Vapendragare eller vägvisare?

Lojaliteten med klienten är en grundsten i advokatrollen. I portalparagrafen till de vägledande reglerna om god advokatsed står att en ”advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten”. Men i praktiken kan klientlojaliteten vålla huvudbry. Särskilt vid de tillfällen då den kan tänkas krocka med paragrafens fortsättning: ”Advokaten skall som en oberoende rådgivare företräda och tillvarata klientens intressen, inom ramen för gällande rätt och god advokatsed.”

För vad ska advokaten göra om klienten tycks agera i strid med sina egna intressen? När advokaten misstänker att klienten erkänner något han inte gjort eller motsätter sig vård som han uppenbarligen behöver?

Advokaten och forskaren Lena Ebervall har i sin avhandling skisserat olika strategier som försvarsadvokater kan ta till för att lösa etiska dilemman av just det slag som brottmålsadvokaterna Claes Borgström och Johan Åkermark, men också Lena Feuk och Helen Westlund vittnar om. Hon målar upp två ytterligheter, idealtyper, av advokater: vapendragaren och vägvisaren som förhåller sig på helt olika sätt till dessa dilemman (se artikel på s. 47). Medan vapendragaren är en ”revolverman” som tar klientens ord för gott och driver hans linje, vill vägvisaren gärna hjälpa klienten att hitta fram till svaren.

 

Båda strategierna behövs
Alla de intervjuade advokaterna är eniga om en sak: man får aldrig gå emot sin klients uttryckliga vilja. Men samtidigt finns det naturligtvis ett utrymme för advokaten att resonera och ställa frågor som kan locka fram mer information eller en annan uppfattning.

I exempelvis vårdnadsmål är Lena Feuk ofta rak och öppen med sina klienter.

– När min klient är en god förälder med en bra relation till barnet kan jag tala väldigt öppet. Klienten är ju ofta uppfylld av många egna motsättningar med motparten, som kan göra att barnperspektivet kommer bort. Då kan jag sortera och säga vad jag inte är beredd att ta upp, men att något annat kan vara bra för rätten att veta. Det brukar gå bra, säger Feuk.

Brottmålsadvokaten Johan Åkermark däremot tar mer sällan ställning till klientens utsagor på det viset. Ofta har hans klienter redan bestämt sig för vad de ska säga när de träffar sin advokat, förklarar han.

Så kan man säga att Lena Feuk är en typisk vägvisare medan Johan Åkermark är en vapendragare? Nja, riktigt så enkel är inte verkligheten. Lena Feuk tycker att båda angrepps­sätten behövs för att nå ett bra resultat.

– Man måste först vara vägvisare för att sedan kunna bli en bra vapendragare. Jag får jättemycket information från en målsägande eller ett barn om jag varit en bra vägvisare från början, om vad processen innebär, vad bevisvärde är. Då förstår klienten vad som krävs av honom eller henne. Jag måste visa vägen fram för att få bra vapen i min hand, sammanfattar Feuk.

Också Helen Westlund anser sig behöva båda strategierna i sitt arbete.

– Jag arbetar framför allt med asyl­ärenden, och är nog snarare en vägvisare än en vapendragare. Min huvuduppgift är att försöka visa klienten tillrätta i systemet. Men jag skulle aldrig framföra något till Migrationsverket som klienten inte vill, säger hon.

Johan Åkermark anser däremot att han ligger ganska nära idealtypen vapendragare.

– Det är klart att man som en vägvisare kan säga att ”det här ser inget vidare ut”, så långt måste man kunna gå. Man kan inte vara helt neutral. Men annars är jag nog ganska neutral, förklarar Åkermark.

Claes Borgström har arbetat längst som advokat av alla intervjupersonerna. Han satt i betygsnämnden när Lena Ebervalls avhandling bedömdes, och vill betona att vapendragaren och vägvisaren inte är några verkliga advokater, utan just två ytterlighetsalternativ. Själv uppger Borgström att hans förhållningssätt till advokatrollen har förändrats med åren.

– Som de flesta var jag mer av vapendragare när jag var yngre. Jag är det ganska mycket i dag också, men inte på det absoluta renodlade sättet, säger han, och fortsätter:

– Det är inte säkert att man är en vägvisare heller, bara för att man inte är stenhård vapendragare. Det gäller snarare att ge klienten ett ordentligt underlag för egna beslut.

 

Litar på systemet
Oavsett vilken roll advokaten har i rättsprocessen – försvarare, målsägandebiträde eller offentligt biträde – så får alla advokater emellanåt företräda personer som de har svårt att sympatisera med.

Lena Feuk berättar om ett tillfälle när hon företrädde en mamma som ville få tillbaka sina tvångsvårdade barn. Feuk själv trodde inte alls på mammans förmåga att se till barnens bästa. Ändå drev hon mammans talan med kraft och engagemang.

