Mary Robinson kämpar för ökad klimaträttvisa

Vänligt och samtidigt med stor värdighet väcker Mary Robinson direkt sin omgivnings sympati när hon anländer till Advokatsamfundets kansli på Djurgården i slutet av november 2016, på förmiddagen samma dag som prisceremonin ska hållas. På klingande irländsk engelska berättar hon öppenhjärtigt om sitt hängivna arbete för klimaträttvisa, jämställdhet och mänskliga rättigheter. Tre återkommande och tätt sammanflätade ämnen i hennes värld.

Mary Robinson växte upp med fyra bröder på Irland. Hon brukar säga att det var hennes bröder som tvingade henne att bli medveten om mänskliga rättigheter och jämställdhet. Mary Robinson beskriver sig själv som en pojkflicka när hon växte upp, som tidigt insåg att hon starkt ogillar översittare. Det faktum att båda hennes föräldrar var läkare bidrog till att göra Mary medveten om att hon hade samma rättigheter och möjligheter till utbildning som sina bröder.

Efter juristexamen vid Trinity College i Irland reste hon till USA och Harvard University för att studera. Där umgicks hon med idealistiska lärare och studentkamrater. Hon fascinerades av de unga människor hon mötte som kände att de kunde förändra saker och ting. Själv kom hon från ett land där du om du var ung, inte minst kvinna, förväntades vänta på din tur.
– Du förväntades inte bli alltför engagerad, du förväntades bli gift, säger hon och skrattar till.

Enligt Mary Robinson har hennes långa och framgångsrika karriär mest kännetecknas av tillfälligheter. Hon har aldrig planerat den steg för steg. Ändå går det att se en röd tråd genom hennes karriär.
– Ibland låter det pompöst när jag säger det, men det är sant. Jag har alltid haft en inre känsla för rättvisa och hatat orättvisor. Kanske kommer det från att ha vuxit upp med fyra bröder vad vet jag, säger hon och tillägger:
– Den stora orättvisan i dag handlar om klimatförändringen. Det är den största orättvisan som jag vill bekämpa.

Foto: Tom Knutson

Enligt Mary Robinson innebär priset en uppmuntran och ett erkännande för den fortsatta kampen för mänskliga rättigheter. Hon känner sig vara djupt hedrad över att få Stockholm Human Rights Award 2016.
– Det är en svår tid för vår värld. Vi lever i en tid med alldeles för mycket hatpropaganda och främlingsfientlighet som inte borde finnas i ett civiliserat samhälle men som ändå gör det. Att få priset i en sådan tid påminner mig om någonting väldigt fundamentalt. Mänskliga rättigheter är och har alltid varit en kamp. Det är till alla dem som strider för det som jag tillägnar det här priset, säger hon och tillägger att i tider som dessa kan priset ha en särskild betydelse; då många migranter och flyktingar som försöker ta sig till Europa har det svårt, muslimer i USA möter ökat motstånd, och då kampen för kvinnors rättigheter och jämställdhetsarbetet riskerar att drabbas av bakslag. Världen riskerar, enligt henne, att drabbas av betydande bakslag inte minst under USA:s president Donald Trumps ledning.
– Jag tror att vi måste inte att det kommer att bli en svår tid de kommande åren. Det här priset får mig att hänge mig ännu mer åt kampen, därför att det är en kamp, säger hon med lika delar beslutsamhet och trotsighet.

Mary Robinson beskriver hur hon sent i sin yrkesgärning blev engagerad i klimatfrågan. Vilket inte var så konstigt eftersom hon arbetade med andra frågor i FN än klimatfrågor.
– Vi befann oss i separata silor. Jag ägnade mig åt mänskliga rättigheter, andra delar av FN ägnade sig åt klimatfrågor, konstaterar hon krasst.

Hennes uppvaknande började då hon reste i Afrika i tjänsten i början av 2000-talet och träffade representanter för olika lokalbefolkningar som på ett likartat sätt beskrev hur klimatet hade förändrats. Hur de drabbades av allt värre väderklimat med ömsom långa torrperioder, ömsom svåra skyfall och översvämningar. Hur arbetet med att så och skörda grödor blivit omöjligt att planera eftersom naturen ändrat sitt beteende i grunden. Och allra mest drabbades de fattigaste.
– De jag träffade sa: ”Vi har inte längre tillgång på mat på det sätt som vi brukade när jag växte upp i min by. Vi var fattiga men vi hade tillräckligt att äta. Nu är allt så mycket värre.”
– Jag förstod att det här hade en enorm påverkan på mänskliga rättigheter, berättar hon.

Nicholas och Mary Robinson. Foto: Johan Persson 

När Mary Robinson insåg kopplingen mellan klimatförändringar och deras negativa effekter på mänskliga rättigheter insåg hon att det här var en fråga om rättvisa.

