Annonser

Ur den mentala diktaturen

Gästkrönikören Hanne Kjöller skriver om skräcken för att tycka likadant som Sverigedemokraterna och om ett klimat där en åsikt bedöms efter vem som framför den.

I våras briserade nyheten att Jönköpings kommun upprättat ett avtal med ett antal företrädare för det muslimska samhället. I skrivningen fanns några tämligen långtgående undantagsregler för just muslimska elever vad gällde exempelvis simundervisning.

Eller nyheten och nyheten förresten. Överenskommelsen var nästan 20 år gammal och hade sedan dess, förstod man av kommunens företrädare som intervjuades i Ekot, mer rullat på.

Fast riktigt så var det inte heller. Avtalet hade uppdaterats så sent som ett år tidigare. Inför att ärendet skulle behandlas i fullmäktige igen laddade jag ned handlingen och skrev en ledarkommentar.

Den gick i korthet ut på att den här typen av religionsspecifika överenskommelser var orimliga. Skolplikten är överordnad föräldrars rätt till sina barn, det var rent av därför den tillkom en gång i tiden. Sedan spelar det ingen roll vilka skälen är. Man får inte ta skolpliktiga barn ur skolan om det så är för att tidpunkten sammanfaller med skördearbete eller religiös högtid.

Därefter skrev jag att det naturligtvis inte heller finns någon poäng med att i onödan kränka någon. Finns det kvinnliga simlärare och det utan alltför mycket bök går att ordna med enkönad simundervisning finns inget skäl att tvinga på muslimska eller andra flickor från könssegregerade kulturer manliga magistrar i badbyxor.

När jag gick i skolan hade jag en sångfågel i min parallellklass. Hennes senare framgångsrika karriär började då och där. Hon fick ett jobb i en musikal.
Hennes sena kvällar krävde en hel del av anpassning från skolans sida. Men det fixade sig.

Mer än så kräver inte jag för religiösa minoriteter. Men heller inte mindre. Om vi ska ha en individanpassad skolgång spelar det ingen roll om eleven ifråga är en sångfågel, en framtida OS-simmare, muslim eller jude. Sedan finns förstås en gräns. Skolan kan inte gå av på mitten. Kommunen kan inte ägna hur mycket resurser som helst på att tillfredsställa behoven för en enskild oavsett om skälen är idrottsliga eller religiösa.

Ungefär så löd den, tycker jag, hyfsat resonerande kontentan av min artikel. Av alla kommentarer var det en som bet sig fast.

Den kom från en man som skrev att jodå, han höll med om lejonparten av mitt resonemang. Men att han samtidigt tog för givet att jag inte menade att judiska elever inte självfallet skulle få ledigt för bar mitzva. För menade jag det, ja då placerade jag mig själv i samma läger som Sverigedemokraterna.

Mejlet skulle för bara något år sedan ha gett mig hjärtklappning. Va? Jag på samma sida som Sverigedemokraterna? Det får bara inte hända.

Jag skulle säkert ha svarat något i stil med att jag inte alls sympatiserar med SD, att min bästa vän minsann är muslim, att jag känner flera judar och att jag till och med haft en relation med en svart man från Elfenbenskusten.

Men nu blev jag bara förbannad. Och skälet till det är en artikel av författaren och DN-medarbetaren Lena Andersson. Hon skrev om denna nedsmetningsmekanism. Och om att man inte kan ändra uppfattning bara för att någon annan vars åsikter man inte gillar generellt råkar tycka samma sak i en specifik fråga. Eller som hon så knivskarpt formulerade det: "I den mentala diktaturen bedömer man inte utsagor efter vad som sägs utan vem som säger." (DN 2/1 -12)

Men jag behöver alltså inte gå längre än till mig själv för att känna igen beröringsskräcken. Och nu när hon öppnat ögonen på mig ser jag den överallt. Hur människor överger principer för att inte hamna på "fel" sida.

När religionshistorikern och vänstermannen Mattias Gardell inkallades som sakkunnig i Breivik-rättegången berättade han om sina våndor inför att ställa upp på försvarets sida. Det var den sidan som kallat honom som expert, men det han ombads göra var inte att försvara Breivik, utan att redogöra för sin bild som islamforskare. Ska han ändra sin bild av islam för att den inte ska råka passa in i Breiviks skruvade uppfattning om världen?

Nej, det gjorde han ju inte. Men han motiverade sitt beslut att tala med hänvisning till rättsstaten. Det betyder inte att han tyckte att det var oviktigt att vara med i rätt läger. Bara att han valde ett läger som låg högre: rättsstatens.

Andra snubblade i lägre instans. Av försvarets kallade sakkunniga var det ungefär hälften som lämnade walkover.

Jamen ni hör själva. Expertvittnen. Professorer som ägnat hela sina yrkesliv åt att belägga det ena eller det andra, som plötsligt inte vill säga vad det är de kommit fram till, för att en enslig massmördare kan tänkas hålla med. Så självständig var den självständiga forskningen att en man, utan egna examina, styr den. För vad man än tycker, så tycker man ju inte som han.

Som ledarskribent förväntas jag ha åsikter. Och eftersom jag arbetar på en liberal tidning förväntas jag ha liberala åsikter. När jag så torgför dessa åsikter händer olika saker beroende på vilket fält jag rör mig i. Om jag skriver positivt om kärnkraft är det aldrig någon som skriver till mig någonting i stil med: Aha, du bor säkert själv i ett stort hus och vill ha billig el.

Om jag skriver om äldrevården är det aldrig någon som frågar mig om jag själv legat på långvården? Om jag däremot skriver om fördelarna med förskola kan jag få brev med formuleringar av typen: Hela din artikel andas dåligt samvete. Du försöker rättfärdiga att du slängt in ditt barn på dagis.

Och så frestas jag då återigen att svara att nej, jag har inget dåligt samvete alls. Möjligen då mer för att jag och min dotters pappa valde att vara hemma och njuta av vår dotter tills hon var dryga två år, att vi sedan fick vänta på dagisplats, så att vår kavata lilltuta slängde längtansfyllda blickar på alla dagisbarngrupper vi mötte i parken. Eller möjligen att vi var lediga båda två samtidigt och bodde med henne i södra Afrika under ett halvår. Att vi kletade oss fast vid henne.

Men min artikel om förskolan handlade ju inte om oss. Den handlade om forskning om barns utveckling, om barn till nyanlända som i vissa fall, och om de inte gått i förskolan, kanske inte kan svenska när de börjar skolan. Den handlade om föräldrar som inte som vi kan låna på lägenheten för att vara hemma länge och njuta av sin unge.

Den handlade om, att i god liberal tradition, utjämna skillnader mellan barn med olika förutsättningar. Precis som min text om specialvillkor för barn med muslimska föräldrar.

Vi går i fällan när vi inte orkar stå upp för det vi tycker. När vi känner oss manade att försvara oss i person, inte i sak.

Jag minns inte längre exakt vad jag svarade bar mitzva-mannen. Men jag vet att jag inte skrev att min bästa vän minsann är muslim, att jag har flera judiska vänner och att jag har haft en relation med en svart man. Däremot att jag hade en del åsikter om hans nedsmetande sätt att argumentera.

För min del är det slut på krälandet och beröringsskräcken. Jag ska ur den mentala diktaturen.