Att bejaka det komplexa kan vara en motståndshandling

Jag fick även med mig något annat från Motala. Från mina föräldrar.

Min pappa Hans var – och är fortfarande – småstadsadvokat. Han försvarar ofta samma individer, med ojämna mellanrum. De är personer som kan sköta sig ett tag, men som inte sällan hamnar snett igen.

Min mamma Ylva var polischef när jag var barn, på 1970- och 80-talen. Först var hon polisintendent i Mo­tala, senare polismästare i Linköping. Hon och hennes poliskolleger såg det lidande som pappas klienter kunde ställa till med.

Mamma hade polisblicken, pappa hade försvararens perspektiv. Middagsdiskussionerna blev intressanta. Så här kunde det låta, lite tillspetsat:

– Nu har vi äntligen gripit den där galningen Jögge. Han kom i en stulen bil på Storgatan, hög som ett hus, med en pistol på sätet bredvid.

– Jögge? Det är en bra kille, innerst inne.

– Skämtar du, Hasse? Jögge, bra kille?

– Haft lite otur bara. Sist jag träffade Jögge hade han varit ren i sex månader. Hade skaffat tjej och snackade om ett jobb.

– Just det, hans tjej ja. Har du sett henne? Värsta blåtiran. Vem har gjort den tror du?

– Inte Jögge i alla fall, det tror jag inte. Han har gjort en del i sina dar, visst, men slåss? Har jag aldrig sett.

– ”Gjort en del i sina dar”, jo vars. På stationen säger de att det kommer bli lugnt i stan ett tag nu när Jögge sitter inne.

– Sitter inne? Jögge är väl inte dömd än? Och var det verkligen hans pistol där på sätet? Vi får se hur det går i rätten.

För mig och mina syskon blev middagarna lite som att titta på en spännande tennismatch. En hård serve, följd av en lurig retur tillbaka. Och så en lång och intensiv slagduell. Vi lärde oss något viktigt: flera till synes motstridiga saker kan vara sanna på samma gång. Jögge kan vara både ett offer och en skurk, beroende på när man träffar honom och vilka glasögon man har på sig.

Jag har försökt ta med mig det synsättet in i journalistiken. Saker är sällan svartvita och enkla. Det finns ofta många giltiga perspektiv på en fråga.

1997 flyttade jag ner till Skåne, till Malmö, och började jobba på Sydsvenskan. Det var en intressant tid för en samhällsintresserad reporter.

I skånska kommuner fanns en typ av politiska partier som då inte var så vanliga i resten av landet: lokala anti-invandringspartier som Sjöbopartiet, Skånepartiet, Burlövs väl och Framstegspartiet. De spelade på rasism och på misstro mot invandrare, och var en del av det skånska politiska landskapet.

Samtidigt började ett litet nationalistparti, Sverigedemokraterna, att växa med Skåne som bas. De som i dag styr partiet pluggade i Lund då, runt millennieskiftet: Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof. På studentrum och pubar planerade de förvandlingen av partiet som varit nerlusat med gamla nazister till något som fler kunde tänka sig att rösta på.

Jag bevakade SD:s framväxt för Sydsvenskan, och skrev en bok om partiet. ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza” kom ut 2010, samma år som SD gjorde sitt inträde i riksdagen.

Boken innehåller många exempel på när Sverigedemokrater ger uttryck för antidemokratiska och rasistiska uppfattningar. Där finns även texter om hur SD:are drabbas av antidemokratiska övergrepp från omgivningen.

Det var en annan tid då, under det tidiga 2000-talet. SD:are kunde bli knivskurna och misshandlade på grund av sitt politiska engagemang. Och de blev inte sällan särbehandlade i arbetslivet.

Gymnasieläraren Richard Jomshof, i dag SD:s partisekreterare, fick gång på gång sparken från olika lärarvikariat. Elever gillade honom och sa att han behandlade alla med respekt – men rektorer och skolchefer var rädda att ha honom kvar. De ville inte se rubriker som ”Ledande Sverigedemokrat lärare på Växjöskola” i lokaltidningen, och valde ofta att sparka honom, trots att det stred mot svensk lagstiftning.

