Att försvara en massmördare

Geir Lippestad gästade Stockholm i samband med Advokatdagarna, där han höll ett mycket uppskattat föredrag om uppdraget som försvarare för Norges mest hatade man under efterkrigstiden. Tidskriften Advokaten fick träffa Lippestad för ett samtal om hur han hanterat de svåra etiska avvägningar som uppdraget bjöd på, från den oväntade starten och fram till domen.

Dagarna före terrordåden i Norge hade Geir Lippestad semester. Han var på väg tillbaka till Oslo från stugan i Bohuslän i segelbåt. Med i båten var de fyra egna barnen och fyra bonusbarn. Seglatsen var blåsig och regnig och barnen på dåligt humör. Men kvällen den 21 juli var en vacker kväll. Geir Lippestad satt i båten när barnen lagt sig, tänkte på höstens arbete och kände sig tillfreds med livet.

Men idyllen förbyttes snabbt i kaos. Ett par hundra meter utanför Aker brygge i Oslo, där Lippestad har båten, hörde han en smäll. Åska, tänkte Geir Lippestad. I själva verket var det den bomb som Anders Behring Breivik placerat ut i regeringskvarteret som exploderade, vilket Lippestad fick veta av en skakad advokatkollega. Advokatbyråns kontor ligger bara 50 meter från regeringskansliet, och hela byggnaden hade skakat av bomben.

Under eftermiddagen och kvällen rullades tragedin på Utøya upp för hela det norska folket. Geir Lippestad, som är medlem i Arbeiderpartiet och väl kände till ön, följde skeendet på tv till klockan tre på natten.

Natten blev kort. Geir Lippestad väcktes av telefonen redan klockan sex på morgonen. Det var Oslopolisen som berättade att de gripit en misstänkt, och att han önskade Lippestad som sin försvarare.

– Min första reaktion när jag fick samtalet på morgonen var att nej, det här har jag inte någon lust att ge mig in på, säger Geir Lippestad, som huvudsakligen arbetar med andra typer av juridik än brottmål.

För att få stöd för sitt nej väckte han hustrun, som arbetar som sjuksköterska. Men hennes reaktion blev oväntad.

– Hon sa att ”om han hade kommit till Rikshospitalet och jag hade haft jouren hade jag tagit hand om honom. Om han hade blivit skottskadad och hamnat på operationsbordet så hade kirurgerna naturligtvis opererat honom. Han hade inte fått ligga där och förblöda”. Det var inte det svar jag hade velat ha. Men hon hade en viktig poäng.

Geir Lippestad klädde på sig och gick en promenad för att samla tankarna.

– Jag såg ut över sjön och över Oslo, såg all rök. Jag insåg hur enormt det här angreppet var. Jag tänkte att om det är någon gång man måste stå upp för rättssäkerheten och rättsliga principer så är det nu, berättar Lippestad, som tvärt emot sin första reaktion beslutade sig för att anta uppdraget.

 

Avstånd krävdes
Det första mötet med Anders Behring Breivik blev känsloladdat. Geir Lippestad fick vänta på sin klient i ett litet rum i polishuset.

– Jag tänkte: Vad är det för något som jag ska möta nu? Men som så ofta blir man överraskad. Det var ju en människa som kom där, säger Lippestad.

Innan Geir Lippestad slutgiltigt kunde säga ja till sin klient ville han klara ut några saker, inte minst varför Breivik hade önskat sig just honom som försvarare. Förklaringen var att Breivik lagt hans namn på minnet redan tio år tidigare, när Lippestad försvarade en nynazist som dödat en färgad pojke.

– Då frågade jag honom om han trodde att jag hade högerextrema åsikter. Jag var väldigt tydlig med att säga att det har jag inte. Jag var även tydlig med att berätta att jag var medlem av det norska Arbeiderpartiet, alltså det parti han hade angripit. ”Det går utmärkt, du tar juridiken och jag tar politiken”, blev svaret.

Med dessa frågor avklarade tog förhören vid. Under dagen fick Geir Lippestad höra sin klient lugnt och sakligt berätta om mord efter mord.

– Efter några timmar kom frågan hur i all världen ska jag som hans försvarare kommunicera denna förbrytelse ut till det norska folket och hela världens press, berättar Geir Lippestad.

