För riskkapitalister 
bevare advokatbyråerna!

Hemkommen från det årliga och lika värdefulla mötet med andra europeiska generalsekreterare finns det anledning till reflektion över hur lika och samtidigt olika synen på advokatfrågor är i Europa. Det gäller såväl regleringen av advokatyrket som hur marknaden för advokattjänster fungerar. Till del är dessa betingelser avhängiga av varandra. Skillnaderna kan förklaras med att rättstraditioner är olika, men också med skiftande ekonomiska förhållanden. Likheterna består främst i insikten om behovet av att värna advokatens oberoende och den demokratiska rättsstatens principer.

Det går tydliga skiljelinjer mellan common law- och civil law-länderna när det gäller synen på advokatens roll. Men, det finns även en påtaglig skillnad när det gäller synen på hur kärnvärdens bevarande inverkar på advokatbyråernas organisation och driftsbetingelser. Ekonomiska hänsyn har kommit att styra mycket av de senaste årens utveckling.

Tillväxten på den juridiska tjänstemarknaden inom EU har varit mycket stark under flera år. Den förväntas fortsätta att stiga med närmare 3 procent årligen under de kommande tre åren. Omsättningen uppskattas ha uppgått till 113 miljarder euro 2010. Det motsvarar 1,1 procent av BNP i de fem största jurisdiktionerna tillsammans. Bara Storbritannien och Tyskland står för hälften av värdet på omsättningen av juridiska tjänster inom hela Europa, om man däri, utöver EU:s medlemsländer, inkluderar även Ryssland, Turkiet, Ukraina, Norge och Schweiz.

Det fanns över en miljon advokater i EU 2010. I jämförelse med USA har Europa emellertid en låg advokattäthet. Den motsvarar ca 1,81 advokater per tusen invånare, att jämföra med 3,42 i USA. Sverige, Finland och Litauen har lägst advokattäthet i Europa. För Sverige och Finlands del har detta förmodligen sin huvudsakliga förklaring i avsaknaden av advokatmonopol.

Eftersom tjänstemarknaden i EU är betydande har EU-kommissionen länge riktat sina blickar mot denna sektor. Det gäller inte minst den del som avser de reglerade yrkena i allmänhet och de juridiska tjänsterna i synnerhet. Man har insett att en väl fungerande juridisk tjänstesektor främjar stabilitet och ekonomisk tillväxt. Vad man däremot inte insett är att den juridiska tjänstemarknaden för att man skall kunna bevara advokatkårens kärnvärden, måste ses i en rättsstatlig kontext.

I Storbritannien har man i kölvattnet av de numera välkända Monti- och Clementi-rapporterna genomfört stora förändringar på advokatområdet. Bland annat har man där infört så kallade Alternative Business Structures, ABS, innebärande att advokater kan ha nära samarbeten med andra yrkesgrupper och att advokatbyråer kan ägas av andra än advokater. Dessa nymodigheter har tillkommit som en följd av kraven på ökad konkurrens och på ökat konsumentskydd. Det är inte alldeles lätt att se hur dessa intressen främjas av reformerna. Särskilt gäller detta möjligheterna till externt ägande. Resultatet har blivit ökad kontroll och ökad administration. I Sverige har vi funnit att samarbeten mellan advokater och andra konsulter i så kallade Multi-Disciplinary Partnerships, MDPs, inte är förenliga med advokatens oberoende. Advokatsamfundet har på ett undantag när motsatt sig att advokatbyråers aktier eller andelar ska kunna bli föremål för handel mellan andra än de på byrån verksamma advokaterna. Det nämnda undantagsfallet innebär att, genom en bestämmelse i Vägledande regler om god advokatsed, det numera finns en möjlighet för Advokatsamfundets styrelse att medge dispens för en verkställande direktör på advokatbyrå, som inte är advokat, att förvärva upp till tio procent av andelarna.

Bevekelsegrunderna för att inte generellt tillåta extern ägande är flera. För det första finns det inte något egentligt behov. Advokatbyråer är inte kapitalintensiva verksamheter på det sätt som ofta är aktuellt i investeringstunga industriverksamheter. Advokatbyråers behov av rörelsekapital kan tillgodoses genom traditionell finansiering hos bank och genom delägarnas försorg. Delägarna frestas inte att kortsiktigt ta ut alla tillgängliga vinstmedel. Det främjar ett sunt finansiellt förhållningssätt med lägre risktagande. För det andra är risken stor att externt ägande medför intressekonflikter på flera plan, inte minst mellan ekonomiska intressen och advokatetiska hänsyn.

