Påföljdslindring vid långsam handläggning

Det låg utanför HD:s normgivningskompetens att underkänna påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel. Det var enligt min mening olyckligt. Påföljdslindring som rättsmedel är förenat med en rad problem som Europadomstolen inte har sett eller funnit anledning att uppmärksamma i sina avgöranden. Inte heller är de berörda i det i och för sig utmärkta betänkandet Skadestånd och Europakonventionen (SOU 2010:87), och det får därför antas att lagstiftaren skulle ha kommit att förbise dem de aktuella avgörandena förutan. Även Elisabet Fura är tyst på denna punkt. Jag nöjer mig med att här upprepa två redovisade problemfall, nämligen att det straff som skulle komma att utdömas antingen är så lindrigt att kompensationen blir otillräcklig trots påföljdseftergift respektive att straffet är sådant att någon lindring inte är straffrättsligt möjlig (ett sådant fall är livstids fängelse men det finns även andra).

När det gäller distinktionen mellan långsam handläggning och sen lagföring, en distinktion som Elisabet Fura ifrågasätter, är det viktigt att ha klart för sig vad det är som ligger till grund för att sen lagföring är straffrättsligt relevant, nämligen billighet. Graden av det klander en brottslig handling motiverar avtar med tiden, låt vara att brottets art här spelar in. Redan det förhållandet att det har tagit lång tid innan brottet upptäcktes kan därför föranleda en lindring av påföljden. Sen lagföring är alltså något helt annat än den kränkning som ligger i att handläggningen inte sker i den takt som kan begäras. Man kan lite förenklat säga att en kränkning förutsätter att den långsamma handläggningen beror på att det objektivt sett har förelegat ett systemfel, medan en sådan sen lagföring som skall beaktas vid påföljdsbestämningen inte förutsätter något sådant systemfel.'

Hur långsam handläggning skiljer sig från sen lagföring framträder också tydligt om man betänker att det för kränkningsfrågan spelar mindre roll om den tilltalade fälls eller frias. En långsam handläggning skall kompenseras, och om det inte går med påföljdslindring i det pågående målet får det bli genom skadestånd i en annan ordning. Sen lagföring får dock betydelse bara för en tilltalad, inte en måls­ägande, och endast om han fälls.

Beträffande HD:s grepp att – i linje med finländsk lag – ta fasta på dröjsmålstiden som styrande parameter för hur allvarlig kränkningen är och inte den totala handläggningstiden, så uttalar Elisabet Fura att enligt Europadomstolen är det oron och obehaget av att under alltför lång tid hållas i ovisshet som skall kompenseras. Hon menar att det därför inte spelar någon roll om orsaken är sen lagföring eller långsam handläggning. Tanken är svår att följa. Kompensationen skall utgå från kränkningen. Om en rättegång, som har tagit lång tid, har genomförts så fort som det med hänsyn till målets art och omfattning har varit möjligt, så föreligger det ingen långsam handläggning och alltså ingen kränkning. Det gäller även om den långa handläggningstiden har orsakat en part synnerlig oro och obehag. Men det kan väl föreligga en sen lagföring.

En förklaring till Elisabet Furas kritik förefaller att vara, att hon har missförstått den sena lagföringens till straffrätten begränsade betydelse. Ett uttryck för det är hennes påpekande att skillnaden mellan sen lagföring och långsam handläggning inte är av intresse utifrån Europakonventionens perspektiv. Det är lika ovidkommande som riktigt. Det skulle ju vara förvånande om Europakonventionen fäste avseende vid hur i svensk straffrätt systemet med billighetsskäl är konstruerat.

Elisabet Fura noterar att det är i linje med Europadomstolens praxis att – som HD klargör – en domstol, utöver att erkänna att en kränkning har ägt rum, skall beskriva hur påföljdslindringen har beräknats. Däremot invänder hon mot att dröjsmålstiden skulle behöva anges. Men frågan är hur man kan beskriva hur påföljdslindringen har beräknats utan att ange dröjsmåls­tidens längd, när nu den tiden enligt svensk rätt är den viktigaste bestämningsfaktorn. Svaret är att det kan man inte.

Vissa uttryckssätt tycks också störa Elisabet Fura. Så att allvaret i kränkningen av HD har uttryckts med ordet kränkningsgrad (det är just ett ord och inget begrepp som Elisabet Fura vill göra det till). Med vad är det för fel på att sätta ord på en företeelse som saknar ordbeteckning? Däremot kan jag hålla med om att lindringsvärde är något som gärna kunde undvaras. Emellertid måste påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel fasas in i det straffrättsliga påföljdssystemet, och då gör ordet nytta såsom ett handtag till en parameter. Det är inte ordet som är problemet utan hela tanken med påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel.

Till Elisabet Fura uppfattning om att vad HD har bestämt om beräkningen av kompensationen skulle vara svårtolkat kan tillfogas följande.

