Demokratiseringsprocessen i arabvärlden tar lång tid
Nr 6 2013 Årgång 79Minns du hur det var i Mellanöstern och Nordafrika för exakt två år sedan?
I slutet av augusti 2011 var jag på plats när rebeller i Libyen intog Tripoli och självaste Bab al-Azizia, den tidigare diktatorn Muammar Khadaffis högkvarter. Jag kommer aldrig glömma den lycka och eufori de allra flesta libyer kände över att den fruktade diktatorn sedan 42 år var borta (även om det dröjde ytterligare två månader tills Khadaffi greps och dödades).
I grannländerna Tunisien och Egypten fanns samma glädje och hopp om framtiden. Det var ju i Tunisien de arabiska upproren startade i början av 2011, de spred sig snabbt till Egypten och på några veckor hade folkliga massprotester tvingat bort två diktatorer, Zine El Abidine Ben Ali i Tunisien och Hosni Mubarak i Egypten.
En hel värld inspirerades av de unga människor som riskerade sina liv för frihet och demokrati. De som blev allra mest entusiastiska var förstås andra unga i regionen. Rädslan för makthavarna var borta – och runt om i arabvärlden tänkte folk: ”Kan de så kan vi”.
Till och med i Syrien, en av världens hårdaste diktaturer, vågade människor ge sig ut på gatorna och kräva president Bashar al-Assads avgång. Trots regimens brutala försök att slå ner de fredliga protesterna så spreds de till städer och byar runt om i landet och i augusti 2011 trodde många att al-Assads dagar var räknade.
I dag är situationen i Mellanöstern och Nordafrika en helt annan. I stället för glädje, entusiasm och hopp känner nu många sorg, frustration och desillusion.
I Syrien pågår ett inbördeskrig som hittills kostat över 100 000 människor livet. Två miljoner har tvingats fly till grannländerna och ännu fler är på flykt inne i landet. Ett oenigt säkerhetsråd i FN har paralyserat omvärlden. Rebellerna är splittrade mellan moderata islamister och radikala jihadister och får därför inte mycket hjälp utifrån. Regimen däremot får hjälp från Hizbullah, Iran och Ryssland. I sommar har regimen återtagit kontrollen av flera strategiskt viktiga platser, som staden al-Qusayr nära den libanesiska gränsen och en av huvuddistrikten i staden Homs, och i dag ser det ut som att president Bashar al-Assad kan komma att sitta kvar vid makten. Men samtidigt är det svårt att se att regimen någonsin kommer att kunna återta de stora territorier i norr som rebellerna kontrollerar, och det kan komma att leda till att Syrien i framtiden delas upp efter sekteristiska linjer – en kurdisk del i nordöst, en sunnimuslimsk i norr och en alawitisk i väst.
I Egypten avsattes den folkvalde presidenten Muhammad Mursi i en militärkupp den 3 juli. Militären såg sin chans efter att miljoner människor tog till gatan för att kräva hans avgång. Den allvarligaste kritiken mot Mursi handlade om att han inte var alla egyptiers president utan att han bara drev Muslimska brödraskapets agenda. Muhammad Mursis anhängare kände sig bestulna på demokratin och svarade med egna massprotester. Sommaren har präglats av protester och gatustrider som lamslagit Egypten. Landet är nu farligt polariserat.
Tunisien har i sommar skakats av sin allvarligaste politiska kris sen revolutionen i januari 2011.
Den 25 juni i år mördades den sekuläre oppositionsledaren Mohamed Brahmi. Enligt det tunisiska inrikesministeriet sköts han till döds med samma vapen som användes då en annan sekulär oppositionspolitiker, Chokri Belaïd, mördades i februari i år. Huvudmisstänkt för de båda morden är en radikal salafist. Morden har utlöst våldsamma protester med krav att det islamistiska regeringspartiet Ennahda avgår eftersom de tolererar hårdföra islamister som utgör ett hot mot sekulära vänsterpolitiker. Ett troligt motiv till dåden är försök att sabotera Tunisiens demokratiska övergång och därför har också demonstrationer till stöd för regeringen ägt rum. Precis som i Egypten finns nu allt djupare motsättningar i det tunisiska samhället.
Det största problemet i Libyen är fortfarande bristande säkerhet. Den styrande övergångsregeringen har ännu inte lyckas avväpna de många olika rebellgrupper som finns runt om i landet. I juni drabbade två milisgrupper samman i Tripoli då även tyngre vapen användes. I slutet av juli mördades en prominent politisk aktivist i Benghazi och dagen efter rymde 1 200 fångar från ett fängelse i staden. Benghazi i öster är i dag för farligt att besöka för utlänningar.
Läget i Mellanöstern och Nordafrika ser allt annat än ljust ut, men betyder det att de folkliga upproren och demokratiseringen har misslyckats?
Det är alldeles för tidigt att säga. Det är lätt att glömma att det bara gått två och ett halvt år sedan allting startade, och när det handlar om att bygga demokrati så är det en väldigt kort tid. Speciellt i en region som är den minst demokratiska i hela världen.
Den arabiska våren har ibland jämförts med murens fall och kommunismens sammanbrott. De flesta har nog positiva minnen av hur smidigt de östeuropeiska länderna övergick till demokrati. Men som statsvetaren Shlomo Avineri skriver i essän ”Transformations in Eastern Europe and lessons for the Middle East” så är det bara delvis sant. I Polen, Ungern, Tjeckoslovakien gick det relativt bra, framför allt på grund av att de hade en lång historia av civilt samhälle och demokrati (om än med brister).
Men i andra länder har övergången misslyckats. I Vitryssland finns stora brister när det gäller respekten för demokratiska fri- och rättigheter och landet är ingen fungerande demokrati.
Det vi har sett i arabvärlden i sommar visar på vilka enorma utmaningar länderna står inför. Det allra viktigaste är förstås att de får en pluralistisk konstitution, fria val, oberoende domstolar, press- och yttrandefrihet.
Men enligt Shlomo Avineri är det nästan lika viktigt med ett fungerande civilsamhälle – ett nätverk med oberoende organisationer som ideella föreningar, fackförbund, yrkessammanslutningar, religiösa samfund, akademiska institutioner och så vidare.
I dag, när detta saknas, tar människorna i stället till gatan för att uttrycka missnöje. Väl där blir det ofta våldsamma sammandrabbningar, antingen mellan demonstranter och polis, eller mellan demonstranter med olika politiska uppfattningar.
Vad som behövs i Mellanöstern och Nordafrika är tolerans, öppen debatt och förmåga att kompromissa.
När jag var i Tripoli i Libyen i augusti 2011 insåg jag att demokratiseringsprocessen i arabvärlden kommer ta lång tid. Och redan då bestämde jag mig för att jag ska fortsätta bevaka dessa historiska omvälvningar resten av min karriär. Jag tänkte att eftersom jag har varit på plats från början måste jag också vara på plats för att se hur det slutar. Men även om jag blir riktigt gammal kommer jag nog inte att få uppleva det.