Parallellt med sin lärargärning var Richard Jomshof chefredaktör för partitidningen SD-kuriren, som publicerade rasistiska artiklar och antimuslimsk propaganda. Tidningen stod för en farlig hatisk retorik som tyvärr inte har minskat i styrka sedan dess.

Richard Jomshof och andra SD:are var lite som Jögge: offer i ett sammanhang, förövare i ett annat. Och tidningsläsarna behövde få se alla sidor av saken, för att själva kunna bilda sig en uppfattning.

Jag har fortsatt att söka mig till de komplicerade berättelserna. För några år sedan bestämde jag mig för att ta rygg på den dödshotade konstnären Lars Vilks.

Efter att al-Qaida satte ett pris på hans huvud år 2007 tvingas Lars Vilks leva som en fånge i sitt eget land, på hemlig ort och med livvaktsskydd dygnet runt. Vid minst tre tillfällen har terrorister försökt döda honom.

Samtidigt har han blivit ett slagträ för en nationalistisk och antimuslimsk rörelse som drar alla muslimer över en kam och som avhumaniserar och sprider hat mot vanliga hyggliga muslimer. Vilks gör själv inte detta, men han har inget emot att delta i antimuslimska konferenser exempelvis.

Så, har Vilks något ansvar för hatretoriken mot muslimer? Vilka är egentligen yttrandefrihetens gränser? Varför har vi så stora problem med radikal islamism i Sverige? Det är frågor som jag försöker undersöka i boken ”Skotten i Köpenhamn”.

De senaste sju åren har jag varit anställd på DN. Chefredaktör Peter Wolodarski har uppmuntrat mig att borra i komplexa och infekterade frågor.

Hösten 2013 avslöjade vi den svenska polisens olagliga massregistrering av tusentals romer, varav 1 300 var barn, i det så kallade Kringresanderegistret. 2017 slog Svea hovrätt fast att registreringen varit olaglig och att den skett på etnisk grund, vilket polisen förnekat. Tusentals drabbade fick skadestånd.

Jag har fortsatt att bevaka SD för DN. I december 2014 publicerade vi reportaget ”Den leende nationalismen”, där SD-toppen Björn Söder sådde tvivel kring judars och kurders och arabers rätt att vara svenskar.

I år har det för min del handlat mycket om terrorsekten IS och dess offer. Fotograf Lotta Härdelin och jag reste i våras till Irak och Syrien för att skildra verkligheten efter det så kallade kalifatets fall.

I helveteslägret al-Hol i Syrien träffade vi sju föräldralösa svenska barn som pratade göteborgska och bad att vi skulle ta med dem hem till Sverige. De sju barnens pappa var Michael Skråmo, en ökänd IS-terrorist och rekryterare från Göteborg som dödades under slutstriderna i våras. Deras mamma Amanda Gonzales var också en IS-anhängare som dödats.

I Sverige fanns ett hat mot de sju syskonen. Föräldrarnas brott hade liksom kletat på dem. För oss på DN var det viktigt att separera barnen från föräldrarnas illgärningar. Det handlar om anständighet och om individuellt ansvar. Vi tror inte på arvssynd i vårt samhälle.

Samtidigt träffade vi överlevande från IS folkmord mot yazidier, och berättade deras historier. Kvinnor och barn som varit slavar hos den terrorsekt som lockat så många svenskar, och som plågats på de vidrigaste vis.

 

jag har haft turen att få verka på tidningar och hos bokförlag som förstår det som jag och mina syskon lärde oss av mamma och pappa vid middagsbordet: att tillvaron är mångfacetterad och komplex. Och till min glädje märker jag att det finns ett sug efter journalistik som inte försöker kamma alla strån åt samma håll.

I en tid där skräniga populister och oseriösa medier vinner gehör med endimensionella budskap tycks många törsta efter djup och nyanser. Och för mig har bejakandet av det komplexa och det till synes motstridiga kommit att bli till något mer än ett journalistiskt ideal. Det har blivit en motståndshandling.

Niklas Orrenius
Årets journalistpristagare, journalist på Dagens Nyheter

Årets mottagare av Advokatsamfundets journalistpris, DN-journalisten Niklas Orrenius, söker sig till de komplicerade berättelserna. Bejakandet av det komplexa och det till synes motstridiga har kommit att bli till något mer än ett journalistiskt ideal för honom.