Annonser

Karin Henriksson

Trender och tendenser i USA:s rättsväsende

Washington. Ett slitet amerikanskt skämt lyder:

– Jag är inte läkare, men jag har spelat läkare i tv.

Och själv skulle jag kunna skoja och säga att jag inte är advokat, men har fått försöka sätta mig in i juridikens vindlingar påfallande ofta i mitt jobb som USA-korrespondent.

Det sägs ju att amerikaner är ”litigous”, det vill säga benägna att med ett ”I’ll sue you”-hot ta kontakt med advokat och det kan nog hända att en del gör det, men framför allt märker man att det är vanligt på ekonomisidornas beskrivningar av olika tvister i storföretag.

Medelklassamerikaner har ofta en egen advokat som tar hand om sådant som testamenten. En aldrig sinande ström av domstolsdramer går i tv, på film – och i verkligheten. Så sent som häromdagen tyckte jag att en försvarsadvokat såg bekant ut och gjorde en sökning på hans namn. Mycket riktigt, det var han som (framgångsrikt) förde Dominique Strauss-Kahns talan mot den hotellstäderska i New York som anklagat förre IMF-chefen för försök till våldtäkt.

Med detta vill jag egentligen säga att lagar och juridik märks mer i det amerikanska samhället än i det svenska, även om jag har en känsla av att detta håller på att ändras snabbt i Sverige. Traditionen går tillbaka till sommaren 1787 när de så kallade Founding Fathers samlades i Philadelphia för att upprätta en grundlag för den nya republiken.

Denna författning bildar tillsammans med självständighetsförklaringen fundamentet som hela det amerikanska nationsbygget vilar på. Orden The Constitution uttalas ett oräkneligt antal gånger varje dag, antingen det handlar om domstolar, kongressen, gästkolumnister – eller Tea party-rörelsens och andra författningsfundamentalisters möten. 

En svensk nyhetsjournalist kommer för det mesta först i kontakt med det andra författningstillägget, det om rätten att bära vapen. Därnäst ordalydelser om ”grym och ovanlig bestraffning”, juryrättegångar, yttrandefrihet och möjligheten att åberopa det femte tillägget om att inte behöva vittna mot sig själv. När det sedan rör sig om frågor där det råder djupare motsättningar, som abort, äganderätt, samkönade äktenskap och president Barack Obamas vårdreform, krävs utflykter till förhandsbriefingar med experter, vittnen och ombud för respektive sidor. När väl beslutet meddelas blir det snabba djupdykningar på sajten scotusblog.com för att sätta sig in i resonemangen – och sedan göra dem förståeliga på svensk så kallad nyhetsprosa. 

Yttersta uttolkare av författningen är de nio ledamöterna i Högsta domstolen. Domstolen är inrymd bakom en stram pelarprydd fasad ett stenkast från kongressen. När ett mål är utsatt till förhandling råder det en nästan vördnadsfull stämning inne i den väldiga lokalen på slaget klockan 10.00 när de nio ledamöterna träder in i sina svarta kappor för att höra de muntliga pläderingarna. Exakt en halvtimme för vardera parten.

Tips till Washingtonresenärer: Det är svårt men inte omöjligt att få en plats i rättssalen när förhandlingar pågår. Annars ordnas guidade turer måndag till fredag, dessutom är utställningen (och butiken, förstås) i entréplanet utmärkt. 

Ett helt annat, och prosaiskt, skäl till att HD till synes fått större inflytande på senare tid är det politiska dödläget. Protester i domstol mot såväl beslut i kongressen som dekret från Vita huset inlämnas numera så gott som automatiskt. Nu tar inte HD upp alla fall till behandling men tillräckligt många för att det ska leda till kritik om politisering. Det senaste är beskedet att miljökrav på kolkraftverk som Obama utfärdat via myndigheten EPA, Environmental Protection Agency, inte får träda i kraft i väntan på utslag från lägre instans.

”Domstolen ger sig in i klimatkriget” konstaterade tidningen New York Times spetsigt i sin huvudledare dagen efter denna smått historiska nyhet, medan Wall Street Journals ledarblogg valde rubriken: ”Ett tillrättavisande om kolet från HD”. Wall Street Journal hälsade detta steg välkommet och menade att domstolen måste ta chansen att en gång för alla klargöra för Obama att hans maktutövning på egen hand är grundlagsvidrig. En extra släng utdelades till den demokratiske minoritetsledaren i senaten, Harry Reid, som anklagades för att ha ”packat” en av de viktiga domstolarna med liberala domare som fungerar som ”villiga medhjälpare” till en regleringsgalen stat.

Andra mål som bereds fram till slutet av juni: de senaste årens nya lagar i delstaterna som inneburit hårdare bestämmelser för abortkliniker, tvångsuttag av fackföreningsavgifter, huruvida kongressen överträdde sina befogenheter med en lag 2012 om att frysta iranska tillgångar ska användas för att kompensera offer för terrorism, Obamas initiativ för att låta ungdomar som fördes in i landet som barn få stanna i landet för att gå på college.

De senaste åren har det förts en del makabra diskussioner om vilken av de åldrade ledamöterna som skulle avlida först. Svaret kom, helt oväntat, en lördag när besked kom om att snart 80-årige Antonin Scalia dött i sömnen. Han var en stridbar jurist i den så kallade originalist-skolan som haft enormt inflytande och det har redan utbrutit en häftig strid om hur denna vakans ska fyllas. 

Under årens lopp har jag då och då haft anledning att leta efter en översättning av författningen och då upptäckt att det inte fanns någon (i alla fall inte i modern tid). Undantaget var en version av de tio tilläggen om individuella rättigheter som lyder under samlingsnamnet Bill of Rights och som var så gammal att den tydligen försvunnit ur den amerikanska Stockholmsambassadens arkiv.

Jag satte igång i enlighet med talesättet själv är bäste dräng. Geniknölarna såg troligen ut som murklor vid några tillfällen, dock mindre när jag stötte på begrepp som ”common law” än mer tidsbundna 1700-talsuttryck. Ett särdeles knepigt sådant är ”Letters of marque and reprisal” som är ett slags licens för en kaparkapten, en ”privateer”, att borda och beslagta fientliga fartyg ute till havs och se till att de dras inför rätta. På Wikipedia förklaras att länder kunde få in inkomster på ett ärligt sätt via kaparkaptener, till skillnad från sjörövare.

Under arbetets gång valde jag att följa det ålderdomliga språket, eftersom det är så författningen läses i hemlandet. Det finns gott om sajter där innehållet förklaras för lekmän och där i dag ovidkommande inslag rensats bort. Titeln på svenska tedde sig självklar och ändå inte. Det mest bevingade av alla amerikanska citat är inledningen ”We the People”, med fortsättningen ”of the United States”. Men efter moget övervägande och dividerande med förlagsredaktörerna fastnade jag för ”Vi, folket …”, med ett komma efter vi:et, i stället för tråkigare ”Vi Förenta Staternas folk”.

Avslutningsvis medger jag att jag fick ännu större respekt för detta koncisa snart 229 år gamla men ändå högst levande dokument som bara ändrats 27 gånger.

  

Har rapporterat från USA i över 25 år i Svenska Dagbladet, men också som krönikör i flera andra tidningar