsbrist, kortsiktiga vinstintressen, frånvaro av rättskultur och avsaknad av en konstitutionell kompass. Det kan låta cyniskt och möjligen uppröra sinnena hos några. Men, det är min djupa övertygelse att om respekten för advokatyrket ska kunna upprätthållas måste yrkesidentiteten stärkas. Här är jag dock förhoppningsfull.

En av Advokatsamfundets tidigare ordförande, den framstående Claes Beyer, har beskrivit advokaterna som klämda mellan Hobbes och Rousseau: ”Rousseaus ädle vilde behöver inga advokater och Hobbes’ totalitära stat Leviathan tolererar inga advokater”. Rättssäkerhet och mänskliga rättigheter som kommer till uttryck i lagar och konventioner handlar om grundläggande, universella rättigheter i ett humant och civiliserat samhälle. Dessa måste försvaras och inte offras på mammons, de fegas, de likgiltigas eller de antiintellektuellas altare. Advokatsamfundet och dess ledamöter bör därför av respekt för rättsstaten med kraft motverka att Sverige får en svensk Trump, Orbán eller Erdog˘an som statsminister. Det handlar inte om partipolitik. Det handlar om att stå upp för demokratin och rättsstaten.

Jag önskar min efterträdare lycka till i hennes viktiga uppgifter. Och med detta tackar jag för mig.

Anne Ramberg
Generalsekreterare Advokatsamfundet