– I just det ärendet kände jag att det var en bra sak att göra. Jag tänkte att det var det bästa för barnen att den här mamman fick sin sak ordentligt prövad. Socialtjänsten, som stred för barnens skull, förstod och respekterade också min roll. Så ibland kan man gå ut med väldig kraft trots att man tänker på annat sätt, säger Lenas Feuk.

Men alla förstår inte hennes inställning till advokatrollen. I kammarrätten, där hon företrädde mamman i ett verkställighetsärende, fick Lena Feuk en fråga om hur hon, som känd barnrättsföreträdare, egentligen kunde företräda den här mamman och hennes konstiga föreställningar med sådan kraft.

– Socialtjänsten och barnpsykologin har ibland svårt att förstå att jag försvarar en pappa misstänkt för övergrepp. Så det är enklare och lugnare för klientrekryteringen att hålla sig på den ena sidan, säger hon.

Lena Feuks resonemang bygger på hur rättssystemet är tänkt att fungera. Då alla parter får föra fram sina olika argument får rätten ett så fullständigt underlag som möjligt, och kan fatta ett välgrundat beslut.

– Jag svarade att ”jag tycker faktiskt att det är barnets bästa att jag går ut med kraft för henne, förutsatt att domstolen har den barnkunskap och det barnperspektiv som man tycker att den ska ha. För om hon fått sin sak framförd med kraft, då blir det lugnt sedan. Då inser hon att det inte finns mycket mer att göra”.

Problemet är bara att systemet inte alltid fungerar perfekt.

– Ibland är systemet bättre än man vågat tro och ibland är det inte det. Det är väldigt mycket upp till domarna. Och just när det gäller barn saknar domare ofta väldigt mycket kunskap. De kan tolka in väldigt tokiga saker, och gå på experter som jag kanske inte tycker är experter, men som ändå uttalar sig, säger Feuk.

Bristerna i rättssystemet innebär, enligt Lena Feuk, att det ofta är svårt att förutsäga utgången i ett barnmål.

– Jag måste informera klienten om att det är ett lotteri, att det finns domare som har barnperspektiv, men de är i minoritet om man räknar procentuellt, säger hon något luttrat.

 

Barn vill berätta
Som särskild företrädare företräder Lena Feuk barn som misstänks ha utsatts för brott av en förälder eller någon annan närstående. Situationen är speciell. Barn är ju oftast mycket lojala med sina föräldrar och vill inte att det ska hända dem något ont.

– Den första frågan barnen ställer är ”vad kommer att hända med pappa? Får han sitta jättelänge i fängelse?”. Det känns väldigt hemskt för barnen. Då får jag berätta att jo, det kan hända att pappa får sitta i fängelse, men å andra sidan finns det i de svenska fängelserna goda förutsättningarna för att få vård och hjälp. Det blir de lugna av, att det finns en möjlighet för pappa att få hjälp, berättar Lena Feuk.

En annan vanlig fråga är om den misstänkte anhörige kommer att få veta vad barnet har sagt.

– Det kan hindra många barn från att berätta. De blir så rädda då, vad han ska göra om han får veta att de berättat. Då får jag resonera med socialtjänsten om vad vi kan göra. Behöver barnet omhändertas, är det en farlig situation, eller räcker det att socialtjänsten förklarar för föräldrarna att de inte får tala med barnet om brottmålet?

Vid vissa tillfällen bedömer Lena Feuk att barnet verkligen kan råka illa ut om han eller hon berättar om sina erfarenheter och att barnet behöver skyddas. Kan man inte åstadkomma det genom att socialtjänsten omhändertar barnet händer det att hon får säga nej till förhör med barnet, helt enkelt för att det inte är förenligt med barnets bästa att avslöja vad som hänt.

Som regel går det ändå att komma runt barns ovilja att berätta. Nyckelorden är trygghet och tillit.

– Det är ingen människa som vill bli utsatt för övergrepp, inte barn heller. De vill att övergreppen ska upphöra, men de har blivit störda i sin vuxentillit eller är hotade, säger Lena Feuk, och fortsätter:

– Det är min absoluta övertygelse att de vill berätta, sedan gäller det bara att hitta läget där de också vågar, och kan känna sig hyggligt trygga med det.

 

Dags att avträda?
Oavsett vilken idealtyp man ligger närmast kan man i många fall komma runt de lojalitetskonflikter och etiska dilemman som uppstår genom att skapa förtroende och trygghet, och prata med klienten. Men det finns ändå tillfällen då det inte går. Krocken med advokatetiken blir allt för stor.

Enligt de vägledande reglerna för god advokatsed får en advokat till exempel inte främja orätt. Enligt den vanligaste tolkningen innebär det att advokaten inte själv inför rätten får säga saker som han vet är lögn. Däremot har han ingen skyldighet att aktivt försöka få fram sanningen.