Vid detta tillfälle kokade Norge av hat mot hans klient. Att gå ut och tala om straffrihet på grund av att Breivik kunde vara att betrakta som otillräknelig hade knappast fungerat.

I stället beslutade sig Lippestad för en helt annan linje.

– Jag bestämde mig för att argumentera för vilka grundläggande värderingar som vi bygger på när han ska ha en försvarare och köra honom igenom rättssystemet, alltså rättssäkerhet, säger han.

Just denna betoning av rättssäkerheten och en stor öppenhet gentemot medierna kom att känneteckna hela Geir Lippestads uppdrag. Lippestad valde också medvetet att hela tiden hålla en tydlig distans till sin klient, något som han periodvis blivit ifrågasatt för. Geir Lippestad ser det dock som en nödvändig professionalism.

– Det handlade om att vara tydlig med min advokatroll. Man kan ju identifiera sig väldigt tätt med klienten eller så kan man välja att ha ett mer professionellt avstånd, säger Lippestad och fortsätter:

– I just det här målet var det ett så våldsamt innehåll och en gärningsman som hade starka politiska motiv och som helt öppet sa att han hade dödat ettusen till om han kunnat. Jag hade inte klarat av att agera försvarare om det blivit en identifikation mellan honom och mig. Då hade pressen och allmänheten och polisen inte haft någon tillit till mig som person och jag hade inte kunna ta tillvara hans intresse.

 

Viktigt se människan
Hatet mot Anders Behring Breivik var enormt i Norge dagarna efter terrordåden. Som Breiviks advokat kallades Geir Lippestad till en början i medierna för ”Djävulens advokat”. Men Lippestad tog direkt avstånd från epitetet.

– Jag bestämde mig från början för att aldrig kalla honom monster eller djävul. Han är en människa och det var viktigt att se på honom som en människa. Annars hade vi inte behövt bry oss och eller lära oss något av det som hänt som samhälle för att kunna gå vidare. Det är inte en djävul som går runt bland oss, utan en människa med goda och dåliga sidor, fastslår Lippestad.

Samtidigt var det under hela rättsprocessen viktigt för Lippestad och hans försvararkolleger att, så länge det bara gick, undvika att ytterligare skada eller kränka offren för terrordåden.

– Under rättegången var det så att vi satt endast ett fåtal meter från mammor och pappor som hade förlorat sina kära. Och då var det även viktigt att offren hade respekt för min roll och kände att jag hade behandlat dem med respekt, förklarar Lippestad, som tillägger att om det uppstått en krock mellan klientens intressen och respekten för offren så hade klientlojaliteten ändå fått gå först.

 

Från sjuk till frisk
Den medvetna satsningen på att förmedla budskapet om rättssäkerhet och allas rätt till ett försvar lyckades. Efter några dagar vände opinionen i de sociala medierna, när tusentals unga började skriva och försvara Breiviks rätt till en rättvis rättegång.

Geir Lippestad och hans kolleger kunde nu övergå till att planera sin försvarsstrategi. Den byggde tidigt på att man skulle arbeta för att få Anders Behring Breivik klassad som allvarligt psykiskt störd, och att han därmed skulle dömas till vård i stället för fängelse. Breivik själv hade inget att invända mot detta, och en rättspsykiatrisk rapport kom fram till samma slutsats.

Men dagen före julafton 2011 vändes hela försvarsstrategin upp och ned. Anders Behring Breivik förklarade då att han ville bli förklarad som tillräknelig och dömd till fängelse. Breivik hade nämligen fått ta emot brev från politiska sympatisörer som förklarade att en dom om vård skulle minska trovärdigheten i hans budskap.

Geir Lippestad och hans kolleger ställdes inför ett svårt vägval.

– Det var det största advokatdilemmat i detta mål. Fram till den tidpunkten hade vi en rapport från två av de främsta experterna som sa att han var otillräknelig, alltså en psykotisk person som nu önskade att betraktas som frisk. Skulle jag som hans advokat lägga en psykotisk persons önskan som grund för mitt försvar? Eller skulle jag övertala honom?

