Metoo-uppropet – en högst vansklig revolution

Hittills har metoo fått större konsekvenser i Sverige än i något annat land. Det kallas för en revolution. Det hoppas jag också att det blir, det vill säga, att vi för alltid omdefinierar sexistiska och förminskande beteenden som vi hittills ansett vara normala.

Men frågan är om inte den svenska Metoo-revolutionen mer antagit karaktären av religion; ingenting får ifrågasättas, inga vittnesmål får granskas. Det är något särskilt med Sverige, våra känselspröt är mer sensibla än kanske några andras. Som när Skavlan anklagas för ”sexism” när han petar lite i Sara Sjöholms städhjälp. Frågan var ingen förtäckt anklagelse om att hon, i egenskap av kvinna, borde städa själv – tvärtom. Skavlan konstaterade bara att Sjöholm hade en sambo också. Underförstått: Kan inte män städa?

Jag tror att Metoo fått en speciell karaktär i Sverige på grund av att identitetspolitiken och den postkoloniala teoribildningen är lika stark hos oss som på amerikanska universitetscampus. Med den förförståelsen kan Metoo-aktivister på fullaste allvar säga att man inte ska ifrågasätta de förtryckta och kränkta, i det här fallet kvinnorna – alla har rätt till sin historia och andra ska bara vara tysta och lyssna.

Och visst är det befriande att se och höra alla tusentals kvinnor som äntligen vågar prata i kraft av att tillhöra ett kollektiv som samfällt har kastat av sig munkavlen. Men betyder det att vi inte får skrapa på någonting av det de säger?

Svenska journalister har hörsammat kravet att inte hantera Metoo på samma sätt som vi förväntas handskas med alla andra frågor, det vill säga källkritiskt och neutralt granskande. Vi har därmed agerat aktivister och hjälpt till att göra Metoo till en väckelserörelse i stället för en intellektuellt prövande process som hellre bygger något konstruktivt än gillrar giljotinen.

Det här har fått allvarliga konsekvenser för pressetiken. Det finns huvuden som nackats och rullat över torget inför allas åsyn, som det inte är ett dugg synd om. Men andra män har tack vare mediernas försorg tvingats bort från sina jobb, anklagade av källor för saker som ska ha hänt i deras privatliv för många år sedan. De får inte veta vilka som anklagar dem och därför heller inte försvara sig. I några namnkunniga fall känner vi journalister till omständigheter som kvinnorna inte redovisar i sina vittnesmål, men just i de delarna väljer vi att hålla hårt på pressetiken.

Genom att låta sociala medier diktera traditionella mediehus prioriteringar och bedömningar, har vi fått två parallella rättssystem. Ett där man är oskyldig tills motsatsen bevisas, där anklagelserna tröskas av den juridiska professionen. Ett där man är skyldig tills motsatsen bevisas – vilket i stort sett är omöjligt – och där det inte finns någon preskriptionstid.

Mediernas okritiska, klickberäknande agerande påverkar hela rättssäkerheten. Få har nämligen ett sådant stort inflytande över det som kallas för ”det allmänna rättsmedvetandet” – om vi med det menar folkmajoritetens uppfattning om brott och straff. Vilka siffror som helst rörande våldtäktsstatistik har fått flyga runt, utan att knappt någon har ropat stopp och belägg! Allt har varit okej, i den goda sakens namn. Metoo-rörelsen hade inte många dagar på nacken när regeringen lade fram den helt ­meningslösa, ja förmodligen kontraproduktiva, samtyckes­lagen. När opportunismen samtidigt slår sina klor i medierna och lagstiftarna, utmanas rättsväsendet på riktigt.

Rättssäkerheten är grundvalen för den liberala demokratin. Ett argument mot att kvinnan skulle ha rösträtt för hundra år sen var just att kvinnor är hysteriska och inte kan förstå hur en rättsstat fungerar. I en artikel på sajten The Globe and Mail varnar Margaret Atwood för just det här: Risken är att Metoo gör att vi kvinnor åter­igen betraktas som hysteriska och oförmögna att förstå oss på frågor som rör brott och straff, lagstiftning och rättskipning.

