Ytterligare något om olydnad

Justitierådet Runesson och jag har, åtminstone fonetiskt, samma förnamn. Hans inlägg i Advokaten nr 8 2018 (Om den enskildes rätt till civil olydnad) avslöjar ytterligare en likhet. När det härförleden gavs anledning att reflektera över frågor om så kallad civil disobedience sträckte vi oss tydligen båda efter Ronald Dworkins Taking Rights Seriously.

Problematiken är mångfacetterad. Den lämpar sig ganska illa för det i samhällsdiskussionen numera ofta förekommande förhållningssättet att snarast möjligt skaffa sig en bestämd, slagordsmässig uppfattning för att genast ge spridning åt den via något socialt medium. Att problematikens karaktär inbjuder till sammanblandning av allmänna, etiskt betingade resonemang och resonemang som tar sin utgångspunkt i gällande rätt gör inte saken lättare. eric m. runesson fångar essensen av Dworkins tankegångar och utvecklar dem på ett intresseväckande sätt.(1) Det är viktigt att komma ihåg att Dworkins resonemang utgår från amerikanska rättsförhållanden – med den särskilt framträdande roll konstitutionella överväganden där har – och han tar motståndet mot systemet för enrollering till militärtjänst under Vietnamkriget som huvudsakligt diskussionsexempel. Trots detta låter sig resonemangen i stora drag tas som utgångspunkt för diskussion även med avseende på svenska förhållanden. Dworkins slutsatser är inte i alla delar självklara eller okontroversiella. Det för vårt vidkommande viktigaste budskapet från Dworkin (och även till exempel Rawls, se nedan) anknyter dock snarare just till problematikens komplexitet. Kort sagt: Här är inte plats för förenklade ståndpunkter av slagordskaraktär: ”Den som bryter mot ett i demokratisk ordning tillkommet lagbud ska alltid straffas! Det är aldrig upp till den enskilde medborgaren att bryta mot lagar som vederbörande ogillar. Vill man påverka får man anföra sina eventuella invändningar mot lagbudet för att den politiska vägen försöka få till stånd en ändring.” Eller: ”Civil olydnad är alltid av godo och bör uppmuntras! Modiga människor som vågar stå upp för en ståndpunkt – och rakryggat visa det i handling även om det må vara i strid mot lag – är beundransvärda och bidrar till att föra samhället framåt.”

John Rawls (A Theory of Justice och Justice as Fairness) ser – i ett just or near-just society – ett utrymme för legitim civil olydnad även en bit bortom Dworkin och knyter resonemanget till de två grundläggande rättviseprinciper som emanerar från den så kallade ursprungspositionen (bakom the veil of ignorance). Han gör därvid distinktioner, och uppställer förutsättningar, som ytterligare nyanserar och problematiserar diskussionen.(2) för att nå fram till en förnuftig ståndpunkt behöver man ibland söka mellan ytterligheterna och vara beredd ta intryck av fler än ett ändamålsskäl. Hur man bör se på saken låter sig förmodligen inte formuleras i en kortfattad formel och man gör i vart fall lämpligen klart för sig huruvida man diskuterar vad samhällets syn på företeelsen bör vara eller vilket utrymme för olika slags acceptans redan den gällande ordningen lämnar. Som självklar utgångspunkt är ett lagbrott oförsvarligt och ska föranleda sanktion enligt vad som är föreskrivet därom. Ibland är emellertid ett överlagt agerande i något visst hänseende ett godtagbart sätt att ”testa” om den påstått överträdda normen verkligen har den räckvidd och giltighet som den i förstone må synas ha. Om individen i fråga till exempel är av uppfattningen att den påstått överträdda normens grundlagsenlighet kan ifrågasättas kan det till och med vara samhällsutvecklingsmässigt eftersträvansvärt att normens giltighet utmanas. Den som agerar testpilot gör förstås detta till priset av egen exponering för sanktioner för den händelse individens bedömning sedermera visar sig vara felaktig och kan ibland förtjäna en välvilligare behandling än annars, till exempel i påföljdshänseende.

”Den olydige” kan däremot inte påräkna någon välvillighet om vederbörande till exempel väljer att göra något som inkräktar på andras fri- eller rättigheter bara därför att den olydige ogillar vad någon annan (fysisk eller juridisk, offentligrättslig eller privaträttslig) person tycker eller gör – även om den olydige i och för sig styrs av en viss egen övertygelse enligt vilken lagbrottet sker för ett i någon mening behjärtansvärt ändamål.(3) Även i sådana fall kan det någon gång finnas utrymme för att karakterisera agerandet som, i allmän mening, ”förståeligt”, ”modigt” eller liknande. Andra gånger förhåller det sig precis tvärtom. Här reduceras emellertid lätt den analytiska underbyggnaden till vad som i realiteten enbart är subjektivt tyckande och kan därför svårligen läggas till grund för ett artikulerat, principiellt förhållningssätt till företeelsen civil olydnad. Utrymmet för att i snävare mening, i perspektivet av gällande rätt och den demokratiska rättsstatens principer, beteckna beteendet som godtagbart är förstås mycket begränsat, även om man bör vara öppen för diskussion om gränsdragningar och komplicerade ytterlighetsfall. 

Erik Sjöman Advokat

Debattören Erik Sjöman är advokat, delägare i Advokatfirman Vinge och ledamot av Advokatsamfundets styrelse. Reflektionerna i artikeln är enbart hans egna.

1. Runesson gör en distinktion mellan okunnighet och villfarelse. Vad han anför synes ha allt fog för sig, men jag tror att Dworkin inte gör åtskillnaden på riktigt samma sätt. Enligt Dworkin finns utrymme för att även den som måhända inte explicit förstått att normen i fråga kan ifrågasättas
på konstitutionell grund och därför måhända inte är bindande – men som likväl agerat utifrån en samvetsövertygelse som rent faktiskt underbyggs av samma skäl som de överordnade normer vilkas genomslag kan leda till att den underordnade normen inte står sig – ska kunna åtnjuta den välvilligare behandling som Dworkin förordar.

2. Diskussionen är förstås inte heller ny. Se till exempel Henry David Thoreaus uppsats Civil Disobedience, 1848.

3. Jfr de i artikel 9.2 i Europakonventionen angivna förutsättningarna för att få inskränka den s.k. samvetsfriheten (”… sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”).