Om vikten av att rättsväsendets företrädare har en lämplig grad av öppenhet

 Liksom de flesta andra domare blir jag ibland kontaktad av parter, allmänheten och journalister rörande en dom eller ett beslut som jag själv har deltagit i. Samspelet mellan domare och journalister är grundläggande för den bild av domstolarnas funktion och arbete som formas av tidningar, radio och tv och jag ser det som viktigt att inte undvika journalisternas frågor. Domarrollen sätter dock begränsningar både i vad som kan sägas och i hur det sägs både till journalister och till andra. Naturligtvis kan jag inte avslöja vad som sagts under överläggningen, men något hinder mot att i någon mån förklara domen och undanröja missförstånd finns inte (läs gärna om detta i Johan Muncks artikel i Festskrift till Gertrud Lennander). I regel låter det sig mycket enkelt göras genom att peka på en eller ett par meningar i domen utan att det uppstår något ytterligare behov av förklaring. Däremot ser jag mig av flera skäl definitivt förhindrad att lämna råd i en konkret fråga. Likaså avstår jag från att, när journalisterna ber mig om det, dra några slutsatser av HD:s avgörande för andra närliggande frågor: det får andra göra.

För något halvår sedan fick jag en mer sällsynt typ av begäran om hjälp att förklara ett beslut. Det var ett mail från kronofogdemyndigheten om ett ärende om exekutiv försäljning av en fastighet på Lidingö ägd av Ryska federationen. HD hade knappt ett år tidigare prövat om ändamålet med ryska statens innehav av fastigheten var sådant att det på grund av statsimmunitet hindrade att fastigheten utmättes. Kronofogdemyndigheten hade vid flera tillfällen sökt mig, som hade varit referent i målet, sedan det uppstått en ny fråga under själva försäljningsfasen. Jag ringde upp och hänvisade till den del av beslutet där omfattningen av HD:s prövning framgick, sa att jag inte kunde lämna något råd i den konkreta fråga som kronofogden hade att hantera och la till, något som var en truism, att kronofogdemyndigheten väl fick tillämpa de regler som gäller för förfarandet hos dem på sedvanligt sätt. Kronofogdens aktanteckning kom att bestå av hans sammanfattning och slutsats av samtalet.

För ett par veckor sedan blev jag så uppringd av en journalist från SvD. I efterhand förstod jag att hans artikel redan var klar när han pliktskyldigt ringde. Artikelns tes var att jag hade (som det framstod oombedd) ringt till kronofogden för att tipsa om hur de skulle hantera försäljningen av fastigheten eftersom ryska staten hade bytt ombud till en jurist på den byrå vid vilken min make är verksam. På journalistens uppmaning att det ville jag väl inte kommentera, sa jag att jo, det ville jag nog allt. Vårt ovanligt långvariga samtal kom i artikeln att avspegla sig i att det allra sist stod att jag hade sagt att jag inte haft vetskap om att ryska staten hade bytt ombud när jag ringde kronofogden och att jag inte hade sagt något olämpligt.

En vecka senare hade Peter Wolodarski i sin söndagskrönika i DN som tema vikten av att rättsväsendets företrädare inte uppträder olämpligt. Som ett exempel på att så dessvärre inte var fallet nämnde han att justitierådet Kerstin Calissendorff borde ha hållit avstånd till ett ärende som hennes makes byrå driver. Det kunde man måhända instämma i. Men klandret förutsatte såväl att jag sagt något olämpligt, som att jag kände till uppdraget när jag talade med kronofogden. Hur DN hade kunnat få för sig att jag hade denna vetskap är för mig obegripligt. Min gissning är att Wolodarski hade läst SvD:s artikel en vecka tidigare, antingen glömt att jag i den dementerade att jag haft vetskapen när jag ringde, eller annars utgått från att jag lämnade en oriktig uppgift till SvD. Någon kontakt med mig togs inte före publiceringen; det tyckte DN uppenbarligen inte behövdes. I artikeln sas också att jag hade sagt tvivelaktiga saker om HD:s beslut, som det framstod i avsikt att skapa osäkerhet huruvida kronofogden skulle kunna sälja fastigheten. Ordet telefonjustis nämndes.
Även om jag kände mig helt trygg i vad som hade sagts vid samtalet med kronofogden var jag besvärad av att genom både SvD:s och DN:s artikel framstå som en korrupt företrädare för rättsväsendet och dessutom som något av en lögnhals. De flesta av mina kolleger och min omgivning i övrigt var mindre bekymrade. De som känner mig skakade alla på huvudet, uttryckte förundran över vad som tagit åt journalisterna och de flesta ansåg att jag skulle låta saken bero. Det skulle ha varit möjligt att med det stödet svälja ilskan och förtreten. Men nu var det ju det där med bilden av rättsväsendet som förmedlades.

En mailkonversation mellan mig, Peter Wolodarski och så småningom DN:s ansvarige utgivare Gunilla Herlitz tog vid. Jag bad om ett beriktigande av sakuppgiften att jag, när jag ringde kronofogdemyndigheten, skulle ha haft vetskap om att ryska staten hade bytt ombud till den byrå min make är verksam vid. Det var den uppgiften som klandret av mig och påståendet om telefonjustis baserade sig på. Efter upprepade erbjudanden om genmäle, som jag avböjde och framhöll att vad jag begärde var ett beriktigande, blev beskedet att texten i artikeln inte innehöll någon text om min vetskap och det därför inte fanns något att korrigera. När DN:s chefredaktör så skrev att "det är Du som tycker att artikeln förmedlar den uppgiften" och anförde att hon för övrigt hade blivit upplyst att uppgiften om ombudsbytet vid tidpunkten för mitt samtal med kronofogden fanns antecknat hos en tingsrätt, insåg jag att jag hade kommit till vägs ände. DN avsåg inte att fullgöra sin skyldighet att beriktiga en felaktig sakuppgift; jag nöjde mig med en dementi som publicerades i DN på en framträdande plats. Jag hade insett att DN mer värnade om läsarnas förtroende för sin ledarskribent, än om läsarnas förtroende för rättsväsendet oavsett vad temat för krönikan hade varit.

Jag har svårt att komma till annat än att särskilt DN:s grundlösa påståenden i någon mån skadade förtroendet för rättsväsendet, och att min möjlighet att ställa saken till rätta var begränsad. Mina försök var värda besväret, det kanske lindrade skadeverkningarna. Med detta sagt vill jag framhålla att jag fortfarande i grunden inte har någon annan uppfattning än tidigare om vikten av att rättsväsendets företrädare har en lämplig grad av öppenhet mot parter, allmänhet och media och faktiskt också mot företrädare för andra myndigheter.

Kerstin Calissendorff
Justitieråd