Landets största företag ska hållbarhetsredovisa

I en proposition från i juni föreslår regeringen att alla svenska företag av en viss storlek ska upprätta en hållbarhetsrapport med information om miljö, ­sociala förhållanden, personal, respekt för mänskliga ­rättigheter samt hur de arbetar för att motverka korruption. Propositionen, Företagens rapportering om hållbarhet och mångfaldspolicy (2015/16:193), innebär att alla företag som uppfyller fler än ett av kriterierna – 250 anställda, en nettoomsättning på 350 miljoner kronor och 175 miljoner kronor i balansomslutning – ska hållbarhetsredovisa.

I rapporten ska företagen bland annat beskriva sin policy i hållbarhetsfrågor och de största riskerna som är kopplade till verksamheten. Om företaget saknar en policy i någon hållbarhetsfråga ska det framgå av redovisningen varför så är fallet. Dessutom föreslås att de 50 största noterade bolagen i sin bolagsstyrningsrapport ska upplysa om vilken mångfaldspolicy som tillämpas av styrelsen när det gäller till exempel ålder, kön, utbildning och yrkesbakgrund.

De advokater vi har intervjuat välkomnar att det av propositionen tydligt framgår vad som avses med hållbarhet. I propositionen nämns FN:s Global Compact-initiativ, där fyra områden pekas ut för företagens ansvarstagande – mänskliga rättigheter, arbetsvillkor, miljöhänsyn och antikorruption.

– Nu framgår det konkret vilka områden företag måste arbeta med och utvärdera ur ett riskperspektiv, säger Vinges vd Maria-Pia Hope.

Redovisningskravet föreslås träda i kraft den 1 december 2016 och tillämpas första gången det räkenskapsår som inleds efter den 31 december 2016.

EU-direktiv

Syftet med rapporteringskravet, som bygger på ett EU-direktiv, är att göra information om hur svenska företag arbetar med hållbarhetsfrågor öppen och jämförbar. Det är viktigt att samma regler gäller i Sverige och EU, poängterar Gunnar Rimmel, professor i redovisning vid Jönköping International Business School och forskare vid Gothenburg Research Institute.

– Svenska företag är i hög grad internationella och möter internationella krav. Vill de konkurrera med att de är miljövänliga är det en fördel om de kan jämföra sig med andra företag i EU.

De nya redovisningskraven ska, enligt regeringen, vara ett stöd för företagen och samtidigt ge medborgare, investerare och andra intressenter en bättre möjlighet att följa upp företagens arbete. Fler ska därmed kunna fatta informerade beslut om vilka företag de vill investera i eller handla med.

Ledningsfråga

En följd av regeln är att företag som inte har ett aktivt hållbarhetsarbete måste förklara hur de inom en snar framtid avser hantera sina risker.

– Det gör att frågorna kommer upp på styrelsens agenda, de blir en ledningsfråga, säger Maria-Pia Hope och får medhåll av övriga advokater som vi har intervjuat.

Även Swedwatch tror att lagstiftningen gör att företagen höjer ribban för sitt hållbarhetsarbete.

– Det är positivt att det blir en självklar del av företagens verksamhet att hållbarhetsrapportera. Redovisningskravet är ett viktigt steg mot att utveckla och få mer lagstiftning på hållbarhetsområdet. Fler bindande krav gör att fler företag arbetar med de här frågorna, säger Théo Jaekel, researcher och jurist hos organisationen.

Gunnar Rimmel välkomnar också att företagens hållbarhetsarbete börjar regleras. Utan reglering är risken, enligt honom, stor att företagen bara rapporterar om det som är fördelaktigt för dem själva. Gunnar Rimmel anser dessutom att hållbarhetsrapporteringen hjälper företagen att fatta bättre beslut.

– Dåliga beslut och negativ publicitet går att undvika om det är tydligare reglerat vilken information företagen måste lämna ut. Med en reglering blir hållbarhet en naturlig del av företagens kultur. Det finns ett mervärde för företagen i att rapportera om hållbarhet, säger han.

En annan konsekvens kan bli att företagen slutar att göra affärer i länder där det finns utredd korruption.

– Är det en tillväxtmarknad företaget måste lämna blir ju omsättningen mindre. Samtidigt påverkas företaget inte av skandaler, vilket är positivt för varumärket, säger Gunnar Rimmel.

Studier från Sydafrika visar också att efter en övergång till en reglerad hållbarhetsrapportering blir informationen bättre, vilket uppskattas av investerarna.

– Företagen får lättare tillgång till kapital på aktiemarknaden. Vinsten av hållbarhetsrapporteringen kan därför bli mycket större än de små kostnader företagen har initialt för att rapportera, säger Gunnar Rimmel.

Otydliga krav

Regeringen anser inte att alla företag ska rapportera om alla hållbarhetsaspekter, utan vill att bolagen rapporterar om de aspekter som är relevanta för just deras verksamhet.

