Globalist eller nationalist? – Det är frågan 2019

När denna tidning kommer ut har vi en av riksdagen accepterad regering.

Regeringsfrågan har i hög grad handlat om Sverigedemokraternas samhälls- och människosyn eller annorlunda uttryckt globalism versus nationalism. Trump, Erdoğan, Orbán och vår egen Åkesson står alla för vad som kan betecknas som den inskränkta nationalismen. I denna tankemodell ligger två saker. För det första att ett öppet demokratiskt samhälle utgör ett hot. Ett öppet demokratiskt samhälle bejakar nämligen mångfald. För det andra ett populistiskt synsätt som tar sin utgångspunkt i föraktet för vad man påstår vara ”elitens” samhällssyn. Denna anses stå i motsats till ”folkets” uppfattning. Detta synsätt träffar allt från en fri press till ett oberoende rättsväsende. Men, som Håkan Holmberg så väl beskriver förhållandet i sin bok ”Den farliga mångfalden”, antielitism och antipluralism hör ihop.

Det finns skäl att detta år alldeles särskilt noga bevaka valet till EU-parlamentet. Risken finns att valresultatet i maj kan ge ökat utrymme för europeiska nationalister att framgångsrikt bedriva kampanj mot EU och dess institutioner i syfte att misstänkliggöra EU och att söka förhindra en fortsatt sund globalisering med öppna marknader. En sådan utveckling är tydlig på flera håll i världen, också i dagens Europa. Det vore förstås synnerligen olyckligt om nationalisterna skulle vinna också där. Den grupp som Sverigedemokraterna tillhör verkar under beteckningen ”Frihet och direktdemokrati i Europa”. Redan denna beteckning indikerar det som är signifikant för nationalisterna. Som de populister de är anser de att de bäst uttolkar den sanna folkviljan.

Om nationalisterna vinner kommer, utöver alla andra bedrövelser, tjänstemarknaden att påverkas negativt och därmed också den juridiska tjänstemarknaden. En konsekvens av en sluten juridisk tjänstemarknad är att den skadar rättssäkerheten och den enskildes möjligheter att få sin sak prövad. På samma sätt som inskränkningar i rättsväsendets, forskningens och medias oberoende skadar rättsstaten. Detta borde föranleda stor oro bland unionens invånare.

EU är, som alla vet, i grunden ett fredsprojekt. Stärkta internationella samarbeten och ökade kontakter mellan människor och stater är givetvis av godo. Utvecklingen i Europa efter andra världskriget har stärkt freden. En fortsatt utveckling av EU bör vi därför bejaka. Och en motsatt rörelse som propagerar för minskad samfärdsel och ökad isolering bör vi bekämpa. Devisen ”America first” ger uttryck för en nationalistisk hållning som vi i Europa inte bör ta till oss.

Den tiden är förbi när nationalstaten på egen hand godtyckligt kunde bestämma över sina och andras medborgare. Globaliseringen, EU-inträdet och Schengensamarbetet har inte bara bidragit till en ökad rörlighet utan också till minskad makt för nationalstatens politiker att göra som de vill. Denna utveckling, av vissa lite föraktfullt kallad ”judikalisering”, innebär krav på respekt för högre normer, till exempel mänskliga rättigheter. Övergripande normer och internationella institutioner har kommit att delvis begränsa nationalstaternas tidigare exklusiva beslutsmakt. Och som historien så smärtsamt visar – det finns mycket goda skäl för en sådan ordning.

I dagens sammanlänkade värld är fri rörlighet av varor och tjänster naturlig. Migration är oundviklig. Folkvandringstiden är inte över. Vi kommer i framtiden att få se många prov på detta. Miljökatastrofer, epidemier, extrem fattigdom kommer att medföra att stora befolkningsgrupper söker nya bosättningar. Till detta kommer att krig och kriser kan förväntas fortsätta med avsevärd styrka. Detta tvingar stora mängder människor på flykt. Allt detta innebär stora utmaningar för alla länder, särskilt för världens fattiga och lidande. Ett globalt ansvar vilar på världens politiker och på civilsamhället.

Vi är snart 8 miljarder människor på jorden, varav 120 miljoner människor är i behov av humanitärt bistånd. Cirka 70 miljoner är på flykt. Enligt UNHCR är 25,4 miljoner, varav hälften barn under 18 år, på flykt från krig och konflikter. Det är det största antalet flyktingar någonsin. Till detta kommer den stora grupp statslösa som beräknas uppgå till 10 miljoner.

Det vi ser i dag är förmodligen en västanfläkt mot vad som inom en inte alltför avlägsen framtid riskerar att bli folkvandringar av betydande mått. Under 2015 sökte sig över en miljon människor huvudsakligen från Asien och Afrika till Europa. I fysisk mening är världen långt ifrån överbefolkad. Det gäller inte minst Sverige. Vad det i realiteten handlar om är produktion och fördelning av mat, boende, sjukvård, utbildning och andra livsnödvändiga resurser. Man kan förvisso ha olika syn på frågan om mellanmänskligt ansvar. Det är i grunden en moralfilosofisk fråga. Enligt min mening har alla en skyldighet att visa solidaritet med alla dem som inte är lika lyckligt lottade som vi är. Att, som man får förstå en SvD:s ledarskribent den 8 januari detta år, argumentera för att man inte bör ta emot de 32 nödställda utanför Maltas kust, varav en bebis och två sexåringar, är i min bok alldeles förfärligt känslokallt och cyniskt.

