Annonser

Fortfarande stor okunnighet om mänskliga rättigheter

Peter Nobel har ägnat en stor del av sitt liv åt att arbeta för mänskliga rättigheter. Ämnet engagerar honom fortfarande i högsta grad. Och den förre advokaten som blev världens förste diskrimineringsombudsman är inte nådig när han beskriver läget för de mänskliga rättigheterna i Sverige i dag.
– Hårresande okunnigt, lyder hans omdöme.

”Förhoppningar, föreställningar och mål som allas lika människovärde, jämställdhet mellan alla, rättssäkerhet, demokrati och deras betydelse nationellt och internationellt kräver att Sverige föregår med gott exempel i varje hänseende vad gäller mänskliga rättigheter och allt vad därtill hör.”

Orden är hämtade från förre advokaten och diskrimineringsombudsmannen Peter Nobels personliga remissvar på betänkandet Ny struktur för skydd av mänskliga rättigheter som kom i slutet av 2010. I yttrandet hyllar Nobel utredningens arbete och tillstyrker förslaget om att inrätta en myndighet eller kommission med helhetsansvar för mänskliga rättigheter. Men han inskärper också att det finns mycket kvar att göra på området mänskliga rättigheter i Sverige, och lämnar en rad synpunkter på vad kommissionen bör göra och hur den kan organiseras.

Vid dryga 80 års ålder har Peter Nobel inte svalnat i sitt engagemang för mänskliga rättigheter, ett engagemang som vaknade på allvar under tiden som advokat på advokatbyrån Chrysander i Uppsala. Där började Peter Nobel direkt efter avlagd jur. kand.-examen.

– Till en början sysslade jag med så kallad allmänpraktik, vilket innebar rattfylla och skilsmässor, ler Peter Nobel.

En kort period prövade han också sin förmåga som affärsjurist. Men så kom plötsligt stora grupper av asylsökande till Sverige under 1960-talet. Många av dem fick Peter Nobel som biträde i asylprocessen.

– De äldre kollegerna var inte så språkkunniga, så jag fick ta hand om detta. Men jag blev också väldigt, väldigt engagerad. Det dröjde ju inte länge förrän man frågade sig varför de måste fly. Och det var ju för att deras mänskliga rättigheter kränktes. Så det var början, sammanfattar Nobel.

Under en period kom många asylsökande från Eritrea. De hade alla flytt via Sudan. Enligt de svenska myndigheterna skulle de därför skickas tillbaka till Sudan. Juridiskt helt korrekt men ur human synpunkt oacceptabelt, konstaterar Peter Nobel.

Under arbetet med eritreanerna upptäckte Peter Nobel hur lite människor i Sverige visste om situationen i Sudan. Han fick ta reda på det mesta själv.
– I stället för att sitta och skriva om alla saker i allas inlagor så gjorde jag en gemensam skrift som jag kunde ha som bilaga. I och med det var jag plötsligt expert på afrikanska flyktingfrågor. Det är farligt lätt att bli expert, konstaterar Nobel med tydlig ironi.

Expertstatusen ledde till uppdrag i Afrika, där Peter Nobel kom att ingå i organisationskommittén för en stor panafrikansk flyktingkonferens. Det blev därmed en hel del resor till olika länder i Afrika. Nobel gick också tidigt med i den nybildade organisationen Amnesty International, som efter några år utsåg honom till att medverka i en undersökningskommission i Syrien och Israel när krigsfångar från oktoberkriget 1973 skulle repatrieras.

Parallellt med alla dessa åtaganden fortsatte Peter Nobel som advokat och delägare i Chrysander, en byrå som senare gick ihop med Lindahl. Han hade också familj, hustru och tre barn hemma i Uppsala. Peter Nobel skrattar och konstaterar att han inte riktigt förstår själv hur han hann. Men han kan konstatera att engagemanget satte ekonomiska spår.
– De här uppdragen var ju inte betalda. Så det blev ekonomiskt påfrestande, men väldigt givande i övrigt, säger Nobel.

1986 inrättade regeringen den nya myndigheten Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO. Peter Nobel fick frågan om han ville blir dess chef och världens förste Diskrimineringsombudsman. Han tvekade inte, utan tackade snabbt ja.

– Jag jobbade väldigt mycket, och började känna mig sliten. Och så tyckte jag förstås att det var hedrande, säger Peter Nobel och tillägger att han såg det som en möjlighet att arbeta vidare för flyktingar och invandrare, på ett nytt sätt.

Den nya myndigheten hade från början ett ganska oklart mandat.
– Det fanns praktiskt taget inga rättsliga maktmedel. Men jag saknade dem inte. Tvärtom tyckte jag att det var ganska trivsamt i det här laglösa tillståndet. Det fanns liksom inga gränser för vilka initiativ man kunde ta, beskriver Nobel.

DO:s uppdrag var dubbelt: dels att granska enskilda ärenden och dels att förebygga och bekämpa diskriminering på ett mer övergripande plan. Klagomålen från personer som upplevt diskriminering tog mycket tid och resurser. För mycket, tyckte Peter Nobels medarbetare ibland.
– Jag anlade ett advokatperspektiv och inte ett myndighetsperspektiv. Jag uppfattade mig aldrig som en myndighet. Mina medarbetare var emellanåt tvungna att påminna mig om detta. Jag såg mig hela tiden som den som skulle tillvarata den enskildes rätt, förklarar Peter Nobel.