Mannheimer Swartling ser positivt på att det inte blir nödvändigt för företagen att följa en viss rapporteringsstruktur, utan att de ska rapportera om det som är väsentligt för deras verksamhet och förklara varför de väljer bort att rapportera om vissa frågor.

– Bolagen som ska rapportera är olika stora, är verksamma i olika branscher, har exponering mot olika marknader och har olika ägande. Det vore konstigt att standardisera och styra rapporteringsstrukturen när verksamheterna ser så olika ut, säger advokatbyråns hållbarhetschef Emma Ihre.

Svenskt Näringsliv tycker också att det är bra att den svenska lagstiftaren inte har valt att ställa högre krav på vad hållbarhetsrapporten ska innehålla än vad som gäller i resten av EU.

– Men vi befarar att andra europeiska länder kan komma att lägga till olika krav när de genomför lagen. Det kan vara ett stort problem för företag som bedriver verksamhet i olika länder och kan göra det svårt att upprätta en rapport för hela koncernen, säger Sofia Bildstein-Hagberg, expert på finansiell rapportering hos organisationen.

Swedwatch, som visserligen ser positivt på det nya redovisningskravet, hade däremot gärna sett att det var tydligare.

– Det enda som krävs är att någon form av hållbarhetsrapportering ska upprättas. Det är upp till företagen att avgöra vad de ska rapportera om och på vilket sätt. Då blir det dels svårt att mäta hur företagen presterar, dels svårt och jämföra företag och branscher med varandra, säger Théo Jaekel.

Han befarar att hållbarhetsrapporteringen i mångt och mycket kommer att se ut på samma sätt som i dag, då det är frivilligt, det vill säga att vara övergripande och innehålla väldigt selektiv information.

Swedwatch hade gärna sett att hållbarhetsregleringen hade byggt på FN:s vägledande principer. Frågorna som ska besvaras, enligt riktlinjerna, är konkreta och gäller till exempel vilka hållbarhetsrisker som har identifierats och hur de har hanterats.

– Det hade varit bra om det i lagstiftningen hade funnits tydliga krav kring vad företagens hållbarhetsrapportering ska innehålla. Nu räcker det till exempel att ha en policy som säger att företaget inte accepterar barnarbete, säger Théo Jaekel.

En tydligare och hårdare reglering vore även ett effektivt sätt att tvinga företag som inte sköter sig till bättring, anser Gunnar Rimmel.

– Den som bryter mot reglerna kan då ställas inför rätta och dömas till exempelvis skadestånd.

En tydligare lagstiftning är dessutom något som efterfrågas av företagen, åtminstone av dem som har ett aktivt hållbarhetsarbete, enligt Niklas Egels Zandén, docent i företagsekonomi vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

– Många av de företag som ligger i framkant tvingas nu konkurrera med företag som har icke-hållbara affärsmodeller och lösningar, säger han.

Lite stöd

Regeringen uppskattar att ungefär 1 600 företag kommer att beröras av kravet på att hållbarhetsredovisa. Det svenska redovisningskravet blir därmed mer långtgående än vad EU-direktivet kräver. Hade direktivet följts hade endast de 100 största företagen blivit redovisningsskyldiga.

Vinges CSR-chef Parul Sharma tror dock att fler än 1 600 svenska företag påverkas.

– Företagen som omfattas direkt kommer att ställa krav på dem de samarbetar med, leverantörer och kunder, att redogöra för sitt hållbarhetsarbete, säger hon.

Svenskt Näringsliv anser att rapporteringskravet blir en stor utmaning för många av de mindre och medelstora företagen. Stora företag har redan upprättat hållbarhetsredovisningar i flera år. För dem innebär det nya kravet därför ingen större förändring, enligt Sofia Bildstein-Hagberg.

– Mindre och medelstora företag har inget system för att rapportera icke-finansiell information. De saknar den traditionen och den kunskapen.

Hon får medhåll av Johan Genneby, managing partner på hållbarhetsbyrån Beyond Intent. Han är positiv till den ökade regleringen på hållbarhetsområdet och att företagen får ett ramverk att förhålla sig till. Men efterforskningar som hållbarhetsbyrån har gjort visar att små och medelstora företag anser att det inte finns tillräckligt med stöd och att de inte har tillräcklig kunskap om hur de ska arbeta med hållbarhet.

– Många små och medelstora företag saknar verktyg och kunskap om hur de konkret ska arbeta med hållbarhet och i ännu större utsträckning hur de ska rapportera. Många företag vet inte hur de ska hitta information om hur de ska arbeta med bland annat mänskliga rättigheter. Om det här är en politiskt prioriterad fråga borde det till exempel finnas kontaktpunkter dit det går att vända sig för att få hjälp, säger Johan Genneby.

