Dubbelbestraffningsförbudet: Unionsrätten banade väg för historisk kursändring

– Det berör därmed ett vitt spektrum av konventionsrättigheter.

Så kommenterade advokat Percy Bratt HD:s enhälliga pleniavgörande att den som får skattetillägg i ett momsärende därefter inte kan åtalas för skattebrott på grund av samma felaktiga uppgift.

Han gjorde detta vid seminariet Ne bis in idem (icke två gånger i samma sak) arrangerat av Institutet Skatter & Rättssäkerhet.

Professorn i EU-rätt vid Stockholms universitet, Ulf Bernitz, betecknade HD:s beslut som en historisk vändpunkt:

– Detta är första gången HD åsidosätter en viktig av riksdagen antagen svensk lagstiftning som varit uppe till prövning vid ett flertal tillfällen och markerar att våra domstolar har en annan position i dagens europeiserade rättsordning.

Bernitz noterade att följdverkningar är att vänta. Resning, skadestånd etcetera lär bli aktuella och man kommer att befinna sig på okänd mark i flera rättsfrågor.

Enligt Bernitz har unionsrätten banat väg för kursändringen och genomslaget är avsevärt starkare för unions- än för konventionsrätten i Sverige.

EU:s rättighetsstadga fick genom Lissabonfördraget år 2009 samma ställning som fördragsreglerna, det vill säga de är överordnade svensk rätt och har varit grundvalen för EU-domstolens bedömning att sanktioner för momsreglering faller inom unionsrätten.

Han framhöll att det finns andra skatter än moms med en direkt koppling till EU-direktiv, punktskatten är ett sådant exempel, men att han inte såg någon anledning till varför unionsrätten inte skulle vara tillämplig även då, när det gäller direkt beskattning är det dock oklart hur långt unionsrätten sträcker sig i dag.

– HD:s beslut är inte sista ordet. En rad frågor om vad som gäller kvarstår. Detta handlar inte enbart om skattetillägg, det finns sanktionsavgifter av straffrättslig karaktär som miljösanktionsavgifter och en rad andra områden med liknande ordning, summerade Bernitz.

Historisk vändpunkt

Advokat Percy Bratt instämde i Ulf Bernitz karakteristik av HD:s beslut som en historisk vändpunkt.

– Lite smolk i glädjebägaren är dock att redan år 2009 var rättsläget entydigt efter ett avgörande i Europadomstolens Grand Chamber. Boven i dramat som jag ser det är den så kallade ”klart stöd-doktrinen” som HD utvecklat, vilken enligt mig saknar rättsligt stöd, sa Bratt.

Han konstaterade att för Europakonventionen gäller subsidiaritetsprincipen, skyddet ska primärt ges i det nationella rättssystemet och en lojal tolkning måste göras i ljuset av effektivitetsprincipen – beaktas våra folkrättsliga konventionsförpliktelser saknas möjlighet att skjuta mellan ett krav på så kallat klart stöd (det finns inte klart stöd att inte straffa två gånger).

– Även när rättsläget är entydigt ställer man i princip krav på att det ska finnas en dom mot Sverige. Det är inte så Europakonventionen ska tillämpas. Vi måste se till praxis och dess innebörd, underströk Bratt.

Med denna utgångspunkt bör man, enligt Bratt, kunna bortse från klart stöd-principen vid bedömningen av möjligheterna till resning och skadestånd. Han hänvisade till att HD själv framhållit att Europakonventionen finns som svensk lag och till stöd för de konventionsrättsliga förpliktelserna.

Advokat Bratt citerade en dom från Göteborgs tingsrätt år 2010:

”Europakonventionen (EK) vilar på subsidiaritetsprincipen men lojalitetsplikt från nationella domstolar gentemot EK:s innehåll medför att vid en konflikt mellan den nationella domstolen och Europadomstolen (ED), väger ED:s tolkning tyngst.”

Bratt liksom Bernitz samt den tidigare domaren i Europadomstolen, Elisabeth Palm, var ense om att EU:s rättighetsstadga och EU-domstolen krattat manegen för HD:s junibeslut. Bratt undrade med hänsyn till vissa formuleringar i HD:s beslut huruvida ”klart stöd-doktrinen” nu ersatts av en ”tillräckligt stöd-doktrin” och poängterade att den närmare innebörden av en sådan princip i så fall behöver preciseras.

Principiellt ohållbart

– När det gäller ”klart stöd-doktrinen” är det ur ett advokatperspektiv viktigt att framhålla att rättighetsjuridiken är ett individbaserat system. Då kan man inte säga, enligt bästa möjliga juridiska bedömning må detta vara en kränkning av en mänsklig rättighet men det är en fråga som ankommer på lagstiftaren. Vi kränker individers rättigheter ett par år till och ser om lagstiftaren rättar till situationen. En principiellt ohållbar hållning, sa Bratt.

Elisabeth Palm instämde i att förutom skattesidan som ”nu äntligen tycks vara löst” finns andra sanktionsavgifter vilka är att betrakta som straffrättsliga, att det säkert blir tal om resningsansökningar och skadeståndsprocesser, att kursändringen borde kommit avsevärt tidigare då rättsläget varit entydigt sedan 2009 och att unionsrätten banat väg för omorienteringen.

– Den tveksamhet som rått kan ha varit befogad i början men nu har vi haft konventionen så pass länge att jag hoppas man blir lite mer djärv i bedömningarna. Dessutom tar det ofta flera år

innan mål avgörs i Europadomstolen, sa hon.

Bernitz framhöll avslutningsvis att förbudet mot dubbla bestraffningar innebär att man inte får ha två skilda förfaranden när det förs talan mot en person, men bedömde att det torde finnas möjligheter till kombinerade påföljder inom ett och samma förfarande.

– Min förhoppning är att man nu förstår att de mänskliga rättigheterna ska försvaras på ett effektivt och säkert sätt, detta är något vi förpliktigat oss till när vi skrev på Europakonventionen. Detta är inte bara några sofistikerade lagstiftningstankar utan vi ska ha ett effektivt skydd för MR, summerade Palm.

Även Bratt föreslog att blicken nu höjs:

– Det är lätt att resonemang kring detta blir oerhört juridiskt/tekniskt. Men det finns en anledning till varför normer om mänskliga rättigheter finns. De är uttryck för grundläggande rättsideologiska värden. I ljuset av detta är det viktigt att hitta principer och tolkningsmetoder som är lojala mot konventionen med den innebörd den ges i Europadomstolens praxis.

Per Johansson