Fallet Johanna Möller visar att laglotten bör begravas

I Arbogamålet har Johanna Möller dömts till livstids fängelse för mordet på sin far och försök till mord på sin mamma. Modern lyckades överleva attentatet men Johanna Möller har kvar rätt till arv.

Trots sina grova brott mot föräldrarna har Johanna Möller rätt till arv efter sin mor som om ingenting skett. Här har nästan det värsta som kan drabba en familj hänt. Hon har dödat sin far, sin mors make, sina syskons far och med allvarliga personskador som följd försökt mörda sin mor. Trots detta förverkas inte Johanna Möllers rätt till arv efter modern. Modern kan inte ens göra Johanna Möller arvlös genom ett testamente, då denna som bröstarvinge alltid har rätt till laglott. Rätten till arv efter fader har Johanna Möller enligt reglerna dock förverkat genom mordet på honom. Endast om Johanna Möllers mordförsök mot modern lyckats hade hon förlorat sin arvsrätt efter modern. Johanna Möller är som ett minimum garanterad sin laglott. Det aktualiserar frågan om att avskaffa det tvångsarv som laglotten innebär. Det borde stå envar fritt att göra som den vill med hela sin kvarlåtenskap.

I Sverige kan man som barn inte bli arvlös med mindre än att man dödat sin förälder. En ultimativ ordning. En förälder kan helt enkelt inte göra sitt barn arvlöst. Det kan bara barnet själv göra genom att mörda sin förälder. Och hur tänkte lagstiftaren, då kan frågas.

Barn som till och med indirekt framkallar arvlåtarens död har rätt till laglott – varför?

Även om barnet uppför sig mycket illa mot föräldern kan han/hon alltid driva sin förälder mot ättestupan genom att exempelvis vanvårda, framkalla depression eller annan psykisk sjukdom. Genom att skända, ofreda, förtala eller misshandla sin förälder.

Endast om barnet direkt framkallat döden genom brottslig handling förlorar barnet sin arvsrätt. Ett utdraget plågande av föräldern är inte en sådan handling. Döden utlöses då inte genom mord, utan av ett utdraget plågande. Barnets knuffar mot ättestupan och döden belönas paradoxalt med att barnet får ett arv, men med vilken rätt? Bör barnet ha fördel av sin medverkan, sitt onda handlande? Svar: Nej.

Det är omoraliskt att Johanna Möllers mor, som förlorat så mycket genom dotterns brott, saknar en rätt att göra henne arvlös. Lagstiftningen bör ­reformeras och barns rätt till laglott en gång för alla begravas. ­Johanna Möllers fall är ett utmärkt exempel. Laglotten är ett förlegat tvångsarv.

Vid döden har bröstarvingar, om det inte finns överlevande äkta make, alltid rätt till hela kvarlåtenskapen. Även om den döde testamenterat all sin egendom till annan har barnen rätt till hälften – laglotten.

Ett arv är till sin natur samma sak som en gåva. Det skall inte vara någon skillnad om givaren är i livet eller död. En gåva kan man per definition aldrig tvingas att lämna genom lag. Laglotten är ett tvångsarv. Det är inte en gåva av fri vilja.

Den kränker den grundläggande egendomsrätten, den självklara mänskliga rätten att förfoga över all sin egendom. I regeringsformen 2 kap. 18 § stadgas att vår egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå den till annat än för allmänt ändamål såsom skatt etc. Denna rätt stärks ytterligare genom EU-rätten.

Laglotten som tillkom för snart 160 år sedan bör förvisas till rättshistorien. Juristprofessorn Mårten Schultz argumenterar föredömligt efter dessa linjer i tidskriften Kvartal beträffande fallet Johanna Möller. Laglotten tillkom för jordbrukets behov vid skifte av jord och som en social skyddslagstiftning för minderåriga barn.

Jordbrukarsveriges familjebildningar har kompletterats med en palett av föräldraformer som samboende, delsboende, särboende och hbtq-föräldrar, där till och med barnalstrande ibland inte ens är en sexuellt överförd konsekvens av föräldrarnas samvaro. Lagstiftningen rörande svensk och utländsk insemination har blivit tillåtande och spermagivaren ofta befriad från plikter såsom ansvar för barnet och skyldighet att lämna arv till det.

Blodet har numera mindre betydelse än de faktiska sociala relationerna mellan föräldragenerationen och barnen, oavsett om barnen är egna blodsbarn, utomäktenskapliga barn, bonusbarn eller vad de nu kan kallas. Fokus bör i stället ligga på arvlåtarens vilja och de sociala banden, inte att DNA-koden har likheter med arvlåtarens. När adoptivbarn 1958 fick rätt till arv efter adoptivförälder klipptes dennes rätt till arv efter just blodsföräldrarna.

Förr dog man ofta yngre och efterlämnade minderåriga barn. I dag blir svensken sådär 80 år. Den typiske bröstarvingen är sedan många år avvand från bröstet och långt ifrån ett barn. Ofta är arvingen mellan 50 och 60 år och har sedan länge Volvo, Villa och Vovve. Barnbarnen i sin tur är också de vuxna utan behov att bli försörjda av sina föräldrar. Laglotten är i dag lika omodern som den avskaffade änkepensionen.

Allt det arvlåtaren äger bör denne kunna disponera över som han vill.

• Om en förälder har en son som är stenrik och en dotter som är handikappad, medellös och sitter på ett servicehem. Vad är det då för fel om föräldern ger hela arvet till dottern och inget till sonen? Svar: Inget.
• Av vilket skäl skall det barn som ignorerat eller kanske till och med plågat sin förälder mot ättestupan och döden inte kunna göras arvlös? Svar: Inget.
• Varför skall inte det barn som vårdat och månat – kanske avstått från arbete eller egen familj – inte kunna gynnas och få hela arvet? Svar: Inget.
• Hur positiv är en biologisk fader till ett utomäktenskapligt barn, eller barnets farmor, till att tvångsvis lämna laglott till ett barn man kanske aldrig fått träffa på grund av en trilskande moder? Vad har de gemensamt annat än en DNA-sträng? Finns det något skäl till varför biologiskt arv skall ge rätt till arv också av egendom? Svar: Inte alls.

Att Johanna Möller har rätt till arv på detta sätt är stötande. Att mordplatsens blodfläckar vid analys skall kunna åberopas till stöd för rätt till arv väcker känslor av avsky. Hon är ett svart exempel på att lagstiftningen måste moderniseras. Etik och lag bör gå i takt med tiden och rätten till laglott tas bort.

Svante Thorsell, advokat

Debattören Svante Thorsell ären känd advokatprofil i Göteborg med mer än fyrtio år som advokat bakom sig.