Klassiska dilemman

1. Falska erkännanden
En försvarare sitter med sin klient. Klienten har erkänt sitt brott, berättat om hur allt gick till och vill ta sitt straff. På ytan är uppdraget okomplicerat.

Men det är något som inte stämmer. Klientens berättelse går inte riktigt ihop med bevisningen. Under tiden förhören pågår växer sig en allt starkare känsla hos advokaten att klienten ljuger, kanske för att skydda någon annan.

Advokat Johan Åkermark har varit i den här situationen, bland annat som försvarare för den misstänkte i det så kallade Romariomålet 2009.

– Jag kände att händelseförloppet inte riktigt gick ihop. Det är 110 på motorvägen och min klient skulle ha sprungit kors och tvärs över den flerfiliga vägen och huggit folk än på den ena, än på den andra sidan, samtidigt som bilarna rusar förbi, och samtidigt som det var ett helt gäng på motsidan där ingen försöker hindra eller stoppa honom. Det kändes lite ologiskt, berättar Åkermark.

En rekonstruktion hade förmodligen avslöjat att berättelsen inte var rimlig, men klienten motsatte sig en sådan. Johan Åkermark kände att det inte var hans sak att driva på mot klientens vilja.

– När vi satt i tingsrätten frågade jag min klient rakt ut: Är det okej om jag lite försiktigt ifrågasätter ditt erkännande? Du får fortsätta att berätta precis som du vill, men jag kan peka på konstiga saker som är ologiska, berättar Åkermark.

Hans klient sa okej.

Hade Johan Åkermark kunnat gå emot hans vilja och peka på orimligheterna i berättelsen om han sagt nej?

– Nej, det tycker jag inte. Det kan ju ha gått till som han berättade. Jag tyckte att det verkade konstigt bara. Men det händer konstiga grejer varje dag, svarar Åkermark.

För honom är det just detta som avgör: Han som försvarare har inte varit där under händelsen. Han kan inte veta hur det gick till.

– Sedan kan man ha en känsla, men man kan inte låta känslorna styra för mycket heller, anser Johan Åkermark.

Åkermarks ifrågasättande fick förmodligen betydelse i Romariofallet.

Hans klient friades helt i tingsrätten. Senare tog han tillbaka sitt erkännande. I hovrätten fälldes han senare, efter att åklagaren justerat åtalet.

Diskussionen om falska erkännanden har varit het under senare tid, inte minst kopplat till Thomas Quicks resningsansökningar och frågan om hur rättssystemet egentligen fungerat i detta mål. Claes Borgström var Quicks advokat när han fälldes för morden.

Borgström vill inte gärna tala om Quick-målet. Men han understryker att han vid tiden för sitt försvararuppdrag inte hade någon känsla av att hans klient ljög.

– Då, och jag måste understryka det ordet då, hade hans erkännande enligt min uppfattning tillräckligt mycket stöd av annan bevisning eller omständigheter för att jag skulle utgå från att hans erkännande var riktigt.

 

2. Förnekar allt
De flesta erfarna försvarare har förmodligen någon gång upplevt en situation där klienten tar på sig brott han inte begått. Betydligt vanligare är det troligen ändå med det motsatta: att klienten förnekar brott trots att bevisningen är överväldigande, eller skyller på någon annan. För advokat Johan Åkermark är detta dilemma lättare. Hans uppdrag är att föra klientens talan på bästa sätt, inte att övertala någon att erkänna eller att ta sitt straff.

– Ju allvarligare brottsmisstanken är, desto svårare tycker jag att det är att sätta sig på klienten, och jag försöker aldrig övertala en klient att göra något, säger Åkermark, och fortsätter:

– Men det är jättesvårt det där, om man alltid ska följa klientens önskemål eller gå förbi dem. Det går inte att svara riktigt på den frågan generellt. Teoretiskt kan man tänka sig, om det handlar om mindre grejer, att man förklarar för klienten att det finns ganska bra bevisning och att risken är stor att han blir dömd. Då kan han kanske få en fördel av att inte sitta och dumneka.

Att klienten erkänner för sin advokat men vill förneka gärningen inför rätten brukar beskrivas som ett solklart exempel på när advokaten måste lämna sitt uppdrag för att undvika att ”främja orätt” som det heter i de vägledande reglerna. Men verkligheten kan vara mer komplex än så. Claes Borgström skriver i sin bok Advokaten i brottmålsprocessen om ett fall där klienten erkänner ett stort antal villainbrott. Men berättelsen om ett av de tio inbrotten stämde inte. Claes Borgström tog upp det inbrottet med klienten.

– Då förklarade han att han var oskyldig till just det, det var hans bror som hade begått det, berättar Borgström, och fortsätter:

– Eftersom det var så många inbrott så spelade just det här brottet inte någon roll för påföljden. Jag gjorde så, att när vi kom till just det inbrottet under huvudförhandlingen sa jag att ”Johansson erkänner”. Sedan sa jag ingenting mer och ställde inga frågor.

Just det här fallet brukar diskuteras på kurser i advokatetik. De flesta deltagare anser då att Claes Borgström gjorde rätt. Själv konstaterar han att dilemmat blivit betydligt värre om det bara varit ett inbrott det handlade om.

 

3. Klienten agerar mot sitt eget bästa
Advokat Claes Borgström har arbetat med brottmål under hela sin advokatkarriär, i början mest som försvarare, men numera allt oftare som målsägandebiträde. I båda rollerna händer det att han ställs inför svåra dilemman. Ofta kommer de smygande som en känsla av att något inte stämmer. Borgström tycker inte att man ska bortse från den känslan. Den fyller sin funktion, precis som förnuftet.

