Att kritiskt granska och motarbeta den kriminalpolitiska populismen

Advokatens roll påminner i en viktig bemärkelse om den goda journalistiken: hen står på den lilla människans sida, ständigt beredd att ta strid mot myndigheters maktutövning.

Det innebär sannerligen inte att försvararen per automatik har tidningars, radios och tv:s stöd. Sanningen är för det mesta motsatsen, åklagaren har inte bara hela utredningsapparaten till sitt förfogande utan även medierna. De berättar tillräckligt mycket för att hålla reportrarna på gott humör och belägger inte sällan advokaterna med yppandeförbud.

Detta faktum är inte oviktigt. Även domare är människor och människor är påverkbara.

Bortsett från bristen på balans så tenderar journalistiken ofta att indirekt ta ställning för åklagare och polis och stundom brista i intresse för eventuella tveksamheter i dessa myndigheters agerande. Låt mig ta ett exempel:

Att några unga, radikala muslimer greps på Göteborgs central under spektakulära former var en stor nyhet, inte minst då 400 människor samtidigt utrymdes från en konsthall efter bombhot och Säpo inte utan stolthet trumpetade ut att ett planerat terrorattentat hade förhindrats.

Eftersom medierna, precis som samhället i övrigt, alltsedan 9/11 lider av muslimdille blev det löpsedlar, världskrigsrubriker och extraupplagor i några dagar.

Att åklagaren plötsligt tvingades backa från påståendena om planerad terrorism och ändra rubriceringen till förberedelse till mord på Lars Vilks var en smula förargligt, men storyn var fortfarande het.

När bevisningen visade sig vara skral och de tre unga männen ett år senare av tingsrätt och hovrätt endast dömts till dagsböter för olaga knivinnehav hade mediehusen för länge sedan tappat intresset.

Journalistiken är rastlös till sin natur. Zlatan gör mål, Barack Obama kommer på besök, börsen sjunker som en slagrörd uggla. Det finns hela tiden något nytt att rapportera om.

Säpos och åklagarens misslyckanden i Göteborg är dessvärre ingen engångsföreteelse. Några år tidigare häktades två svensksomalier efter att i telefon fantiserat om att begå jihad och belönas med tusen oskulder i paradiset. (Tänk om varje man som muttrat om att döda svärmor skulle spärras in. Staten hade tvingats bygga om hela Örebro till fängelse.)

Det var samma visa då. Inledningsvis jätterubriker, men då männen friades av en enig hovrätt var fallet reducerat till notiser.

Nu har inte dessa juridiska fiaskon helt negligerats av pressen. Jag är en av dem som har skrivit om dem. En av dem som har ställt de obekväma frågorna. Varför tycks det endast vara en viss del av befolkningen som drabbas av dessa märkliga rättegångar?

Detta påpekar jag inte för att framstå som finare än mina kollegor, för det är jag sannerligen inte, utan för att försöka förklara vem jag är och hur jag jobbar.

Efter att ha arbetat i ett drygt decennium som reporter är jag sedan ett antal år nyhetskolumnist. Det innebär att jag ska förhålla mig till händelser i nyhetsflödet, anlägga ett eget perspektiv eller försöka mig på en analys.

Det är ett jobb som jag måste fylla med innehåll själv. Det skulle inte fungera om till exempel chefredaktör Jan Helin sa åt mig vad jag ska tycka. En sådan ordning skulle vara falsk och snart genomskådas av läsarna.

Det är ett privilegium att ha denna plattform på Sveriges största dagstidning med dess drygt tre miljoner dagliga läsare. Men det är också en ställning som förpliktigar. Jag har friheten att skriva om i princip vad jag vill, det vore ovärdigt att slösa bort den möjligheten på trams.

Säpos fixering vid muslimer – minns de oskyldiga stackare som fick sina dörrar insparkade och blev ivägsläpade inför ögonen på sina barn sedan en kvinna hört någon, oklart vem, tala i telefon om en bomb – är ett dystert inslag i vad som har kommit att kallas ”Kriget mot terrorismen”.