Samtidigt trycker han noga på att kontakten med enskilda ärenden var en nödvändig förutsättning för att utföra uppdraget.
– Det är bara genom att ha kontakt med dem som man får verklig kunskap om vad som händer i samhället, säger Nobel.

Peter Nobel stannade på DO i fem år, precis som han planerat. Under hans ämbetstid inleddes arbetet för att skapa ytterligare två ombudsmän, Barnombudsmannen och Handikappombudsmannen (HO). I dag finns bara en av dessa, Barnombudsmannen, kvar som egen myndighet. Övriga diskrimineringsombudsmän, DO, Jämo, HO och Homo, slogs ihop till en myndighet, ofta kallad Super-DO, år 2009.
Sammanslagningen var helt rätt väg att gå, anser Peter Nobel, som redan under sina fem år i ämbetet föreslog just en gemensam ombudsman mot diskriminering.

Sverige var alltså först i världen med att inrätta en diskrimineringsombudsman, och vill gärna visa upp sig som en förebild när det gäller att bekämpa rasism och diskriminering. Men Peter Nobel är inte imponerad av framstegen.
– Sverige har inte lyckats särskilt bra. De invandrades situation på arbetsmarknaden är kanske det mest iögonfallande misslyckandet. Den bristfälliga äldrevården är ett annat bevis, säger han och konstaterar att FN:s rasdiskrimineringskommitté brukar komma med ungefär samma kritik år efter år.

Peter Nobels gamla myndighet har på senare år också hamnat i en del blåsväder. Diskrimineringsombudsmannens uppdrag och agerande har diskuterats flitigt av ledarskribenter och riksdagspolitiker. Myndigheten har bland annat kritiserats för långa handläggningstider och dålig arbetsmiljö.

DO har också hamnat i skottgluggen för liberala debattörer som anser att ombudsmannens verksamhet är ideologiskt färgad.

Peter Nobel förstår inte riktigt resonemanget.
– När det gäller att verka för vissa saker, miljö, djurskydd, rättvisa och så vidare, så är det en viktig del av arbetet att bilda opinion. Huvudsaken är att opinionsbildningen inte styrs av tillfälliga politiska vindar, utan av de tankar som bär upp de lagar som ska realiseras, säger han.

Och opinionsbildning på området mänskliga rättigheter behövs, anser Peter Nobel.

Fortfarande återstår mycket arbete för att öka kunskapen hos både allmänheten och beslutsfattare. Men det är svårt – inte minst för att det saknas ett offentligt samtal om dessa frågor.
– Precis som alla andra pågående diskussioner och debatter, som pensionerna, så ska det här vara ett område. Men det är mycket tyst, säger Nobel frustrerat.

När den uppkommer blir också diskussionen om mänskliga rättigheter, eller människorätt som Peter Nobel önskar att det fick heta, ofta allt för teknisk och legalistisk, anser han. Visst måste myndigheter och beslutsfattare ta ställning till de lagtekniska aspekterna av traktaträtten och andra komplicerade frågeställningar. Men kärnan i de mänskliga rättigheterna är mycket enklare än så.
– Man behöver inte tänka på så värst mycket mer än att vad man än tycker så måste man handla med utgångspunkten att alla har precis samma människovärde och samma rättigheter. Sedan kan personen tycka vad fan han vill om det. Det är så enkelt, fastslår Peter Nobel.

Trots att det var många år sedan Peter Nobel arbetade som advokat följer han fortfarande med i advokatbranschen, inte minst genom tidskriften Advokaten. Nobel ser advokatrollen som en utmärkt möjlighet att få arbeta praktiskt med mänskliga rättigheter för enskilda människor. Men han är oroad av att humanjuridiken pressats undan så mycket till förmån för affärsjuridiken. Det är inte heller säkert att de stora affärsjuridiska byråerna alltid är så klientvänliga, menar han.
– Det blir nog lätt så att ett någor­lunda komplicerat ärende valsar runt på en stor byrå mellan olika experter. Och så kostar det därefter, säger Peter Nobel.

Om Peter Nobel
Förutom DO-posten har Peter Nobel också varit generalsekreterare för Röda Korset, rådgivare åt överlevande och efterlevande efter Estoniakatastrofen och ledamot av FN:s kommitté mot rasdiskriminering. Det har också blivit en rad andra nationella och internationella uppdrag, många artiklar och ett par böcker. Sedan han lämnade de sista offentliga uppdragen i slutet av 1990-talet har Nobel, förutom att skriva sin självbiografi, föreläst mycket om mänskliga rättigheter. Han har också engagerat sig i äldrevårdsskandaler i hemkommunen Uppsala och det samiska urfolkets rättigheter.
1985 utsågs Peter Nobel till hedersdoktor vid juridiska fakulteten i Uppsala.

Peter Nobel firades med seminarium
Mänskliga rättigheter har gått som en röd tråd genom alla Peter Nobels år. Det passade därför perfekt att högtidlighålla hans 80-årsdag, som egentligen inföll i december, med ett seminarium om just mänskliga rättigheter i Sverige. Seminariet, som blev mycket välbesökt och uppskattat, hölls i januari i Universitetshuset i Uppsala. Värdar var två av Peters gamla kolleger från Chrysander, numera Lindahl i Uppsala, Anders Frigell och Thomas Mattsson.
Vid seminariet pekade en rad forskare, debattörer och samhällsvetare, bland dem Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, på allt som återstår att göra för att värna de mänskliga rättigheterna i Sverige.