Det ledde henne till att formulera begreppet klimaträttvisa och hon inledde sitt arbete för klimaträttvisa från ett utvecklingsperspektiv. Hon konstaterade det djupt orättvisa i att de människor som är mest sårbara för klimatförändringarnas inverkan är de fattiga, de maktlösa och de marginaliserade över hela världen.

Mary Robinson betonar att det är nödvändigt att se klimatfrågan från ett utvecklingsperspektiv. De industrialiserade länderna måste minska sina utsläpp, bli mer energieffektiva, och så snabbt som möjligt övergå till förnybar energi. För länder i utvecklingsområden och framväxande ekonomier, är problemet och utmaningen att växa utan utsläpp. Därför behöver de få tillgång till ren energi. Mary Robinson slår fast att det behövs en global vision för år 2050 som innebär en värld där koldioxidutsläpp ska minskas till noll och där det finns noll fattigdom.

– Jag är full av entusiasm över det arbete som vi gör eftersom vi för upp frågan om klimaträttvisa på agendan och på så sätt hjälper vi dem som påverkas mest av klimatförändringen.

När Mary Robinson blickar ut över tillståndet i världen beskriver hon hur det visserligen sker viktiga framsteg på klimatområdet, men samtidigt står världen inför kanske större utmaningar och hot än någonsin.

Engagerat berättar hon om stora klimatmöten runt om i världen, och de stora framgångar som hon anser att bland annat Parisavtalet innebär. Hon berättar att tidigare var ”klimatvärlden inte alls jämställdhetsorienterad” men inte minst tack vare hennes arbete har frågan om jämställdhet och klimatarbete kommit att förenas tydligare.

Enligt Robinson ser allt fler kopplingen tydligt mellan klimatförändringen och klimaträttvisa. Hon känner sig stärkt av att man har lyckats uppmuntra regeringar att mer på allvar ta in aspekter som mänskliga rättigheter och jämställdhet i klimatarbetet. Det finns en påtaglig och tydlig vilja bland världens ledare i dag om klimatfrågans betydelse för mänskligheten.

Hoppfullt konstaterar hon att ett stort antal regeringar har tagit klimat­arbetet vidare från en global till en nationell nivå då Parisavtalet implementeras. Och runtom i världen har många städer redan slagit in på en väg som syftar till att göra dem till hållbara städer. Kombinationen civilsamhället, en politisk vilja och näringsliv är mycket slagkraftig i arbetet för att göra världen mer klimaträttvis.

Men allt går inte åt rätt håll. Det har hela tiden funnits problem och svårigheter i hennes arbete för ökad klimaträttvisa. Till en början var det ”silosynsättet”. Hos klimatförhandlarna fanns en utbredd uppfattning om att förhandlingarna var komplexa nog som de var. Att då ta in frågor om jämställdhet och inte minst mänskliga rättigheter skulle göra dem än mer komplexa. Fast det synsättet har man kommit förbi, inte minst tack vare att ett stort antal länder nu har förbundit sig att främja och respektera de mänskliga rättigheterna i de klimatåtgärder som man genomför.
– Det är oerhört viktigt att implementeringen görs på så sätt att de mänskliga rättigheterna och jämställdhet respekteras. Vi ser i dag exempel på hur projekt som syftar till att minska utsläppen undergräver de mänskliga rättigheterna, säger hon och berättar att det genomförs satsningar i dag på ren energi, till exempel vattenkraftsprojekt, utan att hänsyn tas till de lokala ursprungsbefolkningarna.

Mary Robinson betonar att det inte går att ta genvägar i klimatarbetet, utan det måste gå hand i hand med att man visar hänsyn till de lokala ursprungsbefolkningarna.

En annan tilldragelse som hon själv spontant återkommer till och som oroar henne är vad som händer i USA. President Donald Trumps olika uttalanden på klimatområdet är illavarslande, menar Mary Robinson. Samtidigt konstaterar hon att näringslivet och stora delar av USA med städer som Chicago och delstaterna Texas och Kalifornien redan bestämt sig för att satsa på förnyelsebar energi i stället för att återvända till kol och olja.
– Näringslivet ser nu de ekonomiska möjligheterna. Det finns inte några ekonomiska möjligheter i kol, säger hon och konstaterar att konkurserna bland kolföretagen beror på att de är olönsamma, inte något annat.

Robinson anser att det inte är lätt att sia om hur Donald Trump kommer agera i viktiga frågor. De utnämningar han har tillkännagett inger oro, inte minst för att det handlar om personer som är så kallade klimatskeptiker eller klimatförnekare.
– Världen i dag är så övertygad om klimatförändringen att det är svårt att se även hur en brist på ledarskap i USA ska kunna förändra det, säger hon och knackar hårt i bordet.

Mary Robinson säger att om USA skulle dra sig ur Parisavtalet skulle det vara fruktansvärt eftersom USA har ett mycket stort ansvar för utsläppen av växthusgaser. Landet har byggt sin ekonomi på stora utsläpp under mycket lång tid.
– Skulle USA lämna Parisavtalet då blir det en skurkstat, säger hon med stor tydlighet.