– Det kan komma något tillfälle eller något mål där man känner att det inte känns bra. Då får man ställa sig frågan om man kanske ska avträda, säger Johan Åkermark.

Själv har han bara avträtt som försvarare en gång. Klienten var en ung man misstänkt för dataintrång.

– Hans mamma och han kom på besök och sa att ”han har i och för sig gjort det här, men han vill inte erkänna det”. Då avträdde jag, berättar Åkermark.

Även Helen Westlund, som främst arbetar med asylärenden, tvingas ibland avträda som offentligt biträde. Anledningen är oftast att de makar hon ska företräda har olika, motstridiga intressen.

– Det finns situationer när man inte kan företräda båda, för att det finns en konflikt, säger hon.

Samtidigt kan blotta faktumet att hon avträder också skapa problem för den klient, oftast kvinnan, som vill dölja något för maken.

– Bara den omständigheten att jag frånträder kan göra mannen misstänksam. Det blir en omöjlig situation, konstaterar Westlund.

 

Kolleger kan ge stöd
Situationer när man kan tvingas avträda sitt uppdrag är alltså många gånger besvärliga. Helen Westlund brukar ibland vända sig till Advokatsamfundet för att få stöd i dessa lägen.

– Det är inte helt klart när man bör lämna ett uppdrag, säger hon.

Även Johan Åkermark vänder sig då och då till samfundet med akuta etiska frågeställningar. Han är nöjd med de svar han brukar få från chefsjuristerna. Men det viktigaste stödet kommer ändå från kollegerna. Etikfrågor diskuteras dagligen på byrån, berättar Johan Åkermark.

– Men framför allt får man tänka en del själv på hur man ska kunna göra detta på bästa sätt och läsa på, säger han.

Även advokat Lena Feuk pratar mycket med kolleger om både de advokatetiska och de rent mänskliga problem hon möter.

– Jag har regelbundna träffar med några goda kolleger som alla har samma typ av ärenden. Vi går ut, fyra stycken, och det blir som en bikupa där vi alla pratar av oss. Då får man mycket tips. Sedan har jag dessutom många tvärprofessionella kontakter. Jag åker på kurser som huvudsakligen är riktade till socialarbetare, kuratorer, lärare, barnpsykologer och så. Jag lär mig jättemycket av det, förklarar Feuk, som också önskar sig ett större nätverk av advokater, specialiserade på barnärenden.

Också Claes Borgström vänder sig i första hand till advokatkolleger när han behöver ventilera etiska frågor. Han fungerar också ofta som bollplank för de yngre kollegerna på byrån.

Och samtalen kan behövas, menar Borgström. Han upplever annars att klimatet bland unga brottmålsadvokater hårdnat och att tempot ökat.

– Kravet på snabbhet och konkurrensen motverkar ett fördjupat advokatetiskt förhållningssätt. Man hinner inte alltid sätta sig ned och gå igenom den här problematiken i varje enskilt mål, säger han, men tillägger att advokatexamen samtidigt har gett ett lite bättre underlag för unga jurister och advokater att reflektera omkring etiska frågor.

Kanske skulle också Advokatsamfundet kunna förbättra sitt stöd till advokaterna i etiska frågor. Claes Borgström har en idé om hur det skulle kunna göras.

– Man kan tänka sig en grupp advokater som är knutna till samfundet som återkopplar till disciplinnämnden. Behovet finns ju, säger han.

 

En essens i livet
De olika advokatetiska dilemmana ställer helt klart advokaterna på prov där såväl känsla som förnuft och goda kunskaper om advokatetiken kommer till användning. För advokaterna kan de ibland vara tunga att bära på, och orsaka en hel del grubblerier.

 Samtidigt ligger just de mänskliga och etiska utmaningarna nära advokat­yrkets kärna och är en del av det som gör yrket så intressant.

Advokat Claes Borgström sammanfattar sin syn på det hela:

– Jag är intresserad av mänskliga dilemman. Det är en essens i livet att ställas inför olika problem av olika slag och stimulerande att försöka lösa dem på ett moraliskt och etiskt riktigt sätt. Det är både känslomässigt och intellektuellt stimulerande att ägna sig åt de här frågorna. Jag blir riktigt glad att jag är advokat när vi talar om det här, säger han och tillägger:

– Som jag brukar säga på advokatkurserna. Etik är som jazz. Man måste ha känsla för feeling! 

Ulrika Öster, Tom Knutson

Läs mer
Borgström, Claes: Advokaten i brottmålsprocessen, Norstedts juridik, 2011.
Ebervall, Lena: Försvararens roll. Ideologier och gällande rätt. Norstedts juridik, 2002.