Annonser

Jurister i livlig debatt

Per Bauhn är professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet i Småland.
Han var inbjuden föredragshållare vid sammankomsten med Föreningen för lagstiftningslära den 17 januari hos Högsta domstolen.

Per Bauhn började med att göra en bred historisk översikt över moralfilosofi, rättighetsbegrepp och lagar. Han konstaterade att distinktionen mellan positiv och normativ rätt är lika gammal som moralfilosofin i sig.
Redan Aristoteles förde resonemang om hur den medborgerliga rättvisan var dels naturlig, dels konventionell. Den klassiska distinktionen vandrade vidare i den kristet färgade medeltida filosofin, där den gavs en delvis ny tappning.

Thomas av Aquino formulerade naturrätten, som omfattar allt som tillhör den mänskliga naturen och som han antog ytterst är gudomligt förankrad. Enligt Thomas är en lag som är i strid med naturrätten en icke-lag.
Naturrätten överlevde 1600- och 1700-talen och kommer till uttryck i John Lockes resonemang om att rättigheterna ytterst är givna av att människan är skapad till guds avbild. Den lever vidare i rättighetsförklaringarna på 1700-talet: den amerikanska från 1776 med Thomas Jefferson som huvudförfattare, som är mer individualistisk, och de franska från 1789 och 1793, som är skrivna under inflytande från Rousseau och har en starkare kollektivistisk anstrykning.

Senare uppstod kritik mot naturrätten, och de teologiska argument som låg till grund för den ifrågasattes. Utilitaristen Jeremy Bentham avfärdade rättigheterna som ”nonsens på styltor”.
Kritikerna fick efterföljare i 1900-talets rättspositivism. Rättspositivisterna var inte främmande för att diskutera lag och moral, men hävdade att lagen skulle skapa moral, i stället för tvärtom.
Axel Hägerström tog upp Benthams kritik mot föreställningen om rättigheter utanför lagen och menade att rättighetsförklaringarna härledde individens rättigheter från kristen dogmatik, att de blandade in religiösa resonemang utan verklighetsförankring och syftade till förgudning av individen.

Den ”normative nihilisten” Hägerström kunde ställa upp åtminstone en norm: lagstiftningen ska värna samhällsnyttan.

Den inflytelserike juridikprofessorn Vilhelm Lundstedt menade att lagen inte bara skulle uttrycka samhällets värderingar, utan skapa dem.

Per Bauhn utvecklade så Chicagofilosofen Alan Gewirths idéer om aktörsperspektiv, som Bauhn förespråkar. Enligt Gewirths teori måste alla aktörer göra anspråk på rättigheter till frihet och välbefinnande. Eftersom ingen aktör utan självmotsägelse kan säga att han struntar i om han har frihet och välbefinnande eller inte, kan man slutleda att alla aktörer har rätt till frihet och välbefinnande.

Enligt Bauhn är konsekvenserna av en rättviseorienterad syn på brott och straff, att de rättsvårdande myndigheterna måste välja sida. De kan inte behandla gärningsman och offer som likställda parter. Genom brottet har det uppstått en obalans mellan offer och gärningsman, och de kan inte ses som moraliskt likvärdiga. Uppgiften för de rättsvårdande myndigheterna är att återställa balansen, ansåg Bauhn. Gärningsmannen har missbrukat friheten, och därför kan det ses som logiskt att beröva honom hans frihet.

Per Bauhn nämnde som exempel det så kallade Rödebymålet, där en familjefar år 2007 sköt ihjäl en 15-årig pojke i ett mopedgäng som hade trakasserat hans familj. Hovrätten över Skåne och Blekinge fann att mannen hade befunnit sig i en nödvärnssituation, men att hans reaktion inte var proportionerlig.

– Givet den passivitet som samhället visade när mannen blev trakasserad, så var det skamligt att döma mannen till ansvar, menade Per Bauhn.

Diskussionen efter professor Per Bauhns föredrag blev ganska livlig. De flesta av de jurister som yttrade sig tycktes inte dela Bauhns mer normativt-moraliska syn på rättigheter, i alla fall inte på straffrättens område.

Justitierådet Stefan Lindskog undrade utifrån Rödebymålet om inte aktörsperspektivet kan ses från två håll, och frågade när aktörsrollen övergick från mopedgänget till skytten.

Bauhn svarade att både gänget och skytten var aktörer, och att mopedgänget hade gått över en gräns som berättigade fadern att försvara sig.
– Men gick inte också skytten över en gräns? frågade Stefan Lindskog.

Justitierådet Martin Borgeke berättade att han var rättens ordförande när Rödebymålet togs upp i hovrätten. Han förtydligade händelseförloppet vid gärningen och berättade mer om omständigheterna: Bara två av pojkarna i mopedgänget var framme på gårdsplanen, och det fanns inget omedelbart hot om våld. Den pojke som dödades blev först skadad av ett skott. Därefter laddade skytten om vapnet och följde efter pojken, som stod på knä när skytten sköt det dödande skottet.

– Som jag uppfattar dig tycker du att i och med att pojkarna tagit av familjens frihet, hade de inga rättigheter och det var rätt att skjuta dem, avslutade Martin Borgeke sitt inlägg.

Per Bauhn replikerade att han tyckte att domstolarna inte för verklighetsnära resonemang om förmågan att besinna sig.

Föreningen för lagstiftningslära
Föreningen för lagstiftningslära är en förening för alla som är intresserade av juridik och lagstiftning. Den har omkring 300 medlemmar. De flesta av dem är jurister, och de flesta har anknytning till lagstiftningsapparaten – men också advokater, forskare och andra yrkesgrupper finns bland medlemmarna. Föreningen ordnar några sammankomster om året. Då lyssnar medlemmarna på en inbjuden föredragshållare och diskuterar sedan det aktuella ämnet från ett lagtekniskt perspektiv
Förra justitierådet Ulf K. Nordenson tog initiativ till att bilda Föreningen för lagstiftningslära på 1980-talet sedan professor Jan Hellner hade givit ut boken Lagstiftningslära. Ordförande för föreningen är justitierådet Stefan Lindskog.