Distansavtal krävs inte
Nr 9 2012 Årgång 78Det fordras inte att ett avtal mellan en konsument i ett EU-land och en näringsidkare i ett annat ska vara ett distansavtal för att den nationella domstolen i ett medlemsland ska vara behörig att pröva en tvist mellan de två. Det konstaterar EU-domstolen.
Även detta mål gällde tolkning av ”Bryssel I-förordningen”. Men här gällde diskussionen om domstols behörighet skulle begränsas till att gälla endast distansavtal.
Målet gällde köp av en bil som gjorts av Daniela Mühlleitner, som bodde i Österrike, från Autohaus Yusufi i Hamburg, Tyskland.
Daniela Mühlleitner hade funnit bilfirmans erbjudande via internet och hade sedan rest till Tyskland för att underteckna avtal om köp och för att motta leverans av bilen.
Därefter uppstod tvist rörande brister på bilen. Daniela Mühlleitner yrkade hos österrikisk domstol hävande av avtalet på grund av dolda fel, återbetalning av köpesumman samt skadestånd. Då uppkom frågan om den österrikiska domstolen var behörig att pröva tvisten. Krävdes det för den österrikiska domstolens internationella behörighet att avtalet om köp hade ingåtts på distans?
Efter begäran om förhandsavgörande av den österrikiska domstolen uttalade EU-domstolen följande i dom den 6 september 2012: Artikel 15.1 c i förordningen (EG) nr 44/2001 ska tolkas så, att det inte fordras att avtalet mellan konsumenten och näringsidkaren ska vara ett distansavtal.
Domen i mål C-190/11 (Daniela Mühlleitner mot Ahmad Yusufi och Wadat Yusufi)