Det allmänna rättsmedvetandet påverkas också av att Metoo normaliserar kvinnans svaghet. Lejonparten av alla berättelser handlar om att kvinnorna känt sig så maktlösa, att de inte kunnat göra någonting. I många fall är kvinnor verkligen maktlösa, som i en våldsam fysisk situation. Men vad ska vi tänka om skådespelerskan Ellen Page som säger att hon kände sig pressad att vara med i ”pedofilen” Woody Allens film From Rome with love? Nu, flera år senare, vädrar hon sin ilska över patriarkatet. Men vem var det som ”pressade” Ellen Page att tacka ja till den rollen? Var det könsmaktsordningen eller var det den egna drivkraften att göra sig en ännu större karriär än den hon redan hade? Ringer Woody Allen är man redan så stor att man kan tacka nej, om man verkligen vill.

Om vi ska lyssna på Ellen Page, kommer vi ta ett kliv flera decennier bakåt i tiden. Metoo legitimerar att kvinnor gett upp den kontroll de trots allt ändå har över sitt liv, Metoo omyndigförklarar kvinnor på ett förmodernt sätt. Det går ju inte ta oss på allvar om vi aldrig kan säga nej eller sätta gränser.

Om halva mänskligheten är så svag och bräcklig som Metoo-rörelsen påstår, etableras kravet att lagstiftarna måste göra något. Påståendet som nu blivit manifest, att svenska kvinnor saknar rättssäkerhet, är oerhört allvarligt och riskerar undergräva hela statens legitimitet.

den postkoloniala tankegången yttrar sig också i kravet på ”trygga rum” och ”säkra zoner”. Det var för övrigt samma kampstrategi som låg bakom den alternativa bokmässan: Vi vägrar kliva in i samma rum som ”fascisterna”, vi ordnar en egen lokal dit bara likasinnade får komma. Den som ropar på trygghet ropar också på kontroll. Det är väl därför som allt möjligt, till exempel en alltför ihärdig flirt på Vänsterpartiets fest, plötsligt polisanmäls. Festen var inte en ”tryggt rum”, alltså måste staten se till att mannen lagförs.

Men den som ropar på trygga rum i alla situationer – extremfallet är kravet att svarta ska dömas av svarta domstolar etc. – underkänner idén om det rationella samtalet, det vill säga det grundackord som vi byggt både demokratin och rättssamhället på.

Ska metoo verkligen bli något som förändrar normsystemet måste vi tillsammans, män och kvinnor, diskutera en räcka exempel i den gråzon av beteenden som inte är olagliga, men möjligen oetiska. Eller helt enkelt bara exempel på hur taffliga vi kan vara när vi försöker uppvakta varandra. Metoo ägnar inte en tanke åt hur sårbara även män kan vara i det som kallas för ”the game”.

Ett jämställt samhälle måste vara ett mänskligt samhälle, säger Lars Stiernkvist (S) med anledning av Lars Ohlys öde. Ingen kan väl vilja leva i ett samhälle där det finns en obefintlig förståelse för felsteg? Visst är det viktigt med principer, men det måste också finnas utrymme för nyanser och förlåtelse.

Revolutioner är svåra saker, det vet alla som kan det minsta lilla historia. Jag vågar inte tänka på vad som händer när den yngre generationen, så förbluffande nymoralistisk och överlag kränkt och ovillig till diskussion och samtal, tar över parlament och lagstiftning.

Åsa Linderborg

Åsa Linderborg, doktor i historia, kulturchef på Aftonbladet och författare till den självbiografiska boken Mig äger ingen. Utkommer i mars med en essä om populism tillsammans med Göran Greider. Linderborg skriver om bristen på kritisk granskning av Metoo-uppropet och de negativa följder som uppropet riskerar att få, inte minst för kvinnor.