På frågan om det finns tillräckligt med solidaritet för att skapa en mer klimaträttvis värld så svarar Mary Robinson att hon är bekymrad. Europa har inte klarat av att hantera migrations- och flyktingproblemen på ett bra sätt. Till det kommer Brexit-beslutet i England och i flera länder har nationalistiska partier framgångar. Till bilden hör att hon noterar en ökad hatretorik utifrån etnicitet. Och även i USA kan man notera liknande illavarslande trender.

Robinson påminner om att det alltid har varit en kamp för de mänskliga rättigheterna och att situationen i dag på sätt och vis påminner om hur det var 1945 efter två världskrig, folkmord på Europas judar och världen som var på väg in i det kalla kriget och som gjorde en uppdelning mellan väst och öst. 1945 fanns det ett kärnvapenhot som hotade världen på ett liknande sätt som klimatförändringen gör i dag. Då insåg FN att mänskligheten inte kunde tillåta krig och på det byggde man de universella mänskliga rättigheterna.
– I den situationen fick vi deklarationen om de mänskliga rättigheterna och deras värderingar som är universella, sammanfattar hon och tillägger att vi måste erinra oss och på nytt bekräfta dem i praktisk handling och införa dem på nationell nivå.

Det som gör Mary Robinson mest orolig över är att tiden inte ska räcka till. Dessutom är det ytterst oroande att de negativa prognoser som klimatforskare har gjort ser ut att förverkligas snabbare än de befarat.
– Tiden håller på att rinna ut för oss. Jag tror att världens länder är mycket medvetna om det. För länder som redan påverkas av klimatförändringen är det är en kamp mot klockan, säger hon och tillägger att det kommer att krävas massiva insatser för att ställa om samhället mot en hållbar utveckling. Ändå är det inte något egentligt val som mänskligheten har.
– Vi kan inte vara en så dåraktig art att vi inte skyddar vår egen framtid för våra barn och barnbarns skull.

På frågan om hon är en optimist eller pessimist svarar Mary Robinson med att citera ärkebiskop Desmond Tutu.
– Jag är inte en optimist utan en hoppets fånge!

Det är ett utryck som hon funderat mycket över. Det är avgörande att hålla hoppet levande. Om man endast tecknar den tämligen dystra bilden över det faktum att vi inte är på rätt kurs att minska de skadliga utsläppen tillräckligt för att världen ska vara trygg då försvinner all energi. Män­niskor känner sig hjälplösa.
– Men om du i stället säger: ”Jo, ­saker och ting är svåra, men vi har möjligheten att göra någonting!” så väcker du hopp. Det är inte så att glaset är halvfullt, men det finns någonting där att bygga på, säger hon och knackar återigen bestämt i bords­skivan.

Mary Robinson

Mary Robinson och hennes make Nicholas, som bland annat är jurist, författare och en framgångsrik tecknare, träffades under studietiden. De bor numer åter i Dublin, har tre barn och flera barnbarn. På sin lediga tid vistas hon gärna på det lantställe hon och maken har på Irlands västkust. Där går hon gärna långa promenader. Hon är mycket förtjust i att läsa, inte minst poesi, framför allt de klassiska irländska poeterna: ”De är mina vänner och jag återvänder ofta till dem.” 

Robinson var republiken Irlands första kvinnliga president 1990–1997. Mellan 1997 och 2002 var hon FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Mellan 2008 och 2010 ordförande i Internationella Juristkommissionen. Hon utbildade sig först vid Trinity College och King’s Inns i Dublin, och senare vid Harvard University i USA. Därefter undervisade hon på Trinity College fram till 1990 då hon valdes till president. Som president anses hon allmänt ha omdanat Irland, och hon tillskrivs att ha vitaliserat och liberaliserat presidentämbetet.

Källa: Mary Robinson Foundation, ILAC, Wikipedia m.fl.

Så arbetar Mary Robinson Foundation – Climate Justice

Som ordförande i stiftelsen Mary Robinson Foundation – Climate Justice arbetar hon för global rättvisa åt de människor som är mest sårbara för klimatförändringarnas inverkan – de fattiga, de maktlösa och de marginaliserade över hela världen. Organisationen har sitt kontor i Dublin och består förutom av Mary Robinson, som arbetar pro bono, av sex medarbetare och en konsult. Trots den ringa storleken har man lyckats skapa stor uppmärksamhet.
– Vi är väldigt ambitiösa för att vara en så liten organisation, kommenterar hon.

Mary Robinson berättar att tack vare sin långa yrkeskarriär, där hon tidigare varit såväl president i Irland som FN:s högkommissionär för de mänskliga rättigheterna, fortfarande har hon vissa FN-uppdrag, så har hon ett unikt nätverk.
– Vi har tillgång till beslutsfattare och vi försöker använda den möjligheten för att tala för dem som behöver ha den tillgången. 

Läs mer om stiftelsen här