Morten Kjærum
Begreppet ”Human Rights by Design” växer fram alltmer
När man bygger ett hus är det viktigt att beakta alla betydande delelement från allra första början. Att börja överväga bärande väggar och VVS sent i processen kommer sannolikt inte att leda till en lyckad konstruktion.
När ny lagstiftning och policys formas beaktas sällan mänskliga rättighetsaspekten från början. Snarare är det ofta mot slutet av processen som någon säger, ”Förresten, vi måste göra en hänvisning till mänskliga rättigheter”, och lagstiftarna lägger då till några ord om mänskliga rättigheter i ingressen. Ord som får mycket liten inverkan på både lagens struktur och innehåll.
Ett illustrativt exempel på hur lagstiftare kan lämna mänskliga rättigheter till sista minuten är Datalagringsdirektivet som antogs 2006 av EU och dess medlemsstater. Direktivet utvecklades mot bakgrund av terrorattackerna i New York den 11 september 2001 och bombningarna i Madrid (2004) och London (2005). Direktivet stadgade att leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster och kommunikationsnät ska spara information om användarnas aktiviteter i minst sex månader och högst två år för att säkerställa att nationella underrättelsetjänster skulle kunna spåra data med anknytning till allvarlig brottslighet.
Trots den inverkan som direktivet om lagring av uppgifter skulle ha på grundläggande rättigheter, så som rätten till privatliv, lades lite fokus på hur man skulle förhålla sig till mänskliga rättigheter under tiden direktivet togs fram. Tvärtom låg fokus uteslutande på att tillgodose brottsbekämpande institutioners önskan om största möjliga tillgång till information om personers internet- och telefontrafik. Det visade sig vara ett misstag.
I en dom 2014 förklarade EG-domstolen att direktivet var ogiltigt och inte överensstämmande med EU:s stadga om grundläggande rättigheter. Domstolen uttryckte att ”den omfattande och i synnerhet allvarliga påverkan direktivet har på de grundläggande rättigheterna i fråga är inte tillräckligt avgränsad för att motivera att intrånget faktiskt begränsas till vad som är absolut nödvändigt”. Alla medlemsländer som hade införlivat direktivet fick revidera sin lagstiftning för att säkerställa att mänskliga rättigheter togs i beaktande.
Trots misslyckanden med att i inledande skeden ta mänskliga rättigheter i beaktande i lagstiftningsarbetet, har det under de senaste åren gjorts framsteg. Integreringen av mänskliga rättigheter i alla policyområden har utvecklas snabbt i EU:s lagstiftningsprocess efter att EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna blev juridiskt bindande genom Lissabonfördraget 2009.
Sedan Lissabonfördraget har EU-tjänstemän med ansvar för säkerhetsfrågor, men också områden som socialpolitik, strukturfonder och jordbruksfrågor vilka normalt inte berör mänskliga rättighetsfrågor, i allt högre grad börjat inse dess relevans. Lagstiftaren har börjat överväga mänskliga rättigheter när man diskuterar frågor som romers tillgång till utbildning och bostäder eller vid fördelningen av resurser till känsliga områden, så som strukturellt stöd till nya institutioner för personer med psykiska problem.
Men det står klart att mer behöver göras. Det första steget är att inkludera frågeställningar om mänskliga rättigheter och nästa steg är att se till att ”huset” byggs med alla dess bärande komponenter från allra första början.
Begreppet Human Rights by Design håller sakta men säkert på att växa fram som ett svar på vilken väg man bör välja. Konceptet är lånat från IT-branschen, där programmerare i utvecklandet av nya IT-program eller verktyg stod inför utmaningen att ta hänsyn till människors personliga integritet, redan i ett inledande skede. För att stödja detta arbete gav kommissionen nyligen europeiska standardiseringsinstitutioner i uppdrag att åstadkomma en ”privacy by design”-standard som syftar till att främja höga krav på säkerhet och grundläggande rättigheter inom teknologisk design i ett så tidigt skede som möjligt. Efterlevs denna standard inom unionen så säkerställs det att produkter och tjänster inom säkerhetssektorn respekterar individers rättigheter, och därigenom ökar också konsumenternas förtroende, vilket med rätta har minskat efter Snowdens avslöjanden.
EU:s lagstiftare kan tillämpa koncept ”Human Rights by Design” på ett liknande sätt. Begreppet introducerades för första gången 2014 när Europeiska unionens råd tillsammans med EU-kommissionen startade arbetet med en ny EU-strategi för den inre säkerheten som ledde till antagandet av ”den europeiska säkerhetsagendan” ett år senare. Från allra första början bjöds EU:s agentur för grundläggande rättigheter (FRA) in och rådfrågades under hela processen.
Resultatet blev, om än inte perfekt, positivt. ”Den europeiska säkerhetsagendan” är en klar förbättring vid en jämförelse av tidigare säkerhetsstrategier då den tar mänskliga rättigheter i beaktande från början. Den allra första principen understryker det att ”säkerhet och respekt för de grundläggande rättigheterna inte är motstridiga målsättningar, utan konsekventa och kompletterande politiska mål”. Strategin konstaterar att ”alla säkerhetsåtgärder måste följa principerna om nödvändighet, proportionalitet och laglighet, med lämpliga garantier för att utkräva ansvar och rättslig prövning”.
Dessa grundläggande principer kan tyckas självklara, men har i själva verket varit huvudsakligen frånvarande i säkerhetsdiskursen. Efter terrorattackerna den 11 september 2001 var förhållningssättet snarare att man antingen kunde tillgodose säkerhet, eller mänskliga rättigheter. Genom att introducera ”Human Rights by Design” i början av en process, kan man nu ha båda.
Ett sätt att föra fram ”Human Rights by Design” är att fortsätta att stödja, främja och skapa oberoende nationella människorättsinstitutioner. Dessa arbetar för mänskliga rättigheter och bidrar till att de blir en del i lagstiftnings- och policyprocesser.
I detta avseende är sommarens tillkännagivande om att den svenska regeringen kommer att arbeta för att skapa en nationell institution för mänskliga rättigheter, ett perfekt tillfälle och en stark möjlighet för att stärka ”Human Rights by Design”-konceptet i Sverige.
Ett annat steg vore att utveckla särskilda checklistor för mänskliga rättigheter och skräddarsy dessa för specifika policyområden och på så vis komma bort från de mer allmänna listor som redan är vanliga i vissa EU-länder. Slutligen bör evidensbaserad policyutveckling också hitta en väg mot området för mänskliga rättigheter. Vi vet fortfarande alltför lite om effekterna av antidiskrimineringslagstiftning. Här kan mer kunskap bidra till att skapa effektivare lagstiftning och policys.
”Human Rights by Design” är ett logiskt steg efter EU:s rättsligt bindande stadga om de grundläggande rättigheterna. Konceptet bidrar till en fortsatt utveckling av de europeiska demokratierna, baserat på ett fundament av rättsstatens principer och mänskliga rättigheter.