Det krävs ömsesidig respekt för rättens aktörer

Det har rört ett antal tilltalade, varav vissa har suttit häktade i över två år. Det har varit en ovanligt stor och i tiden utdragen förundersökning med internationella förgreningar. Förundersökningsmaterialet omfattar över 15 000 sidor. Huvudförhandlingen har tagit 71 dagar i anspråk.

Detta till trots konstaterar tingsrätten inledningsvis att ”Några frågor av komplicerad juridisk natur har knappast förekommit. Målet har till övervägande del handlat om bevisvärdering. Målet har också (min kursivering) haft en särprägel såtillvida att den centrala bevisningen utgjorts av avlyssnade telefonsamtal och analys av e-mail, snarare än de muntliga utsagorna”.

När man läser detta kan man inte underlåta att fundera över hur domstolen ser på sin egen, på åklagarens och på advokatens uppgift. Man undrar över vilka tankar och slutsatser som ligger till grund för en dylik sammanfattning av målet. Vad man kan notera är att argumentationen är närmast identisk med vad Domstolsverket anförde i NJA 1993 s. 237. Det resonemanget vann inte HD:s gillande. Målet handlade om ersättning utöver den så kallade timkostnadsnormen till offentlig försvarare.

Enligt 21 kap. 10 § rättegångsbalken är försvarare berättigad till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg. Huvudregeln är att arvodet ska bestämmas med tillämpning av den så kallade timkostnadsnormen. Denna tar sin utgångspunkt i de allmänna advokatbyråernas kostnadsläge 1999. Vid fastställandet av normen har man utgått från en normal arbetstid om 1 640 arbetade timmar, varav cirka 1 200 har ansetts debiterbara i en normal advokatverksamhet. Normen utgör en timersättning och uppgår för 2013 till 1 242 kronor plus moms. (Denna ersättning utgör inte lön till advokaten utan ska täcka dennes samtliga kostnader förenade med advokatverksamheten.) Lagstiftaren har angivit en möjlighet att frångå timkostnadsnormen, om den skicklighet och den omsorg som uppdraget utförts med eller andra omständigheter av betydelse ger anledning till detta.

Tingsrätten konstaterar att ”ingen av försvararna visat någon sådan skicklighet i utförandet av uppdraget att det av den anledningen skulle finnas skäl att tillämpa en högre timersättning än normen”. Också detta ansluter nära till vad Domstolsverket för tjugo år sedan utan framgång hävdade som grund för att inte frångå timkostnadsnormen. Till skillnad från vad som då anfördes från Domstolsverkets sida saknas något närmare resonemang om grunden för denna domstolens bedömning av visad skicklighet i detta konkreta fall, förutom att bevisvärdering inte förefaller ingå som en parameter vid skicklighetsbedömningen. Till detta tydliga besked från Stockholms tingsrätt har jag givetvis inte någon uppfattning eftersom jag inte följt målet och därför saknar kunskap om graden av försvararnas skicklighet vid utövandet av sitt uppdrag. Frågan om skäl för förhöjd ersättning på grund av visad skicklighet föreligger eller inte är till sin natur sådan att den diskretionärt måste bedömas av den domstol som iakttagit advokaternas arbete. Min kritik avser främst något annat.

Tingsrätten har även att ta ställning till om det finns andra omständigheter av betydelse, som skulle kunna ge anledning till att frångå normen. Tingsrätten hänvisar också i detta sammanhang till rättsfallet NJA 1993 s. 237. Av detta bekräftas att högre ersättning kan utgå om målet varit omfattande och krävt genomgång av ett synnerligen omfattande material. HD uttalar vidare att detta kan leda till ekonomiska återverkningar såväl vad gäller det löpande arbetet som möjligheten att bibehålla andra klienter, liksom möjligheten att åta sig nya uppdrag. Advokaten beviljades ersättning utöver timkostnadsnormen med bortseende från de argument som Domstolsverket anfört. Det är oklart hur tingsrätten tolkat detta avgörande som man stöder sitt beslut i ersättningsfrågan på.

Tingsrättens slutsats av detta rättsfall är, något förvånande måhända, att det i försvararuppdraget ingår en skyldighet att begränsa kostnaderna och insatserna i möjligaste mån. Det är oklart varå tingsrätten grundar denna för mig och, vågar jag påstå, flertalet advokater, helt obekanta regel. Av 8 kap. 4 § rättegångsbalken framgår tvärtom att det åligger en advokat att redbart och nitiskt utföra de uppdrag som anförtrotts honom och iaktta god advokatsed. Enligt god advokatsed är advokatens främsta plikt att visa trohet och lojalitet mot klienten. Det åligger vidare advokaten att utföra uppdraget med omsorg, noggrannhet och tillbörlig skyndsamhet. Advokaten ska vidare enligt vägledande regler om god advokatsed se till att klienten inte förorsakas onödiga kostnader. Det är klientens intressen som sätts i förgrunden. Redan här har alltså domstolen allvarligt gått fel. Men, som om inte detta principiellt betänkliga fel skulle räcka, så kommer det mer.

Tingsrätten lutar sig i sitt fortsatta resonemang mot åklagarnas yttranden över advokaternas ersättningsyrkanden. Åklagarna har hävdat att den av advokaterna angivna tidsåtgången för inläsning är ”väl tilltagen”. Vad som närmare avses med den lokutionen kan man bara spekulera i. Men, inte heller i det hänseendet kan jag ha någon som helst uppfattning i sak. Bedömningen vad som är skälig tidsåtgång saknar jag underlag att göra. Detsamma gäller åklagarnas påpekande att utformningen av arbetsredogörelserna inte tillgodoser föreskrivna krav. Jag saknar också här den kunskap om förhållandena som krävs för att kunna ha en välgrundad uppfattning i sakfrågan. Vad åklagarna tycker i dessa frågor har dock mer perifert intresse. Avgörande bör vara hur domstolen bedömer dessa frågor. Såsom än mer anmärkningsvärd framstår emellertid en annan punkt. Det gäller åklagarnas av domstolen återgivna argumentation om att ”vissa av försvararna har yrkat ersättning för högre antal arbetstimmar än som anses vara debiterbara i en normal advokatverksamhet (1 200 timmar per år)” därmed insinuerande att detta skulle vara felaktigt eller klandervärt. På detta har jag mycket bestämda synpunkter.