Det finns ljus i mörkret

När det gäller rättssäkerhet och rättstrygghet rankas Sverige som bäst i världen i fyra av åtta hänseenden. Det gäller bland annat avsaknad av korruption, grundläggande rättigheter och öppenhet i förvaltningen. På andra områden ligger vi något sämre till. Dock ligger vi även där bland de främsta, allt enligt en ny undersökning publicerad av ”the World Justice Project”. Man har undersökt och redovisat tillståndet i 97 länder när det gäller efterlevnaden och tillämpningen av rättsstatliga principer under 2012. 

Det finns anledning att känna viss stolthet över resultatet, även om några viktiga områden inrymmer en förbättringspotential. Rättsstaten är något som måste försvaras dagligen och av oss alla. Advokater har här ett särskilt ansvar, inte bara i det dagliga arbetet för den enskilde klienten, utan också på ett mer allmänt och principiellt plan. Vi bör reagera när övergrepp sker.

Dit hör frågan om yttrandefrihet kontra integritet. Det handlar om filmen ”Call girl” där den sedan många år avlidne Olof Palme felaktigt och djupt kränkande, utpekas som köpare av sexuella tjänster, till smaklösa bilder där drottningen lika felaktigt och kränkande beskrivs som om hon försöker förneka nazismens illdåd. Förespråkarna för den så kallade fria konsten och satiren hyllar båda företeelserna. De som däremot finner såväl filmen, som bilden smaklös, beskrivs när det gäller Palme som socialister och när det gäller drottningen som rojalister och därmed fjäskande för överheten. Till detta kommer det lika osakliga som i sammanhanget ohederliga påståendet om att kritikerna vill tysta det fria ordet. 

En annan fråga med starka rättsstatliga implikationer som inte heller kan diskuteras utan att osakliga och inte sällan ohederliga argument anförs är den israeliska regeringens behandling av palestinierna. Palestinska grupper har genom militära aktioner och självmordsbombare själva bidragit till att israeliska medborgare utsatts för återkommande raketbeskjutning. Detta har medfört förståeliga krav på ökad säkerhet. Många kloka och intelligenta människor, som jag re­spekterar högt, förfäktar därför den israeliska regeringens rätt att förhindra palestinierna att fritt röra sig i sitt land, att bygga en nio meter hög mur på ockuperat territorium som skiljer palestinska familjer åt, att ockupera inte bara land utan också palestinska bostäder, att stänga av Gaza från yttervärlden med allt vad det innebär, liksom rätten att invadera och utföra oproportionerliga bombningar av den smala landremsan. Fråga är om ett betydande övervåld mot en liten och fattig grupp människor. De som på folkrättsliga grunder ifrågasätter behandlingen av palestinierna beskrivs inte sällan som antisemiter eller i vart fall som fientligt inställda till Israels folk. Inget kan vara mer fel. Den kritik som framförs bottnar inte sällan i en underliggande strävan att, till gagn för alla grupper, äntligen få fred i denna olyckliga region. Inte på antisemitism. Men den nuvarande israeliska politikens förespråkare angriper alla kritiker, även dem som har judisk bakgrund eller eljest är i grunden Israelvänliga. De påtryckningar som till exempel den väl ansedde domaren och tillika sionisten Richard Goldstone och hans familj utsattes för efter att den så kallade ”Goldstonerapporten” publicerades är exempel härpå. Israels mycket respekterade högsta domstol har också vid flera tillfällen påtalat bristerna i rättsstaten, senast när det gäller de olagliga bosättningarna.

Jag var för några år sedan tillsammans med representanter för International Bar Association och International Legal Assistance Consortium på Västbanken och i Gaza. Vi var där för att hjälpa palestinierna med att bygga upp rättssäkerhet och värna mänskliga rättigheter. Att med egna ögon se hur detta lilla land skövlats, hur palestinierna dagligen trakasseras, hur tusenåriga olivlundar förstörts, hur illegala bosättningar tagit över, hur hela byar jämnats med marken, hur nästan varje hus av dem som var kvar sönderskjutits och hur hemvändande palestinier förödmjukades av israeliska gränsvakter berörde mig starkt. De palestinska flyktinglägren, den utbredda fattigdomen, den raserade då nyinvigda av EU finansierade flygplatsen, liksom zeppelinaren som avlyssnade allt fastnade inte bara på näthinnan. Den oproportionerliga vedergällningens pris framstod som oförsvarligt högt.

Palestina beviljades, med en överväldigande majoritet, observatörsstatus i FN den gångna veckan. Nio länder röstade dock mot förslaget att Palestina skulle få utökad status, däribland USA. Man ansåg att Palestinas önskan att få vara delaktiga i världssamfundet var en utmaning mot Israel. Beslutet föranledde omedelbart Israel att utvidga de olagliga bosättningarna med ytterligare 3000 i Östra Jerusalem och på Västbanken, samt att konfiskera palestinska skatteintäkter om uppemot 120 miljoner USD. Något som med rätta väckt starka reaktioner världen runt.

