Chefs-JO Elisabet Fura på väg på mot friare liv

Efter fyra år som chefs-JO råder uppbrottstider för Elisabet Fura när vi möts en sommardag i mitten av juni. Hon har tagit ner sin privata konst från väggarna i sitt ljusa kontorsrum och endast tavelspikarna är kvar. Rummet, som har fönster som vetter åt två väderstreck, varav det östra mot Kungsträdgården, har en modern soffgrupp klädd i grått tyg och på golvet ligger en stor cirkelformad grön matta. Elisabet berättar att nu sorterar hon, ”tuggar” olika dokument och rensar även ut böcker, men det är svårt att slänga dem. På en hylla står en rad böcker, ”kanske du vill ha någon?” frågar hon vänligt.

När Elisabet tillträdde uppdraget som chefs-JO tillfrågades hon om hon inte tyckte att det skulle bli fjuttigt jämfört med att vara domare i Europadomstolen, där fick hon hantera de största av frågor, som dödsstraff och när livet egentligen uppstår. Men det har hon inte tyckt för ett ögonblick. Hon har sett uppdraget som chefs-JO som en chans att betala tillbaka allt det hon fick i rollen som domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Entusiastiskt och levande berättar hon att när man har fått en sådan unik chans, som hon fick att vara ute i Europa och bidra till Europakonventionens praxissamling, och får frågan om man vill komma tillbaka och göra något annat då känner man att det är ”payback time”.

– Det låter banalt att säga att man ska betala tillbaka. Men jag tycker ändå att det handlar om det också, utan att det för den skull har varit en uppoffring, för det har det inte varit. Men det känns väldigt bra att det som jag lärde mig i Strasbourg har jag kunnat föra tillbaka på olika sätt i JO:s verksamhet.

 

Mål som JO

När hon tillträdde som chefs-JO hade Elisabet Fura det uttalade målet internt att JO skulle fortsätta på den inslagna vägen att vara relevant och tydlig, och gärna än mer.

– Jag har fyllt på det med att säga att vi ska vara den som ger röst åt dem som ingen röst har, säger Elisabet och tillägger med ett litet fniss att det outtalade målet var:

– Att klara av det här utan att göra bort sig!

Hon har en stadig blick, söker gärna ögonkontakt och gestikulerar ofta, särskilt när det är något som hon vill understryka.

Elisabet betonar att JO:s styrka är att myndigheten ska förändra saker som är dåliga men också samtidigt vara en återhållande kraft.

– Samhällsutvecklingen går väldigt snabbt på många områden, inte minst det tekniska. Då gäller det för oss att vara lite som kärringen mot strömmen och säga att regelverket säger så här så ni kan inte bara susa förbi. Det är inte så sexigt men det behövs.

På frågan om vad som har varit kännetecknande för att vara chefs-JO svarar Elisabet med att citera en medarbetare:

– Att vara JO är som att sitta i ett ­glashus och kasta sten, säger hon, skrattar stort och tillägger att uppdraget är synnerligen brett och att det också finns ett enormt intresse ute i världen för JO:s uppdrag. Arbetet som chefs-JO har varit mycket omväxlande: klagomålshantering, inspektionsresor, besök, konferenser och omfattande kontakter med JO:ar i andra länder.

JO-ämbetet beskrivs inte sällan som en svensk exportsuccé. Elisabet berättar förtjust att hon nyligen fick höra ett nytt engelskt verb av en amerikansk professor, nämligen: ”ombudsing”. ”In your ombudsing you could use these tools.” På många håll i världen ser man upp till JO som en förebild och som en inspiration till nya JO:ar eller ”ombuds” som de säger. Elisabet beskriver hur hon har haft täta kontakter med ombudsmän från olika delar av världen. Svenska JO bjuds ofta in till andra länder för berätta om sitt arbete. Man har även täta kontakter med EU-ombudsmannen. Olika länders JO:ar arbetar med olika utmaningar.