Sofia Bildstein-Hagberg befarar att företagens konkreta hållbarhetsarbete kan bli lidande till följd av redovisningskravet.

– Den här regleringen ställer främst krav på rapportering, inte att man ska bedriva hållbarhetsarbete. För mindre företag som har en snäv intressentkrets riskerar detta att endast bli en administrativ pålaga. Företag som bedriver verksamhet med bristande resurser kan komma att tvingas dra ner på det konkreta hållbarhetsarbetet för att istället lägga resurserna på administration och rapportering, säger hon.

Kostnader

Sofia Bildstein-Hagberg bedömer att många företag kommer att behöva anställa personal för att upprätta hållbarhetsrapport, göra riskanalyser och avgöra vilka områden företaget förväntas rapportera kring mot bakgrund av sin affärsidé och verksamhet. Dessutom måste personalen utbildas i hur rapporteringen ska gå till och det som ska mätas måste definieras.

– Min erfarenhet är att företag tar oerhört allvarligt på rapporteringsfrågor. De vill inte kommunicera siffror som inte kontrolleras och revideras. Det krävs mycket arbete och dokumentation kring det. Jag tror inte att medvetenheten om det har varit särskilt stor hos dem som har utformat lagen, säger Sofia Bildstein-Hagberg.

I lagförslaget anges att kostnaderna för att upprätta en hållbarhetsrapport väntas ligga på mellan 5 000 och 40 000 kronor per år.

– Det är en väldigt låg siffra. Vi har gjort en ovetenskaplig enkät bland några börsföretag och frågat hur mycket deras hållbarhetsrapport ungefär kostar. Då fick vi ett spann på mellan 500 000 och 2 miljoner kronor. Det är en mer realistisk siffra, säger Sofia Bildstein-Hagberg.

Swedwatch tycker att de som hävdar att regelbördan blir för stor för små och medelstora företag har missuppfattat hur FN:s vägledande principer om företagande och mänskliga rättigheter fungerar. Enligt riktlinjerna ska företagen göra en kontinuerlig risk- och konsekvensanalys av sin verksamhet.

– Det är ett flexibelt verktyg som anpassas till företagets storlek och bransch. Ett litet företag, som har mindre resurser, har även färre leverantörer. Ett sådant företag behöver inte göra en lika omfattande riskanalys som ett stort företag som har verksamhet i hundra länder och tusentals leverantörer, säger Théo Jaekel.

Även Gunnar Rimmel har svårt att se hur hållbarhetsrapporteringen skulle kunna handla om några enorma kostnader. Enligt honom finns redan information om utsläpp, korruptionsrisker och miljöpåverkan internt hos många företag.

– Men det kan hända att informationen inte finns centraliserad och att företagen upplever det som ett problem. Det är inget orimligt krav att de måste koordinera verksamheten nu. Men självklart blir det ett merarbete initialt, då företagen måste gå igenom sin verksamhet och ta reda på var informationen finns, säger han.

Frivillighet

Svenskt Näringsliv hade föredragit att det även fortsättningsvis skulle vara frivilligt för företagen att hållbarhetsrapportera.

– Det har hittills gått alldeles utmärkt på frivillig väg. Det saknas stöd för att marknaden saknar den information som det nu kommer att lagstiftas om, säger Sofia Bildstein-Hagberg.

Både Gunnar Rimmel och Théo Jaekel tycker till skillnad från Svenskt Näringsliv att det vore bra om alla företag omfattades av den nya regleringen.

– Det borde vara lika självklart för ett företag att rapportera kring sitt hållbarhetsarbete som att göra en finansiell årsredovisning, säger Théo Jaekel.

Fler uppdrag

Såväl Wistrand och Vinge som Mannheimer Swartling räknar med att den nya redovisningsregeln kommer att innebära fler uppdrag för de affärsjuridiska advokatbyråerna. Redan innan regeln har trätt i kraft kommer det in många förfrågningar om hur redovisningen ska gå till och följas upp.

– Bolag som i dag inte gör någon riskanalys av hållbarhetsfrågor eller som saknar processer och system för att hantera hållbarhetsrisker kan behöva hjälp. Det blir ytterligare en del av vår rådgivning, säger Emma Ihre, hållbarhetschef på Mannheimer Swartling.

Gunnar Rimmel beskriver hållbarhetslagsregleringen som ett steg i rätt riktning – och han tror att den blir tydligare och skärps med tiden.

– Intressenterna kommer nog att börja efterfråga mer exakt information så småningom. Jag tror att vi kommer att få se krav på sifferuppgifter om till exempel vatten- och energiförbrukning framöver, säger han.

Om företagens verksamhet fortsätter att få negativa effekter på omvärlden finns det bara en lösning, enligt Niklas Egels Zandén.

– Då måste staten gå in med en väldigt hård lagstiftning och reglera verksamheten. Det är möjligt att det är där vi är om 10–15 år.