Ur en investerares perspektiv kan det på goda grunder antas vara ett huvudintresse att få avkastning på det insatta kapitalet. Det torde förutsätta tillfälle till inflytande. Investeraren förmodas vidare vilja påverka verksamheten på samma sätt som om det handlade om vilken annan affärsverksamhet som helst. Man har inte skäl att anta att investerare, utom i undantagsfall, väljer advokatbranschen för kapitalplacering. Man kan inte heller ta för givet att en extern ägare utan anknytning till advokatverksamhet eller rättsväsende korrekt skulle kunna förhålla sig till den advokatetiska kontext som utgör grunden för advokatyrket. I ett affärsperspektiv kan man nog lätt uppfatta det etiska regelverket som icke affärsmässigt. Till detta kommer den uppenbara risken för inlåsningseffekter. En investerare i advokatfirma investerar i mänskligt kapital. Balansräkningens viktigaste tillgångspost går hem varje kväll. Det innebär att den i princip är flyktig. Det är inte långsökt att misstänka att man som delägare skulle i en byrå med externa kapitalintressenter tvingas in i långa avtal med tunga konkurrensklausuler eller starka finansiella inlåsningsmekanismer sådana att möjligheten att på rimliga villkor lämna byrån begränsas högst avsevärt. Den typen av kultur är sällan en lycklig lösning, i vart fall inte i en advokatbyrå. Att kvarhålla en delägare som vill sluta strider mot advokatens oberoende, kan strida mot klientintresset och är allmänt oklokt. Inte sällan har ett sådant agerande ekonomiska förtecken och är ett uttryck för svag ekonomi.

Med bortsett från den speciella problematik som är förenad med en sådan inverkan, som i och för sig redan i dag kan förekomma i vissa delägaravtal, så riskerar ett utvidgat externt ägande att på ett allmänt plan negativt påverka yrket och dess grundläggande principer. Hur kommer en aktiv extern ägare att vilja implementera sina idéer och sin kanske för advokatfirman helt främmande kultur? Om man tänker sig att riskkapitalister skulle komma på tanken att investera i någon eller några av de större advokatbyråerna kan man utgå ifrån att advokatbyråernas nuvarande struktur och organisation skulle komma att förändras. Sannolikt till det sämre.

Advokatbyråns strategiska överväganden skulle med en extern ägare inte längre vara förbehållna advokater. Detta skulle bli särskilt tydligt i dåliga tider. Här skulle allvarliga motsättningar kunna uppstå. Jag vågar påstå att de senaste årens rätt tuffa advokatmarknad nog skulle ha varit ännu besvärligare om det funnits externa ägare med krav på effektivitet och hög lönsamhet. "True partnerships" skulle i en sådan verksamhet knappast kunna finnas kvar. Överseendet med underpresterande delägare skulle av naturliga skäl inte vara lika stort hos en riskkapitalist som det är hos delägarkollegerna. Inte på grund av bristande insikt i management hos advokaterna, utan snarare som ett uttryck för en lojal kultur på vilken idén om "true partnership" vilar.

En annan följd av möjligheten till externt ägande är faran för kortsiktighet i ägandet. Den skulle på sikt kunna leda till att själva delägartanken luckras upp. Det riskerar i sin tur att leda till att ansvaret för verksamheten förskjuts från delägarkollektivet till riskkapitalisten och av denne tillsatt management. Och den handel med målbolag riskkapitalister emellan som så präglar dessa aktörers portföljbolag passar mycket illa in på advokatbyråer.

Förespråkarna för externt ägande hävdar att detta inte behöver medföra någon skillnad i förhållande till vad som råder på de största byråerna redan i dag. Jag delar inte den bedömningen.

Jag är fast övertygad om att vi ska bejaka den advokatkultur som tar sin utgångspunkt i oberoende, klientlojalitet och sekretess. För att skydda dessa advokatens plikter finns det regler till förhindrande av intressekonflikter. Det är enligt min mening inte realistiskt att föreställa sig att dessa klientens rättigheter med trovärdighet ska kunna upprätthållas när starka ekonomiska intressen tar över. Därför säger Advokatsamfundet med ett undantag nej till externt ägande.

Anne Ramberg
Generalsekreterare
anne.ramberg@advokatsamfundet.se