– Det spännande med de internationella kontakterna har varit att oavsett om de kommer hit eller vi åker ut så är det samma frågor fast i olika förklädnad. Man har alltid något att lära sig. Man tar alltid något med sig hem.

JO:s inre förändringar

Elisabet konstaterar att de fyra år hon varit chefs-JO är en kort tid i JO:s perspektiv (år 2009 200-årsjubilerade JO). Det Elisabet inriktat sig på handlar till stor del om organisationsfrågor. När Elisabet kom till JO kunde hon få känslan av att det var fråga om fyra ämbeten, eftersom det är fyra ombudsmän, i stället för ett. Det fanns en tendens till att man arbetade på fyra olika sätt. Det gjorde att ärendehantering och poolande av resurser inte blev effektivt.

– Jag insåg att det fanns en utmaning i att få ner småhäckarna mellan avdelningarna. Jag tycker att jag har lyckats med att klippa ner häckarna en bit, summerar hon.

Elisabet initierade ett ”genomlysningsprojekt”, som bland annat resulterade i en kanslihandbok, som har haft stor effekt på hur kanslierna arbetar på ett gemensamt och strukturerat sätt hos samtliga ombudsmän. Man har även arbetat med ett klarspråksprojekt och informationsfrågor. Sedan har Elisabet startat ett månatligt frukostmingel, för samtliga medarbetare, då bjuds de olika avdelningarna in för att berätta vad de arbetar med. Andra insatser är att hon började skicka ett informationsbrev en gång per vecka till alla medarbetare. Numer har man ett intranät så nu skriver Elisabet en blogg, en av flera, där hon berättar vad hon kommer att göra i veckan.

– Så att medarbetarna vet var jag befinner mig någonstans, om jag är i huset eller inte, säger hon och tillägger:

– Det jag har gjort är nog att ha skapat lite mer gemenskap.

 

Samhället i dag

Den största utmaningen i uppdraget som chefs-JO har enligt Elisabet varit att vara chef utan att vara chef. Hon kan tänka sig att det är lite grand som att vara chef på en domstol.

– Du är chef och ska leda verksamheten och bestämma verksamhetens mål i stort men själva tillsynsverksamheten som är kärnverksamheten, över den bestämmer varje ombudsman själv, hur den ska utföras och vilka objekt som ska granskas.

Vad hon ständigt försökt åstadkomma som chef är att uppmuntra medarbetarna att ta ett steg utanför ”bekvämlighetszonen” och växa som medarbetare.

– Det här är ett teamwork. En JO utan duktiga utredare och föredragande kan inte göra någonting. Så därför är det viktigt att lyfta medarbetarna, förtydligar hon.

Det roligaste med uppdraget är att det är en så utåtriktad verksamhet, de internationella kontakterna, men också att man får åka ut till myndigheter och institutioner, inspektera. Det har varit mycket spännande att få en inblick i hur Sverige fungerar. Hon konstaterar att kontakterna med politiker, framförallt KU och dess ledamöter, medier och inte minst med de svenska myndigheterna fungerar väl och att JO har konstruktiva dialoger med myndigheterna. Hon beskriver en känsla av ödmjukhet när hon tänker på alla de hjältar som finns på myndigheterna, inte minst inom vården och kriminalvården.

– Dag ut och dag in konfronteras de med en väldigt jobbig verklighet och människor som är otroligt trasiga. Men de gör ändå ett fantastiskt jobb utan att få medalj för det eller bli uppmärksammade. Enda gången de blir uppmärksammade är när någon tror att de har gjort något fel. Det handlar verkligen om vardagshjältar och hjältinnor. Man blir väldigt ödmjuk när man ser det. När man varit ute på en inspektion i anstaltsmiljö är man alldeles slut efter en dag. De här människorna arbetar där varje dag.

I sitt arbete har Elisabet lagt ner energi på att de som granskas ska känna sig bekväma och inse att JO inte är ute efter att ”hänga någon”.

– Fel begås i alla verksamheter även i JO:s. Syftet är att hitta förbättringspotential, kommenterar Elisabet.