Frågan om flyktingars skydd är inte ny. Flyktingarna har genom århundraden ansetts ta arbete och pengar från andra. Flyktingen har setts som ett hot mot ordningen och säkerheten i det land där de sökt skydd. Detta synsätt möter flyktingar än i dag. Det handlar – dåtid som i nutid – om statens intresse av en reglerad invandring. Bevekelsegrunderna härför har dock varierat över tid. Allt från arbetsmarknadspolitiska, ekonomiska hänsyn till rent diskriminerande rasbetingade orsaker.

I Global Peace Index konstateras att det för fjärde året i rad har uppmätts ett ökat antal oroshärdar i världen. I 92 länder har freden minskat till följd av terrorist­attacker och utvecklingen i Mellanöstern samt i nordöstra Asien. Men även i de delar av världen som är att hänföra till vad vi normalt betraktar som fredliga zoner har en försämring skett. I 23 av 36 länder i Europa försämrades tillståndet bland annat till följd av ökade spänningar i spåren av flyktingströmmar. Under den senaste tioårsperioden har även antalet inbördeskrig ökat. I 71 länder har dock förbättringar kunnat konstateras. Island betraktas fortfarande som det fredligaste landet i världen, följt av Nya Zeeland, Österrike, Portugal och Danmark. Mellanöstern förefaller alltjämt vara alla konflikters moder.

Jordens befolkning är som framgår av bloggen ”Our World in Data” mycket ojämnt fördelad och resurserna likaså. Rysslands areal utgör till exempel 11 procent av jordens landareal, men landet härbärgerar endast 2 procent av jordens befolkning. Bangladesh, ett land med en yta mindre än Florida, med sina 166,4 miljoner invånare är världens mest tättbefolkade land med 1 252 människor per kvadratkilometer, att jämföra med världens till ytan näst största land, Kanada, som har en befolkningstäthet på 4 personer per kvadratkilometer. Det säger sig självt att levnadsbetingelserna varierar kraftigt och att betydande folkförflyttningar kommer att äga rum i framtiden.

Tretton länder i världen, varav sju i Asien, har en befolkning överstigande 100 miljoner. Tillsammans överstiger invånarantalet i dessa länder 60 procent av jordens befolkning. Detta kan jämföras med Europas samlade folkmängd om 711 miljoner människor. Denna understiger 10 procent av världens befolkning och är hälften så stor som Kinas. Trots att Europas befolkningsmängd är jämförelsevis låg är kontinenten ekonomiskt mycket stark. Inkomsten per capita i Sverige är till exempel trettio gånger högre än den för en indier och åtta gånger högre än för en kines.

Befolkningstillväxten de två senaste årtiondena har varit mycket hög. Mer än en tredjedel av jordens befolkning och 60 procent av alla asiater lever i Kina och Indien. En tydlig trend i till exempel Indien är att kvinnor föder färre barn. Från att ha 6 barn på sextiotalet är medelantalet barn numera 2,35 per kvinna. Detta till trots beräknas Indiens befolkningsmängd stiga kraftigt och uppgå till 1,68 miljarder 2060 och därmed bli det folkrikaste landet på jorden. En utmaning!

Mer än nio av tio personer på jorden lever enligt en studie från Världsbanken och Institute for Health Metrics and Evaluation (IHME) på platser med skadliga luftföroreningar. Luftföroreningar är, efter högt blodtryck, övervikt och rökning, den fjärde största hotet mot människans hälsa. Redan under 2012 avled 6,5 miljoner människor till följd av sjukdomar relaterade till luftföroreningar. Så mycket som 94 procent av dessa dödsfall äger rum i fattiga länder. Det gäller särskilt delar av Afrika, Östeuropa, Mellanöstern, Kina och Indien. Den årliga kostnaden hänförlig till luftföroreningar är med alla mått mätt gigantisk.

Efter dessa dystopiska iakttagelser bör även några positiva utvecklingslinjer noteras. Världssamfundet har glädjande nog till del varit framgångsrikt i sina ansträngningar att skapa förutsättningar för ett nödvändigt klimatarbete. Fattigdomen i världen har också gått ned, även om klyftorna ökat betänkligt. Antalet demokratier har ökat i antal. Men, populismen och det antiintellektuella motståndet mot kunskapens företrädare och ”elitism” är inte okomplicerad. Dessa företeelser utgör ett allvarligt hot mot mänskliga rättigheter och mot demokrati. Detta till skillnad från globaliseringens möjligheter som bejakar ekonomisk och demokratisk utveckling jämte kulturellt skapande. Därför måste vi alla, advokater och företrädare för rättsväsendet, verka för att vidmakthålla det internationella samarbetet inom FN och andra organ.

Och för att till sist citera Bengt Westerberg: ”Kulturen skapas inte i isolering, utan i korsvägar. Den tillhör inte enskilda folkgrupper eller ’nationer’, den tillhör mänskligheten.”

Anne Ramberg
anne.ramberg@advokatsamfundet.se