Geir Lippestad bad att få tänka över vad han skulle göra. Därefter vidtog ett intensivt funderande, diskuterande och undersökande. Försvararna talade bland annat med medicinska experter och personer som kommit i kontakt med Ander Behring Breivik under tiden i häktet. Fram trädde en splittrad bild, där vissa ansåg Breivik som psykiskt störd, medan andra ansåg att han kunde svara för sitt handlande.

Slutsatsen blev att man ändå skulle följa klientens önskan.

– Jag är inte en fackman på psykiatri. Så jag måste lyssna till vad fackpersonerna säger. Här var de splittrade och han hade en stark vilja att jag skulle arbeta för att han var tillräknelig, förklarar Geir Lippestad, och fortsätter:

– För att göra en lång historia kort valde vi att svänga om försvaret i etthundraåttio grader med bara åtta veckor kvar till Norges största rättegång. Hela det uppbyggda försvaret var bara att kassera.

Men hur skulle den nya linjen tas emot av medier och allmänhet? Geir Lippestad berättar att han var orolig för att hans trovärdighet skulle gå förlorad med kursändringen. Lösningen blev åter att betona värderingarna och advokat­rollen.

– Pressen frågade naturligtvis hur jag kunde ändra mig. Jag sa att vad jag tycker är inte det viktiga, jag har ett uppdrag och det är klientens intresse. Jag betonade att väldigt många psykiatriker menade att han var frisk, och att det är en mänsklig rättighet att bli betraktad som frisk och få ta ansvar för sina handlingar om man vill det. Och återigen möttes jag av en förståelse att det är min roll att ta tillvara min klients intresse.

 

Sprida åsikterna
Strax efter kursbytet kom en ny rättspsykiatrisk rapport, som ansåg Anders Behring Breivik som tillräknelig. Till skillnad från den tidigare rapporten fokuserade bedömarna denna gång på Breiviks världsbild och politiska idéer, idéer som han inte är ensam om.

Och just Breiviks ideologiska motiv var centralt även för hans försvarare. Vid rättegången vittnade flera experter på högerextrem politik, men också personer som själva delade dessa värderingar, något som många debattörer ifrågasatte. Lippestad håller med om att det inte var helt oproblematiskt att släppa fram dessa röster.

– Det var svårt att välja ut vittnena. Men vi tyckte att det var viktigt att ta med högerextrema vittnen med radikala åsikter som har samma uppfattning som Breivik. De anser att det råder ett krig och att Europa håller på att tas över av muslimer, förklarar han.

Både Lippestad och rätten fick dessutom kritik för att Anders Behring Breivik fick allt för stort utrymme att tala om sina åsikter vid rättegången. Geir Lippestad förklarar:

– Vår uppfattning var att Breivik skulle få förklara sig så länge han kunde, minst en vecka. Orsaken var att här handlade det om att bedöma om han var tillräknelig eller inte. Det var huvudfrågan.

Den 21 augusti 2012 dömdes Anders Behring Breivik i tingsrätten till lagens hårdaste straff, 21 års fängelse. Breivik var nöjd med domen och valde att inte överklaga den. För Geir Lippestad blev domen slutet på ett svårt uppdrag fullt av svåra etiska och mänskliga dilemman.

När Lippestad ser tillbaka tycker han ändå att han handlat rätt.

– Jag tror att jag skulle göra på samma sätt igen om det, gud förbjude, inträffar igen, säger han.

 

Rollen varierar
Hur ser då Geir Lippestad på sin advokatroll i det svåra försvararuppdraget?

– I det här målet var jag en vägvisare då jag fick fria händer med juridiken, säger Lippestad.

När Breivik senare ändrade ståndpunkt och satte upp målet att han skulle dömas till fängelse sattes den rollen på hårda prov.

– Vi diskuterade mycket, och jag förklarade självklart vad det innebar med straff respektive behandling. Men han var väldigt tydlig med att han inte ville ha vård. Eftersom den psykologiska bilden var mycket oklar kände jag att det var viktigt att följa hans vilja, förklarar Geir Lippestad, som fortsätter:

– Men det var i detta mål med denna klient. I ett annat mål med en annan typ av klient är jag kanske vapendragaren. Det beror på klienten. 

Ulrika Öster, Tom Knutson