Det är märkligt, att omvärlden i ljuset av de vidriga övergrepp som ägde rum mot den judiska, liksom även den romska, befolkningen under andra världskriget, tagit så lång tid på sig att reagera. Det är såväl från en principiell, som en mänsklig utgångspunkt lika egendomligt, som att romerna i hjärtat av Europa har tillåtits bli förföljda och förödmjukade, medan världen tyst tittat på. Och alltjämt gör så. Till och med reses nu krav på återinförande av visumkrav för vissa medborgare. Med tydlig adress till den romska befolkningen. Därför var det med stor tillfredsställelse som International Bar Association, International Legal Assistance Consortium och Advokatsamfundet gemensamt tilldelade Thomas Hammarberg och European Roma Rights Centre Stockholm Human Rights Award 2012 för deras hårda arbete med att stödja romernas kamp för mänskliga rättigheter. Årets pris delades ut till minne av Raoul Wallenberg. Han räddade tiotusentals judar undan gaskamrarna. Han var en modig man som trotsade den tidens fördomar. Som bekant var dessa utbredda på trettio- och fyrtiotalen. Det behövs flera modiga män och kvinnor som trotsar också dagens fördomar, oberoende om de handlar om judar, muslimer eller romer. Det krävs särskilt i tider av ekonomisk oro, då det politiska samtalet lätt präglas av ytlig och egensinnig retorik, byggd på okunskap och vanföreställningar. Främlingsfientligheten tillåts växa sig stark. I Ungern har det nyfascististiska partiet Jobbik krävt att regeringen ska upprätta listor över judar som är en ”nationell säkerhetsrisk”.

Den sista tiden har det också varit mycket fokus på Sverigedemokraterna. De har nu tydligt visat sitt riktiga jag och detta till trots vunnit i popularitet. Det är betänkligt. Retoriken hos dessa mörkermän som lyckas attrahera alltifrån svenska sjuksköterskor, ingenjörer och arbetare till höginkomsttagare påminner om den tid då de bruna skjortorna gjorde sitt intåg i den centraleuropeiska politiken. I Tyskland kom Hitler till makten genom demokratiska val som legitimerade införande av raslagstiftning och utrotning av över sex millioner judar och 500 000 romer. Detta bör vi i tider som dessa dra oss till minnes. Framförallt har vi en skyldighet att berätta för den yngre generationen om vad som hände.När jag för en tid sedan påpekade det olämpliga i att Sverigedemokraterna, i vissa typer av mål, sitter som nämndemän i våra domstolar blev jag utskälld av många. Även av normalt sansade personer. Oberoende av vad man tycker om Sverigedemokraterna så är de demokratiskt valda och därför berättigade att inneha nämndemannaposter hävdades det. Just så är det. Det är det som oroar mig. Jag påstår inte att Sverigedemokraterna är nazister. Men, retoriken hos deras väljare och tillräckligt många företrädare är obehaglig. De hot och anonyma brev som jag mottagit på senaste tiden vittnar om detta.

Demokrati är bra. Alla hittills kända alternativ är sämre. Men demokratin ensam är inte tillräcklig för att värna rättsstaten. Liksom kulturlandet Tyskland inte var det på trettio- och fyrtiotalen, är demokratin i många västländer det inte idag på 2000-talet. Italiens och Frankrikes behandling av romerna är färska exempel härpå. USA är ett annat exempel när demokratin inte ensam utgör garanti mot statens övergrepp. Guantánamo, kidnappningar till hemliga fängelser, där tortyr under flera år var förhärskande, liksom så kallade ”targeted killings” är uttryck härför. USA:s högsta domstol har dock i flera avgöranden stått upp för rättsstaten när administrationen och lagstiftaren fallerat. 

Ansvaret vilar tungt på advokaterna när det gäller att identifiera brister i den demokratiska fernissan varhelst de äger rum och att värna den goda rättsstaten.

Detta nummer av tidskriften handlar om advokater och advokatetiska dilemman. Som framgår var en av huvudtalarna på Advokatdagarna advokaten Geir Lippestad. Hans berättelse om försvaret av Anders Behring Breivik var gripande. Jag önskar att fler hade lyssnat på honom. Han förhöll sig just till det man kallar rättsstat. Han gjorde det mycket professionellt och med stor empati. Denne åttabarnsfar är ett annat exempel på en modig man. Han kunde inte, till skillnad från Raoul Wallenberg, rädda någon av de många ungdomar som blev så grymt mördade, men han bidrog ändå till att rättsstatens principer upprätthölls när massmördaren skulle ställas inför rätta. Och han gjorde det på ett värdigt sätt. Geir Lippestad var modig i det att han stod upp för allas rätt till ett försvar. I den situation som rådde i Norge hade det varit enklare att avstå. Men i advokatens roll ligger att stå upp för de mänskliga värden som ska gälla alla, oberoende vem som är förövare respektive offer och som fastslagits i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Därför var International Bar Association, International Legal Assistance Consortium och Sveriges advokatsamfund i Palestina. Vi har ett ansvar för att dela med oss av vår i World Justice Projects rapport 2012 bekräftade kunskap inom dessa områden. 

Anne Ramberg
Advokatsamfundets generalsekreterare
anne.ramberg@advokatsamfundet.se