– Det kan handla om ungdomar som säger att de vill ha fängelse och inte socialtjänst. Då kan jag känna att det inte är särskilt bra att ha en frihetsberövande påföljd och sitta i fängelse när du är ung med alla de risker som det medför, berättar Borgström.

Det händer också att han som målsägandebiträde fått företräda en kvinna som anmält sin man för misshandel eller sexuella övergrepp, men som under förundersökningen väljer att ta tillbaka hela sin berättelse. Claes Borgström säger att han då pratar med klienten och uppmanar henne att tänka igenom sitt beslut.

– Frågan är vad som är bäst för henne. Det är svårt att sätta sig till doms och säga att ”det här är bäst för dig”. Men jag tycker att man ska föra ett ordentligt resonemang, så att hon i efterhand ska känna att hon har fått diskutera frågan på ett djupgående sätt, säger Claes Borgström, som fastslår att när man väl har diskuterat frågan så är det upp till klienten ett fatta beslut.

Det är inte bara brottmålsadvokater som ställs inför svåra dilemman i sina möten med klienterna. Advokat Lena Feuk arbetar i stor utsträckning med ärenden som gäller barn, både som särskild företrädare i brottmål och som ombud för föräldrar i vårdnadsmål och som offentligt biträde för barn i LVU-ärenden. Just som barnets ombud i LVU-mål, när barnet fyllt 15 år, tvingas hon emellanåt att argumentera för en linje som hon själv är tveksam till. Det kan handla om barn som far illa i sin familj, men som för allt i världen ändå vill bo kvar med föräldrarna. När barnet är yngre än 15 år är situationen något lättare. Då fungerar Lena Feuk som ställföreträdare och har större utrymme att bilda sig en egen uppfattning om vad som är barnets bästa.

– Som barnets ombud ska jag föra fram vad klienten vill, även om det ibland är det värsta jag själv kan tänka mig, säger hon.

I dessa lägen får de egna känslorna stryka på foten för klientens rätt att bli hörd och få sin sak framförd på bästa sätt. Det är, menar Lena Feuk, inte hennes sak som advokat att avgöra vad som är bäst. Den uppgiften ligger i stället på domstolen.

 

4. Klienten vågar inte berätta
Klienter som ljuger och som försöker skydda sig själva eller andra är en sak. Men vad gör man som advokat om klienten inte vågar föra fram sina argument? Situationen är inte ovanlig för advokat Helen Westlund, som i stor utsträckning arbetar med asylärenden.

– Det händer att man känner att framför allt kvinnor inte vill berätta om sina riktiga asylskäl. De skäms av någon anledning, inför familjen, mig eller Migrationsverket, och berättar inte om de riktiga skälen, utan snarare om något annat, säger hon.

De verkliga skälen som inte kommer fram kan vara att kvinnan varit utsatt för sexuella övergrepp, men inte vill att mannen ska veta det. Även flyktingbarn kan ha utsatts för saker som de vill dölja för sina föräldrar.

När Helen Westlund får känslan av att en klient inte riktigt vågar berätta allt för henne försöker hon i första hand skapa en trygg situation.

– Jag är  noga med, om det är ett par, att prata med makarna en och en. Jag berättar för dem att det finns sekretess mellan makar. Men det händer att jag faktiskt måste avträda, för att det finns motsättningar mellan makarna, förklarar Westlund.

Ibland får jag en känsla av att det finns andra asylskäl som personen av någon anledning inte vågar berätta om. Det kan till exempel vara att en person utsatts för sexuella övergrepp eller vill dölja sin sexuella läggning.

– Jag berättar då om hur jag ser på personens ärende och diskuterar med personen om vilka skäl som är asylgrundande. Jag kan till exempel fråga ”har du också andra skäl, kan det finnas annat”. Jag försöker borra så mycket jag kan, utan att gå över gränsen. För klienten har ju sin integritet, fastslår Helen Westlund.

Samtidigt går det en absolut gräns vid vad klienten själv kan tänka sig att lämna ut.

– Vill personen inte berätta så vill hon inte, det måste jag ha re­spekt för. Jag ger ett antal chanser att berätta och försöker göra det så bra som möjligt för dem med en trygg miljö och bra tolkar, men är de inte mogna för att berätta, så är de inte. Det respekterar jag, säger Westlund.

 

5. Falska anklagelser
En svår situation som Claes Borgström ibland upplevt som målsägandebiträde är när han får en stark känsla av att klientens anklagelser är falska.

– Då måste man ha ett ordentligt samtal med klienten. Vidhåller hon sin berättelse får jag gå på den linjen. Men finns det ändå information som gör att jag är övertygad om att den tilltalade är oskyldig kan jag inte företräda den klienten, säger Borgström och tillägger att man verkligen måste vara säker på sin sak.

Samtidigt kan han naturligtvis inte förklara sin begäran om att bli utbytt med att hans klient ljuger.

– Då får man säga till rätten att vi har olika uppfattningar om hur målet ska drivas. Det verkliga problemet uppstår om rätten säger nej till byte, fastslår Borgström.

 

6. Klienten står för allt annat än vad advokaten gör
Att företräda osympatiska klienter som gjort sig skyldiga till hemska handlingar hör till brottmålsadvokatens vardag. Men hur gör man när klienten betraktas som ett monster och hatas av ett helt land? Läs mer om detta i intervjun med Anders Behring Breiviks advokat Geir Lippestad på sidan 48.

Ulrika Öster, Tom Knutson