Snabb ökning av anmälningar
Enligt Elisabets uppfattning mår JO bra sett till antalet anmälningar, resurser och de verktyg myndigheten har just i dag, men det kan ändras, betonar hon. Med en bekymrad min berättar Elisabet att det senaste året har man sett en stor ökning av antalet inkomna anmälningar. Ett normalår får man in cirka sjutusen anmälningar. Det senaste året fick JO in sexhundra fler. Eftersom siffrorna inte har analyserats färdigt är det inte helt klart varför de ökat men Elisabet tror att ökningen kan hänga samman med det stora flyktingmottagandet förra året, vilket i sin tur skapade en stor press och stress på olika myndigheter som socialtjänst, vård och skola etc.

En fråga som hänger samman med resurs- och balansfrågan är hur Sverige ska hantera en eventuell framtida människorättsinstitution, något som FN återkommande har uppmanat Sverige att inrätta. Elisabet säger att hon inte har någon personlig uppfattning i frågan men konstaterar att hamnar den hos JO är det ett faktum som JO måste förhålla sig till. 

Medierna

Elisabets strategi gentemot medierna är att vara öppen och tillgänglig. Under sin tid som chefs-JO har hon uppmuntrat medarbetare inom hennes tillsynsområde att uttala sig i medierna i de ärenden de är de mest insatta. Det har även blivit vanligare med pressmeddelanden. Dessutom har man tagit klivet in i de sociala medierna med ett Twitterkonto. Elisabet berättar att typiskt sett är lokaltidningar de som intresserar sig för JO:s verksamhet. Ofta handlar det om sakfrågan när någon lokal myndighet har anmälts till JO. När sedan JO rapporterar sitt beslut brukar de lokala mediernas intresse att rapportera vara mer begränsat, särskilt om det inte föranleder någon kritik. Kanske kan det bli bättre om besluten är lättare att förstå, funderar hon och tillägger att hon har förståelse för mediernas agerande, för ”vem rapporterar att tågen går i tid?”. Hon konstaterar att det råder en viss symbios mellan medierna och JO. Myndigheten får kännedom om eventuella missförhållanden från medierna och samtidigt skapar JO nyheter i medierna.

Elisabet berättar att i andra EU-länder finns flera exempel på JO:ar som har egna tv-program som ett sätt att nå ut till landets medborgare. Kanske något även för svenska JO? funderar hon. Hon betonar värdet av att nå ut och möta medborgarna. Det är ett område där dagens JO kan bli bättre.

Just när det gäller att komma ut till samhällsmedborgarna kan JO lära sig mer, anser Elisabet.

– Vi utgår från att människor i gemen vet vad JO är och vad JO gör. Det kanske var sant fram till för 15–20 år sedan. Men nu förändras samhället och för att fortsätta att vara relevanta och utföra vårt uppdrag bra måste vi kanske tänka på alternativa sätt att komma ut.

En delförklaring till den minskade kunskapen om JO är alla nya medborgare i landet, men även bland dagens skolungdomar, vet få vad JO är.

– Vi ska var där folk är för att vara relevanta, slår hon fast.

Svåra sidor

Till de svårare situationerna för JO hör att hantera de anmälare som fått nej på en anmälan men som inte till något pris kan förlika sig med det. Det inträffar lyckligtvis inte så ofta. Men vid enstaka tillfällen kan det uppstå svåra situationer där den missnöjde inte nöjer sig med att hota JO:s handläggare utan även hotar med att skada sig själv. Man har väl inarbetade rutiner för den typen av situationer men för de enskilda tjänstemännen kan det ändå upplevas som mycket påfrestande. Elisabet konstaterar också att internet underlättar att anmäla, i dag kommer nittio procent av anmälningarna via JO:s webb vilket är en bra och välkommen utveckling, anser hon. Men å andra sidan är det väldigt lätt att göra en anmälning vilket kan trigga igång vissa personer. Men som Elisabet ser det är det svårt att komma till rätta med det. 