Som redan har berörts skall kränkningsfrågan hållas isär från de rent straffrättsliga bedömningarna och därmed långsam handläggning från sen lagföring. Frågan om kompensation för kränkningen kommer in i straffmätningsskedet, det vill säga efter det att straffvärdet har bestämts. Lindringen bestäms då efter följande principer:

1. På samma sätt som när det gäller skadestånd som kompensatoriskt rättsmedel är den viktigaste faktorn dröjsmålstiden, det vill säga den handläggningstid som parten borde ha besparats. Bedömningen skall därför utgå från dröjsmåls­tiden, som skall anges men ofta får skattas.

2. Böter skall i regel reduceras med det skadestånd som skulle ha utgått om skadestånd hade varit kompensatoriskt rättsmedel. Hur skadeståndet med utgångspunkt i dröjsmålstiden skall beräknas framgår av NJA 2012 s. 211 I.

3. Vid andra påföljder än böter är det en riktpunkt att varje dröjsmålsår medför en månads minskning av straffvärdet. Hur mycket som straffvärdet skall minskas med (lindringsvärdet) påverkas dock också i viss mån av även andra faktorer, till exempel hur allvarligt brott åtalet avser.

Vari ligger tolkningssvårigheterna? Kanske domskälens längd kan ge ett intryck av att det handlar om något svårt. Men de ganska utförliga resonemangen som ledde fram till de enkla tumreglerna förklarar de överväganden som låg bakom dem. Att några (men inte alla) problematiska fall berörs ger domstolarna viss ytterligare ledning. Och med de detaljerade stegen i fråga om påföljdsbestämningen anger HD var någonstans i det straffrättsliga påföljdssystemet den i det sammanhanget främmande fågeln påföljdslindring kommer in.

Om Elisabet Fura med tolkningssvårigheter hade menat att tumreglerna inte är helt exakta och ger otillräcklig ledning i vissa fall, så skulle jag ha hållit med. Det rör sig bara om riktlinjer som ger tillräcklig ledning i de vanligaste fallen. Men det är ju inte detta som hon hänger upp sig på.

Min tilltro till svenska domstolar förefaller att vara större än Elisabet Furas. Jag är nämligen övertygad om att en domstol, som har att ta ställning till hur en kompensatorisk påföljdslindring skall bestämmas, i allmänhet kommer att kunna ta till sig de angivna riktlinjerna och i sina skäl kort men övertygande förklara storleken av lindringen (i pengar vid böter och i form av lindringsvärde vid andra påföljder). Jag är lika övertygad om att domstolen kommer att hålla isär frågan om långsam handläggning från frågan om sen lagföring så att det klart framgår vad som är kompensation för en kränkning respektive vad som av billighet påverkar påföljden.

Men tillämpningsproblem kommer säkert att uppstå ibland. Påföljdslindring som kompensatoriskt rättsmedel passar mindre väl in i det straffrättsliga påföljdssystemet. Vissa sådana problematiska frågor framhölls av HD i de senaste avgörandena och möjliga lösningar anvisades. Den mest radikala lösningen är att domstolen helt enkelt förklarar att påföljdslindring med hänsyn till omständigheterna inte kan komma i fråga. Kompensation får då i form av skadestånd ske i annan ordning.

Elisabet Fura bekymrar sig över vad HD:s avgöranden kan komma att innebära för Justitiekanslerns arbetsbörda. Jag bekymrar mig mer över de grundläggande problemen, nämligen domstolarnas resursbrister och att alltför många rättegångar tar för lång tid. HD:s avgöranden löser inte dessa problem, men en i linje med HD:s anvisningar tydlig hantering av kompensationsfrågor vid långsam handläggning kan komma att bidra till att tydliggöra dem. Av betydelse i det hänseendet är att dröjsmålstiden skall anges. Förmodligen kommer det att inte sällan ge en anvisning om domstolarnas arbetssituation, både när det gäller bristande resurser och brister i användningen av befintliga resurser.

Elisabet Fura avslutar med att ”stilla undra” vem som ska leda rättsutvecklingen, Högsta domstolen eller lagstiftaren? Svaret är naturligtvis båda. Det som inte lagstiftaren gör faller på de högsta domstolarna. Och då finns det anledning att betänka att väntar man på lagstiftning är det inte sällan förgäves. Elisabet Fura hoppas dock på att regeringen inte ”uppfattar att frågan fått sin lösning i och med de båda avgörandena från Högsta domstolen” och lägger utredningen i SOU 2010:87 till handlingarna. Jag undrar vad hon menar med ”frågan”. Rör det sig om att föra in en bestämmelse i skadeståndslagen som bekräftar det rådande rättsläget, så hade det inte varit till någon hjälp i de frågor som HD i de fyra aktuella fallen hade att pröva. Men rör sig ”frågan” om huruvida påföljdslindring alls bör godtas som kompensatoriskt rättsmedel håller jag med Elisabet Fura. Jag anser att det skulle vara bra om lagstiftaren hade satt ned foten och klargjort att det får bli en skadeståndsfråga, om inte en ursäkt i förening med en uppsnabbning av den fortsatta handläggningen är tillräcklig kompensation. Men statsfinansiella skäl liksom föreställningen att den som har gjort sig skyldig till brott inte skall ha några pengar sätter nog stopp för en sådan utveckling.

Stefan Lindskog