Detta är vår tids viktigaste fråga. Det är ett krig som sedan skyskraporna i New York föll har kostat hundratusentals människor livet. Det är ett krig som har lett till att USA inlett krig mot Afghanistan och Irak, det har lett till attentat i London, Madrid och Stockholm samt till mass­övervakning av världens befolkning.

Världen har blivit sämre, så även Sverige som lydigt har importerat amerikanska antiterrorlagar.

Allas vår frihet har inskränkts. Men det är inte primärt advokater eller journalister med stora bylines som drabbas, utan mörkhyade personer, påfallande ofta med bakgrund i muslimska länder. Låt oss inte glömma det.

Jag försöker även att ägna mig åt folkbildning. Det är en klassisk journalistisk disciplin som i en tid med snabbt sjunkande upplagor och nedskärningar på redaktionerna är om inte döende så i varje fall ofta satt på undantag.

Medierna är inte alltid duktiga på juridik. Jag föreställer mig att fler än en läsare av denna text ibland suckar djupt över hur något rättsfall har skildrats i tidningar eller på tv.

Det är viktigt att brott och straff beskrivs på ett något så när korrekt sätt. Ämnet väcker starka känslor, starka känslor väcker starka opinioner och starka opinioner får politiker att vakna till liv.

Inte minst våldtäktsmålen brukar generera uppmärksamhet. Här tar inte pressen alltid sitt ansvar. Visst ska svaga domar kunna kritiseras, men inte sällan underblåser journalistiken de hätska stämningar som uppstår efter uppmärksammade fall med populistiskt sensationsmakeri i stället för att hederligt försöka förklara hur domstolen har resonerat.

Visst, även Aftonbladet syndar. Efter domen i gruppvåldtäkten i Tensta för någon månad sedan insinuerade vi att hovrätten letat efter ett kryphål för att kunna fria pojkarna genom att skriva att domstolen ”dömde med hjälp av en gammal lag.”

Det är som att plocka fram den för närvarande gällande lagboken och kritisera Svea hovrätt för att Anckarström dömdes till skamstraff och dödsstraff för mordet på Gustav III.

I rättvisans namn bör det dock påpekas att mina chefer gav mig stort utrymme i frågan. (Jag tycker att det var ett komplicerat fall och anser att såväl tingsrättens fällande dom som hovrättens friande är rimliga.)

Den som gör anspråk på folkbildning bör ha rätt. Det är inte alltid så lätt, inte minst för en som inte är utbildad jurist, vilket jag inte är. Därför brukar jag ibland låta någon jurist läsa mina texter innan de går i tryck. Jag är tacksam över att dessa tålmodiga varelser existerar.

Avslutningsvis: det är valår och politikerna hittar på alla möjliga dumheter. Regeringen har tillsatt en utredning som har fått i uppdrag att se över om det går att inskränka misstänkta brottslingars rätt till försvar. Vi vet vilka konsekvenser det kan för rättssäkerheten.

Beatrice Ask har föreslagit att livstid ska vara normalstraffet för mord, ett förslag som är så uselt skrivet att Lagrådet gick i taket och varnade för att det kommer att bli svårare än i dag att döma till lagens strängaste straff.

Moderaterna och Socialdemokraterna har, under intryck av en högljudd opinion, börjat vackla i frågan om samtycke. Naturligtvis har politiker rätt att byta uppfattning, men att lagstiftaren låtsas vara för någonting den egentligen är emot och begraver frågan i en utredning och hoppas på att allt blåser över imponerar inte.

Detta oroar. Det är min bestämda uppfattning att Sveriges rättsväsende står sig väl i en internationell jämförelse. Graden av korruption är låg. Men det innebär inte att allt är bra. Och det som är bra kan snabbt bli sämre.

Kanske är detta Advokatsamfundets, advokaternas och den goda journalistikens viktigaste övergripande uppgift just nu:

Att kritiskt granska och motarbeta den kriminalpolitiska populismen.

Oisín Cantwell
Journalist, Aftonbladet