Karriären

Till en början hade Elisabet planer på att satsa på musiken eftersom hon spelade klassiskt piano. Hennes föräldrar rådde henne dock att skaffa ett yrke med tryggare arbetsvillkor. Att det blev juridik var mest en slump. En kamrat hade skrivit in sig på Juridicum i Stockholm, och Elisabet tyckte att det verkade bra, inte minst eftersom det inte var mycket obligatoriska föreläsningar. Det innebar att hon kunde fortsätta med sin hobby, musiken.

 – Lite motvilligt blev jag intresserad av juridiken och tyckte att det var roligt, säger hon och berättar att hon liksom många unga, hoppas hon, är intresserade av rättvise- och samhällsfrågor och kopplingen mellan juridik och politik.

Elisabet säger att hon inte ägnat sig åt karriärplanering, inte heller tycks ett medvetet byggande av nätverk vara hennes kännetecken. I stället har nyfikenhet och en lust att ta sig an nya utmaningar tagit henne framåt.

Det finns inte någon tydlig röd tråd, men det finns dock en tunn röd tråd som går att följa och det är intresset för MR-frågor. Nyfikenhet och viljan att anta nya utmaningar förde henne till advokat­yrket, vidare till ordförandeskapet för Advokatsamfundet, ut i Europa till Europadomstolen och sedan åter till Sverige och uppdraget som chefs-JO. Till det kommer en rad olika andra uppdrag.

Att ha en advokatbakgrund har varit en utmärkt tillgång under hela hennes omväxlande yrkesbana, betonar Elisabet:

– Allt jag har lärt mig som advokat har jag haft nytta av. Som advokat lär man sig att fatta beslut, lära sig av sina misstag, vara snabb och exekutiv, överblicka och sortera stora mängder information och hitta rättsfrågan, samt argumentera för en ståndpunkt.

JO:s framtida utmaningar

Elisabets övergripande mål var att göra JO ännu mer relevant. I en föränderlig värld måste JO hänga med men ändå samtidigt hålla emot. 

 – Det arbetet, kombinerat med att utveckla arbetsmetoder och bli mer synlig och mer proaktiv är en stor utmaning. Det handlar om att gå tillbaka till grunduppdraget och se till att skydda de svagaste mot övergrepp från dem som har makten. Svårare än så är det inte och ändå är det så svårt eftersom det kan se så olika ut, säger Elisabet och berättar att någon sa i ett internationellt sammanhang att ”ombudsmannens uppdrag är att viska sanningen i makthavarens öra”.

– Det säger något om paketeringen. Det är inte säkert att man når framgång om man ställer sig och skriker. Det kanske är mer effektivt att skriva de långa tråkiga besluten, prata i KU och på olika konferenser om vikten av att diarieföra handlingar, att beslut måste motiveras samt att det måste ges besvärshänvisning. Det är de små tråkiga sakerna som är viktiga, säger hon och ler.

När det gäller råd till sin efterträdare så är Elisabet kluven om att ge eller inte ge ett råd eftersom det är upp till var och en att själv välja vad man tycker att man vill eller kan.

– Men vad som har fungerat bra för mig är att vara lyhörd och öppen. Det här är en väldigt klok organisation. Sedan finns det mycket som kan utvecklas och kanske saker som bör förändras.

 

Personligt

Familj: Make, ett barn och ett barnbarn (samt ytterligare ett barnbarn väntas inom kort).

Bor: Stockholm och på en gård vid ­Estlands kust.

Läser: Tid: livet är inte kronologiskt, av Alex Schulman och Sigge Eklund

Favorithobby: Musik, så klart!

Kör: En gammal tysk cykel inköpt i Strasbourg.

Favoritapp: Omni, en bra nyhetsapp.

Favoritplats: Hemma med mina nära och kära.

Drivkraft: Nyfikenhet och glädje!

Ogillar: Falskhet

Gillar mest: Öppenhet, ärlighet och entusiasm samt att vara en del i en större helhet där man känner att man kan bidra.