Så kan öppenheten öka i den privata sektorn

Sverige är unikt när det gäller öppenhet och meddelarfrihet – brukar vi säga. Men med den växande privata företagsamheten inom det som tidigare varit förbehållet offentlig sektor läggs allt större delar av den direkt eller indirekt skattefinansierade verksamheten i skugga.

Genom skolpeng, privatiserade vårdcentraler, privata sjukhus, stiftelsedrivna högskolor, utleasade tunnelbanelinjer, nytt system för vägunderhåll och åtskilligt annat finansierar numera skattebetalarna verksamhet som för trettio år sedan var offentlig. Utvecklingen har gått snabbt och en större del av tjänsteproduktionen är nu privatdriven än vad gäller jämförbara verksamheter i till exempel Frankrike eller USA.

Syftet med den svenska offentlighetslagstiftningen är att den ska vara ett sätt för medborgarna att kunna kontrollera att offentliga beslut tas på rätt sätt, att skattepengar inte slösas bort eller att korruption inte kommer in.

Beslut som tas inom företag kan ofta ha långt större betydelse för våra liv, än de som fattas inom myndigheter. Åtskilliga företag är också helt beroende av offentliga uppdrag, det vill säga skattepengar – allt från snöröjare till försvarsmaterialtillverkare.

Skolor har aldrig byggts av annat än privata byggföretag. Det nya är att också undervisningen, skolmaten, städningen sköts av företag. Samt att en långt större andel av de offentliga utgifterna nu går till tjänster som utförs av privata företag. Det är vad som brukar kallas ”Den svenska modellen 2.0”, det vill säga offentlig finansiering/privat produktion, och som numera marknadsförs internationellt som en del av bilden av Sverige.

Vi har som medborgare rätt att ta del av allt som händer inom en offentlig myndighet. Det går utmärkt att gå upp på en kommunal skola och be att få läsa rektors brev. Eller att granska reseräkningar på en myndighet. Men för produktion som sker i aktiebolag och stiftelser gäller inte det regelverket.

I praktiken innebär detta att en enskild skola ligger utanför offentlighetsprincipen och meddelarskyddet, medan en kommunal finns innanför regelverket. Det skapar inte bara besvärliga skillnader i möjligheten att jämföra, utan försvagar både brukarnas (föräldrars och elevers) och finansiärernas (stats och kommuns) rättigheter.

Det här är ett besvärligt förhållande som gjort att regeringen nu utreder meddelarfrihet inom den privata sektorn. Det har den hållit på med en god stund och nu riktas kritik mot att det har tagit tid.

Jag förstår att det inte är lätt. I svensk grundlag hänger meddelarskydd och offentlighetsprincip ihop. Och är det verkligen rimligt att journalister eller andra medborgare ska kunna gå upp på Ericsson och be att få läsa deras papper? Eller att grannen ska kunna gå in till Kalles bokföringsbyrå och titta på hans reseräkningar? De flesta företag som bedriver offentligt upphandlad verksamhet har också andra kunder. Det skulle vara svårt att skriva lag som gör att vissa handlingar och brev är offentliga men inte andra, som gör att meddelarfrihet gäller för uppdrag som kommit från stat och kommun, men inte från andra.

Offentlighetsprincip av svenskt slag är vi nästan ensamma om. Men skydd för uppgiftslämnare finns i många former. Den 27 november förra året signerade president Obama den nya ”Whistleblower Protection Enhancement Act”, en förstärkning av den gamla lagen från 1989. Den ger ett starkt skydd för den som lämnar uppgifter om brister i offentlig verksamhet.

På den privata sidan finns sedan två år ”Dodd–Frank Wall Street Reform and Consumer Protection Act”, som visat sig ha tänder när företag tvingats till miljondollarskadestånd när de utsatt anställda som gått till medierna för sanktioner.

Gränserna för ”Whistleblower Protection Enhancement Act” och dess föregångare kommer att prövas i dagarna då Bradley Mannings ställs inför rätta för att ha lämnat ut amerikanska hemliga handlingar till WikiLeaks.

Inte heller i Sverige får man i skydd av meddelarfriheten lämna ut till exempel försvarshemligheter. En jämförelse skulle möjligen kunna vara när Daniel Ellsberg lämnade ut The Pentagon Papers 1971 – något som fick en väsentlig betydelse för synen på Vietnamkriget. Rättegången mot Ellsberg lades dock ner, främst därför att personer inom Nixon-administrationen begick en rad övergrepp, bland annat bröt sig in hos Ellsbergs psykiatriker för att få tag i dokument om honom. För Bradley Mannings – som lämnat ut långt fler handlingar – lär det inte gå lika väl.

Eventuell lagreglering kommer alltså att dröja – om den någonsin blir av. Men med företag som utför verksamhet som i princip är offentlig och som är helt offentligfinansierad borde ändå reglerna för insyn så långt möjligt bli likvärdiga.

Flera stora privata företag inom vård, omsorg och skola har på sistone tagit egna initiativ. Först ut var Attendo, som vill se meddelarskyddet som en del av sin företagskultur och sitt kvalitetssystem. Capio – som bland annat äger S:t Görans sjukhus i Stockholm – har slutit kollektivavtal med Vårdförbundet som innefattar meddelarskydd. Utbildningsföretaget AcadeMedia har formulerat interna riktlinjer som säger att de anställda har frihet att vända sig till medierna om de inte får gehör i företaget.

En del företag har fått kritik för att de inte är tillräckligt tydliga i sitt regelverk. Egentligen tror jag det har mindre betydelse. Bara det faktum att man, som AcadeMedia, skriftligt lovat meddelarskydd gör det omöjligt för företagen att straffa dem som går till media. Publicitetsskadorna för företaget skulle bli enorma i en sådan situation.

Stat och kommun bör kunna hjälpa till för att skapa större öppenhet i främst privata vård- och utbildningsföretag. När skolpeng beviljas eller när vårdföretag upphandlas borde det vara möjligt att ha med krav på öppenhet och meddelarfrihet.

Olle Wästberg
Tidigare riksdagsledamot och chefredaktör för Expressen