Skiljeförfaranden – dags för självsanering? Ett intressant advokatinitiativ

 Det har sagts mig att skiljeförfaranden en gång i tiden bedrevs ungefär som en gentlemannaklubb. Inte för att jag vet hur en gentlemannaklubb bedrivs, men det låter hursomhelst inte som något att sträva efter att återgå till, och då tänker jag inte bara på genusfrågan.

Nuförtiden är skiljeförfaranden big business. Det gäller såväl för många advokatbyråer som för de personer som har sin huvudsakliga inkomst från uppdrag som skiljedomare. Även andra tjänar pengar på skiljeförfaranden, till exempel skiljedomsinstitut och forensic- och värderingsexperter för att nämna några. Många gynnas ekonomiskt av att skiljeförfarandena och klanderprocesserna blir många och stora. Bland annat därför finns en risk att utvecklingen går i den riktningen och att även de förfaranden som inte skulle behöva bli så stora blir det. Detta betyder inte att jag menar att vissa skiljeförfaranden inte ska få bli mycket stora och tidskrävande och därmed dyra – sådana finns det absolut. Det är trenden vad gäller mer normala tvister än de allra största som bekymrar mig.

Har det rentav gått så långt att de vars intressen är allra viktigast att tillgodose – parterna – emellanåt fått lida? Ja, jag tror det.

Skiljeförfaranden, såväl internationella svenska som helsvenska sådana, avviker tyvärr alltför ofta från idealet, där idealet är en effektiv och rättssäker tvistlösningsform som kan genomföras relativt snabbt till rimliga kostnader. Till idealet hör också att parterna, efter att ha förhållit sig lojala till förfarandet från start till mål, respekterar utgången. Det betyder att skiljedomar endast undantagsvis ska klandras.

Det är effektiviteten som inte sällan får ge vika. Förfarandena pågår ofta väl länge och kostnaderna blir väl höga. Och på tok för många skiljedomar klandras och i många av klandermålen görs alltför många klandergrunder gällande – den ena svagare och mer krystad än den andra.

Jag vill påstå att förutsebarheten är hög både i svenska skiljeförfaranden och i svensk allmän domstol. Det är med andra ord ovanligt att man blir överraskad över utgången. Men om de allmänna domstolarna har lyckats effektivisera och snabba på processen under de senare decennierna så har skiljeförfarandena, om något, gått i den andra riktningen. De är inte snabba och billiga längre.

Det är nog inte i första hand skiljedomarnas fel att utvecklingen gått i fel riktning, även om de proffsskiljedomare för vilka skiljeuppdragen är så viktiga att de inte vill stöta sig med någon, särskilt inte ombud som kan styra fler skiljeuppdrag i dennes riktning, nog har bidragit till utvecklingen. Proffsskiljedomarna, med vissa lysande undantag, verkar ofta rädda att ryta till, att sätta ned foten, att ställa höga krav på parterna. Men störst skuld bär nog parterna själva, genom deras rådgivare, det vill säga ombuden. 

Skiljeförfaranden blir sällan effektiva om endast ena parten (eller ena ombudsteamet) agerar lojalt mot förfarandet som sådant. Skiljeförfaranden blir inte heller effektiva om ombuden är ängsliga eller om de tänker för mycket på sin egen ekonomi.

För några år sedan tog den amerikanska firman Debevoise & Plimpton fram sitt Protocol to Promote Efficiency in International Arbitration. Många av de 25 punkter som listas i det dokumentet, eller ska vi säga reklampamfletten för firman som kom på idén, är tillämpbara i svenska skiljeförfaranden också. Men det finns nog ännu mer att göra. Och sådant som kan göras annorlunda här.

För inte behöver man väl regelmässigt skriva så många långa inlagor som är fallet numera? Inte behövs väl särskilt ofta omfattande edition? Inte är det väl särskilt ofta befogat med särskilt mycket tjafs om handläggningsfrågor och invändningar av processuellt slag i skiljeförfaranden? Och visst ska tidsplaner hållas? Inte ska väl advokatfirmor specialisera sig på klanderprocesser och designa sådana som kostar miljontals kronor för klienten till ingen som helst nytta? Och tänk vad intellektuell hederlighet kan vara tidsbesparande; när det till exempel hänvisas till en bilaga och påstås att något står i eller framgår av den så ska det göra det också!

Vid diskussioner med andra processjurister under senare år har det framkommit att jag är långt ifrån ensam om att oroas över tendensen. Många har börjat uppskatta processande i allmän domstol alltmer, trots att väl skötta skiljeförfaranden onekligen har avgörande fördelar framför domstolsprocesser.

Nu har det tagits ett intressant ini­tiativ från advokathåll för att till att börja med se om det går att nå enighet om en uppförandekod i en mindre krets. Om gruppen kan enas om något är det enligt min mening därefter rimligt att ta diskussionen vidare till större krets, förslagsvis genom att överlämna ett förslag om en uppförandekod till en större organisation för vidare behandling, till exempel Swedish Arbitration Association (SAA), som för övrigt bildades genom ett annat advokatinitiativ för omkring ett decennium sedan (initiativtagare och förste ordförande var Claes Lundblad). En sedermera fastställd uppförandekod skulle det i så fall stå andra processjurister på marknaden fritt att ansluta sig till om man tycker sig kunna leva upp till dess krav. En sådan uppförandekod skulle kunna bli ett bra dokument att snegla på för skiljedomare som vill ställa krav på parter och ombud och rentav fatta obekväma beslut när ombud som har anslutit sig till den agerar i strid med den. Den skulle nog ofta kunna göra att skiljeförfarandena blev trevligare också, ju mindre ombuden krockar med varandra desto bättre. Dess största förtjänst skulle naturligtvis vara den klientnytta som borde följa av att en uppförandekod skulle skapa ett visst tryck på dem som ansluter sig, något man kanske inte bör göra om man inte är beredd att leva efter den.

Det var Daniel Vargö, advokat på en mindre firma, som tog initiativet, och ett fåtal (färre än 15) av alla de advokater i Stockholm som numera har kommersiella processer och skiljeförfaranden som huvudsyssla har bjudits in till inledande rundabordssamtal. De allra flesta inbjudna är i medelåldern med ett flertal år kvar i branschen, och många av dem har regelmässigt uppdrag inte bara som ombud utan även som skiljedomare. Intresset bland de inbjudna har varit stort. Alla inbjudna är advokater, vilket är bra eftersom vi förstår att en uppförandekod inte kan antas som gör våld på advokatens främsta plikt: att visa trohet och lojalitet mot klienten.

Det första mötet har när detta publiceras redan hållits.

Olle Flygt
Advokat

Olle Flygt är sedan över 20 år inriktad på svenska skiljeförfaranden och domstolstvister. Han undervisar också om sådana tvister i Advokatsamfundets regi. De uppfattningar som framförs i artikeln är författarens egna.