Krafttag mot hot och ordningsstörning i domstolar
Nr 7 2014 Årgång 80Regeringens den 26 augusti 2014 aviserade krafttag mot hot och ordningsstörningar i domstolar är utmärkta och kommer inte en dag för tidigt. Det anser lagmannen Mats Sjösten.
De föreslagna åtgärderna, men även andra, är starkt efterfrågade. Dessa bör snarast utredas och genomföras.
Det uttalade syftet med förslaget, att brottsoffer och vittnen ska kunna ge sina berättelser utan att känna sig hotade av andra som besöker domstolen, kan väl tillgodoses om förslagen genomförs. Men även andra, domstolens personal, åklagare, försvarare med flera, får genom de föreslagna åtgärderna ett ökat skydd.
I anslutning till förslaget uttalar justitieministern att maktdemonstrationer från personer med anknytning till kriminella nätverk inte hör hemma i våra rättssalar. Detta uttalande kan jag helhjärtat ställa mig bakom.
Rättskipningen som sker i landets domstolar är grundlagskyddad. Det är för samhällsordningen mycket angeläget att rättskipningen kan ske utan ovidkommande, störande, inslag. För att samhällets bekämpande av brott ska kunna ske på ett effektivt och brottspreventivt sätt, är det av yttersta vikt att brottsoffer och vittnen kan och vågar lämna sina berättelser i domstolen utan rädsla eller påtryckning. Det är också angeläget att de professionella aktörerna i rättssalen, utan risk för hot och andra påtryckningar, kan utöva sitt arbete. Det är också viktigt att alla de som kommer till domstolen, frivilligt eller med de tvångsmedel som domstolen har makt att använda, i domstolens lokaler är trygga och inte riskerar att utsättas för hot, våld eller annan påtryckning.
Regeringen anser att ett förbud ska införas mot att vid rättegångar bära symboler som kan uppfattas som hot mot personer som medverkar i rättegången eller mot domstolens personal. Det är i sig orimligt att en sådan ordning inte redan råder. Rättegången, den yttersta av all maktutövning, ska kunna ske i en trygg och lugn miljö utan något moment av påtryckning eller hot. En rättegång är redan utan sådana inslag en ytterst pressande händelse för de flesta människor. Det är därför självklart att det ska vara förbjudet att bära symboler eller liknande som kan uppfattas som hotfulla i domstolens lokaler, det vill säga inte bara i förhandlingssalen. Justitieombudsmannen (JO) kritiserade 1998 en domare för att denne – helt riktigt enligt min uppfattning – beordrade personer klädda i MC-västar att ta av dessa. JO kom till den uppfattningen att det saknas grund för att förbjuda sådan klädsel. Detta uttalande har sedan dess varit vägledande och innebär en olycklig och oönskad ordning som inte gagnar rättegången. I anslutning till den nu aktuella frågan bör övervägas även frågan om maskering eller klädsel som kan innebära att ordförandens möjlighet att upprätthålla ordningen och säkerheten försvåras. Även om det ska vara en rättighet för var och en att bevista en rättegång, måste säkerheten i salen vara det primära. Ordföranden bör därför ha en mycket stark rätt att besluta om att utvisa till exempel en åhörare som är klädd så att det inte går att närmare identifiera personen eller vad denne kan bära under sina kläder. En sådan rätt bör vara så stark att tillämpningen av den inte annat än i mycket uppenbara fall kan ifrågasättas vid en granskning.
En allmän översyn av ordningsreglerna i rättssalen, som regeringen föreslår, är bra eftersom dessa regler i många fall tillkom under ett helt annat samhällsklimat. I många stycken är ordningsreglerna bra, men förtydliganden och kompletteringar är nödvändiga i vissa avseenden. Till exempel bör det klart framgå att den som nekas tillträde till en förhandling eller visats ut från den inte heller har rätt att kvarstanna i domstolens lokaler. Det bör alltså, eftersom tingsrättens lokaler inte är allmän plats, i ett fall som det beskrivna vara möjligt att avlägsna en sådan person från domstolens lokaler.
Att det ska vara förbjudet att medföra elektronisk utrustning till en huvudförhandling, som är ett annat förslag som regeringen tar upp, borde vara självklart, men så är idag inte fallet. Idag kan domaren säga till åhörarna att stänga av sina mobiler, och i det fall en tillsägelse inte åtlyds finns möjlighet att utvisa åhöraren ur förhandlingssalen. Det är självklart så att det är en inte helt okomplicerad uppgift att verkligen kontrollera om tillsägelsen att stänga av mobilen åtlyds; i många fall avslöjas den som inte gör så genom att telefonen ringer eller att den, i ljudlöst läge, stör den elektroniska utrusningen i salen när den tar emot inkommande samtal. Det stora problemet idag är givetvis möjligheten att spela in såväl ljud som bild och också att lämna kvar inspelningsutrusning i salen vid pauser. Ett förbud mot elektronisk utrustning skulle således vara av godo. Det är viktigt att kommande förslag innehåller även överväganden angående förvaring av utrusning som personer tar med sig till domstolen men som inte får föras med in i rättssalen.
En ytterligare åtgärd som måste övervägas är att alla domstolar bör vara utrustade med förhandlingssalar med förhöjd säkerhet, det vill säga rättssal där åhörarna är avskilda från aktörerna i rättegången genom ett heltäckande isolerat glas. Härigenom uppnås många säkerhetsfördelar. En är att åhörarna rent fysiskt saknar möjlighet att nå någon aktör i rättssalen. En annan fördel är att kommunikation förhindras, i vart fall verbal sådan, mellan åhörare och personer i rättssalen. Ytterligare en fördel är att möjligheten för frihetsberövade att rymma eller fritas minimeras.
En annan angelägen åtgärd är ständig säkerhetskontroll vid alla domstolar. Med detta menar jag den kontroll som sker vid domstolens entré med hjälp av metallbågar och ordningsvakter. Alla domstolar bör alltid, som det är i många andra länder vars domstolar jag besökt, ha en sådan säkerhetskontroll. Idag finns det endast vid några domstolar. Gällande lagstiftning möjliggör dessutom att beslut om säkerhetskontroll fattas för endast tre månader i taget. Denna lagstiftning har endast några år på nacken men var enligt min mening föråldrad redan när den trädde i kraft. Det ökade tryck som är på de rättsvårdande myndigheterna, där öppenheten är störst och närmast total hos domstolen när det gäller såväl lokaler som rättegångar, gör att det inte går att vänta på att något ska inträffa som motiverar ett genomförande av en ständig säkerhetskontroll. Kostnaden för en sådan får vägas mot de risker som finns om säkerhetskontroll inte finns.